onsdag 31 augusti 2016

Njuter av den sista tiden med Barack

Barack jammar loss


I sorgearbetet över de allt mer upprörande inslagen från Donald Trumps presidentkampanj ("build the wall, build the wall") tröstar Maken och jag oss med att dopa West Wing-serien på kvällarna ( tv-tittandet är ju lite väderberoende, så vi kommer hela tiden av oss i sträcktittandet och det gör egentligen inte så mycket eftersom nästan alla avsnitt är värda att ses om och om  igen.) Visst skulle vi önska en ny Jed Bartlet i Ovala rummet? 

Men Jed finns inte på riktigt (sorry to be so frank) och Barack får inte sitta en tredje period. Hur ska det här gå? Jag minns var jag befann mig när han blev vald och jag minns min glädje när han blev omvald. 

Men ärligt talat har jag lämnat Barack alldeles för mycket åt sitt öde de här sista åtta åren. Han har helt enkelt fått sköta USA på egen hand och jag väl mest känt en ytlig sympati över att han haft såna problem med kongressen. Nu - i hans sista skälvande månader - har jag drabbat av senkommen obamania. Vilken fantastisk människa och president! Så mycket han åstadkommit som jag inte riktigt fattat ( och hans sätt att alltid springa uppför trappor - "swagalicious" som The first lady uttryckte det!). Jag dammsuger nätet på klipp och program. 

Senaste fyndet är "Slow jam the news" (http://www.theatlantic.com/entertainment/archive/2016/06/obamas-last-slow-jam/486575/) 
från The late night show där Obama i gott sällskap med Jimmy Fallon jammar fram vad han åstadkommit på bästa soulmanér. Underbart! 

Och om du vill djupdyka lite mer i amerikansk samtidshistoria rekommenderar jag dokumentärserien "Åtta år med Obama" som finns på SvTPlay i fyra delar. Som "Vita huset" fast på riktigt! Enjoy and beware of November. 

torsdag 25 augusti 2016

Jag tar (nästan) strid för en hund

Rammakarens förslag i form av en miniatyr var fint. Möjligen lite överarbetat. 

Jag hade lämnat in två tavlor för inramning. Vi har ingen ramaffär i närheten, men jag hittade en ung kille i Bagis som gärna ramade in med lite konstnärlig touch. Varför inte, tänkte jag. Man kan gå utanför boxen. 

Nu ville han visa mig ett förslag till utformning. Jag åkte dit. Han var inte i ateljén, så jag väntade utanför. Klockan var fem  i tre. En man med en hund passerade och plötsligt började det skälla grovt i en Audi nära mig. Jag noterade att det är sensommar över 20 grader varmt och inga bilrutor var nervevade. 

Medan jag stod där och väntade på min vän inramaren, började jag bekymra mig mer och mer för hunden. Jag försökte gå närmare bilen utan att stressa honom, men såg inget för att bilrutorna var tonade. Att han flämtade med hängande tunga syntes dock. 

Nu hade det gått 20 minuter sen jag kom. Kan man ta reda på vem som äger en bil? Det kan man. Det kostar 3 kr att få ett snabbsvar via sms. Jag ville inte avstå från att ingripa av ekonomiska skäl.  Vad håller jag på med? Varför utgår jag inte ifrån att hundägaren har full koll på vad man får och inte bör göra när man har husdjur?
 
Det fanns ovidkommande fakta som störde mina försök att skapa sinnesro. Som att bilägaren var skriven på två adresser i centrala Stockholm, som att bilen hade bytt ägare en rad gånger de senaste åren. Och visst är det något skumt att ha tonade rutor. Någon slags privatdetektivgen slog till: var jag en kriminell målvakt på spåren? Som hade sin kamphund inlåst i bilen, visserligen halvt avdomnad av värmen, men dock. 

Jag har läst Kierkegaard i sommar. Jag är mycket medveten om att livet består av val. Jag vill vara en autentisk människa. Jag kan inte lämna hunden i sticket även om husse är en bov. Jag bestämde mig för att ringa husse om han inte kommit tillbaka när vi var klara med att bedöma inramningsförslagen. 

Rammakaren dök upp. Jag berättade om hunddramat. Han kontrade med att om det har gått en timme så har man rätt att slå sönder bilrutan och släppa in luft. Han envisades dessutom med att gå fram till bilen och gå runt den, trots mina protester: "Stressa inte hunden ännu mer." Hunden skällde. Bilen gungade. 

Vi ägnade åt oss åt ramarna utanför ateljen samtidigt som jag höll ett öga på Audin. Rammakaren var entusiastisk över sina förslag, jag var splittrad. Efter ytterligare en kvart var vi överens om urtformning och pris. Jag kände att nu kunde jag snart inte undvika det jobbiga telefonsamtalet längre. Jag började lägga upp replikerna i huvudet. 

Då kommer en man släntrande över gatan och låser upp Audin. 
"Nu kommer han", säger jag till rammakaren, lättad. För mig är problemet löst: jag slipper ringa, hunden kan andas och Bagis har tillfälligt befriats från möjlig maffiakriminalitet. 
Men så tänker inte rammakaren. 
"Vet du om att det är förbjudet att lämna hunden i bilen sådär länge", hojtar han. 
Hundägaren upptäcker oss, vänder sig sakta om och går emot oss. Han ser ...forskande ut. 
"Jag var lite bekymrad för hunden, sa jag. "Den var instängd i bilen."
"Jag hade takluckan öppen", sa han. (hade han? Det hade jag inte kollat!) 
"Men"fortsatte han, " det är fint med folk som bryr sig..."
Härligt, tänker jag, han förstår varför jag blev orolig. 
"...och som omyndigförklarar andra." (han höjer rösten och stirrar mig i ögonen). 
Jag tar sats: 
"Jag förstår att du känner dig kränkt över den här attacken på din integritet, men jag tänkte mer på hunden än på dig."
"Hur länge var jag borta?" (underförstått: du vet inte vad du pratar om)
"Du var borta i 50 minuter. Minst" (och jag var glad över att jag kollat på klockan.)
Han vänder sig om, går bort till sin bil och låser upp. 
Skönt, tänker jag, nu klarar jag mig utan gängstryk. 
Men då kommer rammakaren på att han inte bidragit till konflikten på en lång stund och ropar efter hundägarens rygg: "Och ha en bra dag!"
Jag trodde han skulle köra över mig när han vände bilen och körde tillbaka. 
Och jag undrar om bilägare får reda på vem som sökt deras uppgifter i dataregistret. 



torsdag 9 juni 2016

Fortsätt alltid springa (en återblick på mitt liv som löpare)

Snyggt sytt. Nästan osynligt ärr idag. 

För nägra dagar sedan hade jag en FB- konversation med en gammal kompis om resultat på appen Runkeeper, huruvida det har någon betydelse vilka minuttider man har eller om det viktigaste är att man alltid fortsätter springa. 

Vi enades om att tiderna inte spelar nån roll, men nu har jag tänkt till och måste bekänna att jag alltid tävlar. Med mig själv. Ska jag tävla med andra drabbas jag av passivitet och handlingsförlamning och vill helst bara ge upp direkt.
 
Men det viktigaste är ändå att alltid fortsätta springa. Jag var befriad från gymnastik från klass åtta p.g.a. en ryggskada och det var först när jag kom till Umeå som överviktig och rökande 19-åring, som jag bestämde mig för att även jag kunde bli en som motionerar. Och det har jag gjort sen dess. Intensivt, mer sällan, fort, långsamt, som besatt. Men jag har aldrig slutat helt. 

För några år sedan drömde jag om att träna mig till kilometertider på under 6 min. Nu harvar jag runt i skogarna i Nackareservatet två gånger i veckan och blir varken snabbare eller mer uthållig. DEt skulle aldrig falla mig in att springa marathon. Men det är viktigt för mig att identifiera mig som "löpare". Jag är en löpare. Jag vill vara en löpare. Jag gillar att springa, att känna mig som ett lokomotiv på skogsstigarna. Jag gillar att köpa nya löparskor varje vår. 

För ganska precis ett år sen, den 7 juni, snubblade jag i skogen på en tidig morgonrunda. Det gjorde fruktansvärt ont, men hur stor skadan var syntes inte förrän jag tog av de långa löpartajtsen. Kött och ben och brosk. Det blev 6 stygn på Huddinge sjukhus och två veckor på kryckor. Du hade tur, sa doktorn. "Hade det tagit en halv centimeter längre ner hade du fått vara gipsad hela sommaren."

Jag brukar skryta med att jag aldrig är sjuk. Då kontrar mina barn med "men du gör illa dig himla ofta". Det har de rätt i. För mycket som pågår samtidigt, för lite fokus. En gång försökte jag ta av mig en collegetröja samtidigt som jag sprang på ett löpband med följden att jag följde med löpbandet bakåt och landade in i väggen. 

Fortsätt alltid springa. Jag gör det, om än jag slarvat den här våren. Det är aldrig för sent att börja om att lufsa på skogsstigarna. Jag springer på samma stigar som i juni förra året. Över stock och över sten. 

Har jag då inte lärt mig något av den smärtsamma (men tursamma) vurpan? Jo, tre saker: 
- att alltid ha glasögon på när jag springer
- att alltid stanna och knyta snösnörena om de skulle råka gå upp under löpturen
- att alltid ha långa löparbyxor, hur varmt det än är. 

Och att aldrig sluta springa. Utom kanske just när jag går på kryckor. 

torsdag 26 maj 2016

Att äta en elefant

Ett paket = 36 dagar = en dryg månad. 

Tid kan räknas på olika sätt. Min tid delas till exempel in i paket med mellanrumsborstar (som jag numera behöver eftersom jag blivit så gammal). Jag tittar på förpackningen i badrummet, ser att det bara är fyra borstar kvar och tänker: oj vad den här månaden gick fort!

Ett annat sätt som känns mer drastiskt och liksom mer ödesnmättat är att räkna tiden i östrogenringar (som jag också behöver av skäl som ovan). De ska bytas var tredje månad och varje gång jag byter skriver jag in när nästa byte ska ske. Typ den 11 november skriver jag in att jag ska byta den 11 februari igen. Då tänker jag: oj, undrar hur julen blev. Nästan vår. Undrar vilka uppdrag jag har då? 

Ett tredje sätt som kanske är lite mer konventionellt är att räkna tiden i år. I år fyller jag 60 år. Jag kan inte säga annat än att det påverkar mig. Jag känner mig frisk, kraftfull och full av arbetslust, men det kan inte hjälpas att någonstans skaver tanken: fem år kvar, fem år kvar. 

Jag som alltid startat om, bytt jobb, flyttat och gått vidare tänker att nu närmar jag mig en slags vägg. Nu kan jag snart inte hoppa på något nytt. Jag vet att jag rent rationellt har fel, att det finns författare som debuterar vid 60, man kan köpa ett B&B i Portugal vid 62, men faktum är att det inte känns så längre. Det är en slags sorg och jaglever med den just nu. 

Faktum är att jag får leva med den under en ganska lång period, för det tar tid att fylla 60. Denna helg är jag bjuden av Maken på minismester i Champagne, om två veckor firar jag med barn och barnbarn, fredagen efter med Ord&Handling-Öppet Hus och dagen efter hemma i trädgården. 

Surf och kaffe på CDG. 

Det måste kanske få ta tid att komma till insikt. I utvecklingsarbete brukar vi prata om att om man ska äta en elefant så får man göra det i små bitar. Ett steg i den här måltiden kan vara att hyrbilen inte kan hämtas ut förrän kl 12 på Charles DuGaulle. Vi sitter alltså här i enochenhalvtimme och dricker cafe au lait och surfar lite. Jag tar upp bloggandet efter en dryg månads paus. 

Det är bara trevligt att sitta här. Att det finns hinder på färdenär bara kul och utmanande på utresan,  lite mindre kul i slutet, på väg hem. Gäller även livsresan. 

Bon voyage!

onsdag 20 april 2016

Sig själv och andra (49/100)

Text och bild: Ami Bjurwill

Idag  avslutade jag en sex månader lång coachingkontakt. Jag har för vana att ge mina klienter en häslning i form av ett vykort när vi skils åt. Ett individuellt kort, utvalt för att passa just den personen och med en lycka till-hälsning. 

Den här gången var det svårt att hitta rätt kort. Det var en speciell kontakt och en speciell människa, om man nu kan säga att någon är speciellare än andra. Hen slog an något hos mig.  Till slut hittade jag rätt, tyckte jag. 

Det vara bara det att när jag tittade på kortet igen så såg jag att jag köpt det till mig själv. Budskapet gick rakt in i mig. Jag behöll det och gav bort ett annat kort. Självinsikt kommer inte alltid i den form man väntar sig. Eller som ett kort på posten. 

måndag 18 april 2016

Vi tycker så förbannat (48/100)

Att inte tycka något är värre än att äta middag med grå vargar


Gårdagens nyhet på allas läppar var att bostadsminster Mehmet Kaplan avgick. Det var inte en dag för tidigt. Det var för tidigt. Han borde inte ha varit på den där middagen. Han jade all rätt att umgås med dem han vill. Löfven gjorde rätt. Löfven borde ha agerat tidigare. 

Vi förväntas hela tiden förhålla oss till allt som händer och ha en åsikt färdigfomurlerad, redo att plockas fram i fikarummet. Att inte veta vad man tycker är som att begå en förseelse, ja faktiskt värre än att äta middag med de grå vargarna och deras företrädare. Vi förväntas värdera. 

Igår kväll på väg hem från yogan var jag med om en tankeväckande händelse. I min tunnelbanevagn satt ett lindrigt nyktert sällskap. En ung man, en ung kvinna, hennes mamma och en stor så kallad kamphund. Jag vet inte om de var nyktra, bakfulla eller tillnyktrande, men doften av gammal fylla var påtaglig och de var högljudda. Ömsom kärlek, ömsom bråk. Endast kamphunden var lugn och städad. Lite längre bort i vagnen satt ett gäng unga invandrarkillar. 

I Kärrtorp klev de förfriskade av samtidigt med mig. Jag gick före dem, så jag såg inte vad som hände, men plötsligt hördes ett hotfullt morrande från hunden stegras till ett agressivt och skräckinjagande skall. Alla på perrongen vände sig mot ljudet. 

Den unge mannen kommenderade hunden att sluta och tvingade ner honom att ligga på sidan på perrongen. Inget våld, inget plågeri, bara en väldigt fast hand med en mycket stor och potentiellt falig hund. Långt ifrån de pratsjuka uppmaningar damer i min ålder brukar ge sina skyddslingar i flexikoppel. 

Vad hade hänt? Jag såg inte, jag förstod inte orsakssammanhangen, men jag kände hur mitt huvud direkt började spela pingpong med alternativen: skyldig/oskyldig, rätt/fel, förövare/drabbad. Hade pojkarna gjort något mot den lugna hunden? Var hunden tränad att skrämma invandrare? Hur kan man vara full med sin dotter? Gjorde inte den unge mannen hunden illa? 

Rätt, fel, skuld, oskuld. Att skaffa sig en bild. Att värdera det vi upplever i stället för att iaktta och härbärgera. Det är inlärt och kommer sekundsnabbt. Det gör mig trött och jag önskar mig en mer buddhistisk attityd. This too will pass. 

Error 404 (47/100)

Jag hade skrivit en blogg ikväll. En riktigt bra blogg som handlade om varför vi känner oss tvungna att tycka något om allt hela tiden. Efter att  hela dagen ha känt att jag inte hade en enda idé kände jag mig nöjd när jag fixat till de sista formuleringarna och hittat en bild. 

Tyvärr raderade jag den för jag hade inte sparat på rätt sätt. Fan, säger jag. Eller: imorgon tar vi nya tag. 

söndag 17 april 2016

En sen vår är också en vår (46/100)


Nu är penséerna i jorden, sist av alla på gatan. Men en sen vår är också en vår. 

lördag 16 april 2016

Om K6:ans betydelse i livet (45/100)

Många papper blir det. 

Den 2 maj ska den vara inne. Självdeklarationen, detta år med uppgifter från 2015 års fastighetsförsäljning. Jag borde vara van. 2013 sålde vi ett hus, 2014 en lägenhet och 2015 en annan lägenhet. Rena fastighetsmagnaten.  Men jag känner samma ångest varje gång. Blir det rätt? Har jag rätt underlag? Kommer jag  skriva fel i blanketten? 

Hittills har vi aldrig fått några anmärkningar på våra deklarationer. Allt har gått igenom och vi har betalat den kvarskatt som staten kräver. Det är rätt och bra. 

Lite krångligt denna gång. Tre ägare till bostadsrätten.  Vinsten ska delas upp på tre personer; 45+45+10. Få avdrag. Jag fyller i tre stycken K6-blanketter, en för varje delägare. Skatteverket har tydliga instruktioner: för över summan till deklarationsblanketten. Svårt att göra fel. 

Men ändå. Jag blir stressad och nedstämd. Det här är den sista formella länken till vårt liv i Norrbotten. Försäljningsdatum: 2015-06-04. Då kapade vi länken.  För varje avdrag jag fyller i minns jag tapeterna i hallen, när jag och Dottern rollade väggen i köket, julinätterna 2014 när hon var ute på ävemtyr och jag höll tummarna för att allt skulle gå bra. Alla minnen, alla förväntningar. 

Nu är det över. Nu är det bara minnen kvar av vårt liv i Luleå. Jag känner mig nostalgisk, sentimental och lättad. I år byter vi boende via Blocket två veckor i juli. Det är inte samma sak. Men ändå. Kanske huvudsaken är att man fyller i K6:an rätt. Jag vet verkligen inte. 

fredag 15 april 2016

Rätt samtalsämnen på AW (44/100)

Folkligt, festligt, fullsatt. 


Ikväll har jag varit på pubkväll på den statliga myndigheten. Det är sånt man kan sakna när man harvar på som konsult och njuter av sin fantastiska lokal på Götgatan. Man har inte riktiga arbetskamrater och ingen ordnar event på fredag eftermiddag. 

Det var ett trevligt event. God öl till bra pris och goda smørrebrød. Eftersom det är en statlig myndighet var dom noga med regelverket också: jag försökte köpa en Brooklyn Lager kvart i fyra,  men tillståndet började inte gälla förrän klockan fyra. Fattas bara annat. 

Men det man måste tänka på när man är i sällskap av fredagsglada statligt anställda, är att inte tjata så mycket om företagande. Det förstår dom inte och det är inte ett dugg konstigt. 
Jag stod och pratade vid ett bord med en kvinna och hon frågade om min jobb, varvid jag svarade att jag var anställd och lite urskuldande lade till: "Det gick inte lösa det på något annat sätt." Då replikerade en annan kvinna vid bordet: "Du låter inte så nöjd över att arbeta här."

Klantigt av mig. Jag försökte förklara något om det är ett livsval jag gjort och att jag därför inte är nöjd när jag inte "lyckas" få ett uppdrag som ett konsultuppdrag utan som en anställning. Men det förklarade ju inte ett dugg för henne. Jag tror att jag även sa att det inte är en värdering från min sida. Men det är det ju. 

Det är kul att ha ett jobb. Jag måste bara lära mig att välja mina ord bättre. Igen. 

torsdag 14 april 2016

Sånt som håller på så himla länge (43/100)


Jo, så är det med vanliga jobb. 

Kommer också att tänka på ett gammalt citat från Blandaren: 
"Det är synd att man aldrig har roligt i evighet, utan rätt var det är så slutar det. Jag tror jag ser mer optimistiskt på det om jag säger såhär: 
Det är synd att man aldrig har roligt i evighet men rätt var det är så börjar det."

onsdag 13 april 2016

Vårcyklandets tid är inne (42/100)

Mitt gäng väntar på grönt. 

Nu är det vår och jag kan åter sälla mig till skaran av frustande, hjuburna motionärer som står i startfållan vid trafikljuset vid Medborgarplatsen, medan underklassens fotgängare har fått grönt ljus och går över gatan från T-baneuppgången vid Björns Trädgård. 

Fordom tillhörde även jag denna klass av förlorare som längtansfullt tittade på cyklisterna som svishade förbi. Då jobbade jag i Botkyrka och gick från Medborgarplatsens T-banan över den överjordiskt blåskalla Medborgarplatsen till Södra Station. 

Nu är jag fri igen (i alla fall på onsdagar och torsdagar) och jag kan grensla min blåvita cykel som stått i viloläge hela vintern och cykla mina 6,5 kilometer från Pungpinan till Slussen. Det känns som att alla cyklar (utom de som väntar på grönt ljus vid Medis). 

Det är ett farligt liv. MEMILs (Medelålders män i lycra) kommer ständigt farande från ingenstans utan att jag sett dem och jag har förstått att det är nödvändigt att bära cykelhjälm (även om frisyren förintas). Min dotter publicerade igår ett klipp från Nyhetsmorgon på FB (http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/cykelpolisen-fredrik-hellgren-alla-cyklister-borde-g%C3%A5-kurs-i-cykelvett-3341792) om den farliga cyklingen i Stockholm och man fick lära sig av en cykelpolis vad lagöverträdelser kostar (cykla mot rött 500 kr). Det roligaste med klippet var dock att inslaget var filmat strax nedanför min lokal på Götgatan. Där går det undan och man får hålla i hatten. 

Men det är inte bara MEMiLs. Det är kvinnor, gamla, unga, med och utan barnsadlar och med och utan växelcyklar. Alla (nästan) cyklar de ifrån mig. Det gör inget. Den glädje jag känner när jag får cykla över Johanneshovsbron i morgonsonsolen och se Hammarby kanal och Sofia kyrka, den fyller hela hjärtat och jag saknar ord för den. 

Det tar nästan lika lång tid att låsa cykeln med dubbla lås som det tar att cykla in till stan. Cykelbågarna utanför vår port är belamrade med sönderplockade cykelvrak i olika stadier av förfall och en och annan parkerad cykel av nyare slag. En löpare som jag passerade vid Åsögatan springer om mig. Jag ger upp låsningsförsöken och bär cykeln upp en trappa till innergården i vår fastighet. Då gäller det att minnas glädjen på Johanneshovsbron. Varje jävla steg. 




tisdag 12 april 2016

Jag närmar mig Island (41/100)

Isländska sopraner. 

"Island, vi elsker dig, i alla vare dagar". Så sjunger jag. Och "Fyr var oft i kottikatt, krakkarn leku samman". Jag har ingen aning om vad jag sjunger, men kul är det. Och svårt. 

Sedan några veckor tillbaka har jag gått med i en isländsk kör inom Skarpnäcks församling, så nu är tisdagkvällarna uppbokade framöver. Och vissa söndagar, för körsång är som idrott. Man måste spela emellanåt och inte bara träna. 

Jag har länge sagt att jag inte har någon hobby. Jag bara ser på tv-serier, läser böcker och dricker vin i soffhörnan. Nu har det blivit ändring på det. Nu har jag bara en vardagkväll ledig. Så om ni vill göra något på onsdagar, till exempel starta en släktforskningskurs eller en matlagningscirkel så är jag tillgänglig. Det vore nog bra för då dricker jag mindre vin och ser färre tv-serier. Två beroenden i en smäll. 

Kanske körsång kan bli ett beroende? Det är bra för hälsan att sjunga i kör, säger dom. Man stimulerar nya delar av hjärnan och får andas ut all gammal luft. Och så står man upp mycket, det är bra. Jag tycker inte alltid det är roligt, men det finns något utmanande i att slåss med en knölig stämma, som plötsligt bara sitter där som om man aldrig sjungit något annat. 

En bonus i sammanhanget är de isländska kvinnorna som kommer från hela Stockholm för att sjunga i kören och träffa landsmän. De är långa, magra och resliga och liksom frammejslade ur is och lava. 

Den isländska kören krävde ingen provsjungning, så jag nappade på erbjudandet. Körer behöver alltid altar, det är en svårare stämma än sopranstämman, som sjunger melodin. (Men allra mest behöver dom alltid tenorer och basar, men det kunde jag inte volontera för.) Att dom inte krävde uppsjungning eller körvana tydde på att det inte var en alltför avancerad kör. 

Pyttsan! Vi sjunger kompiicerad harmonik och texter på latin från 1300-talet och vår körledare är oerhört duktig och oerhört krävande. Ikväll berömde hon oss flera gånger, liksom med ett fövånat tonfall. 

Men allra mest komplicerat är förstås de isländska texterna, Jag har ingen aning vad jag sjunger om. Mycket utmanande. Och därför så kul. 

måndag 11 april 2016

Tillbaka på brottsplatsen igen (40/100)

Götgatan en måndag eftermiddag i april. Min gata. 

Jag blev med jobb förra veckan. Jag är normalt företagare och försörjer mig genom att sälja tjänster och skicka fakturor till mina kunder. Men nu kunde jag inte hålla emot längre, utan accepterade att ta ett tillfälligt vikariat på 60% på några månader hos en statlig myndighet, som jag tidigare gjort en hel del uppdrag åt. 

Att vara anställd är som att bada i badkar. Det kan vara jättehett eller kännas iskallt, men i de flesta fall tycker jag att det är ganska ljummet. Man får sin lön oavsett om man jobbar hårt eller inte. Man får ersättning även om man är sjuk ( från dag 2). Det är trevligt att jobba tillsammans med andra människor, det är kul att äta lunch ihop och på fredag är det pubkväll. Jag gillar min arbetsplats. Kanske gör jag lite nytta för världen också. Jag har övervägt möjligheten att ge upp detta eländiga företagande, där man får vänta på svar på anbud och aldrig kan sluta sälja och i stället ta en anställning. 

De senaste veckorna har handlat ganska mycket om turerna kring mitt nya jobb och det har inneburit att jag inte varit i min vanliga lokal på Götgatan på ett par veckor. Jag har inte saknat det särskilt mycket om sanningen ska fram. Det har varit skönt att jobba hemifrån och gå ut i trädgården och slå en lov och kolla på knopparna. 

Men idag avvek jag från den statliga myndigheten för jag hade ett affärsmöte inplanerat på söder. Efter mötet skulle jag på yoga, men det var en knapp timmes paus däremellan. Jag gick upp på kontoret. Man måste ju bevaka sitt revir. 

Det var välbefolkat i vårt kontorsrum, så jag tog min dator och satte mig på en stol i vårt butiksfönster och tittade ut över folkvimlet. Oj, vad jag tittade. Och sen kom en kollega som varit bortrest i flera veckor och vi pratade om hans semester och vad jag gjort sen sist. 

Och då kom jag ihåg hur det är: Att jag älskar att känna mig fri. Jag kände mig så fri i min älskade lokal med utsikt över Götgatan och jag förstod att det är just den där kvaliteten, den känsla av oberoende som är så svårfångad, som gör att jag älskar att vara företagare. Känslan är nästan omöjlig att beskriva för den som har en anställning med bra lön och som tycker att det verkar vara urkorkat att köra eget och jaga uppdrag. Det tycker ju även jag ibland. 

Och känslan av frihet och oberoende bar mig hela vägen längs den eftermiddagssoliga S:t Paulsgatan ända till yogan vid Mariatorget och jag gjorde huvudstående i flera minuter utan att det var det minsta jobbigt. 





söndag 10 april 2016

lördag 9 april 2016

Vi spikstädar och njuter (38/100)


Allt skulle ut och vädras. Även köksmattan. 


Efter en vecka av hantverkare, skyddspapp och slipdamm är det är dags att städa. Vi ägnar dagen åt att spikstäda. Det är ett uttryck från Tornedalen, som betyder att man städar så noggrant att man drar med spik mellan golvbrädorna för att få bort damm, sot och smuts. 

Det behövdes. På alla ytor har vi efter veckans arbete ett fint, ljust slipdamm som lagt sig som en mjuk hinna. Men det tar nästan hela dagen att städa.  Först går jag ut och går och njuter av blåsippor och fågelkvitter medan maken städar. Sen fortsätter jag städa medan han går och hämtar sin cykel hos reparatören i Kärrtorp. Och sista rycket tar vi gemensamt. Då har vi dammtorkat, dammsugit och våttorkat samt dammsugit varenda soffa och Josef Franck-sits. 

Vi är otroligt nöjda efteråt. Nu kan vi laga mat och njuta av vårt nya, välstädade hem. Jag i soffan och Maken i fåtöljen i andra hörnan av rummet. Tysta. Utanför mörknar vårkvällen och vi är sådär nöjda som man bara är när man uträttat något bra. 

Men det är inte bara känslan av att ha gjort nytta och förtjänat vilan efteråt. Det är något annat också. Jag har många i min familj och bekantskapskrets som anlitar städhjälp. Jag har inga värderingar kring detta, framför allt inte kring att RUT skapar klasskillnader och att pigbegreppet återinförts i svenska hem. Jag tror att RUT skapar arbetstillfällen och yrkesstolthet. Jag tror att vi behöver många, många fler okvalificerade jobb. För dem som inte har lång utbildning, för dem som behöver komma in på arbetsmarknaden, för dem som har ett funktionshinder och har svårt att konkurrera om jobben. (Bra artikel i DN idag om detta.) 

Jag skulle gärna ge er ett jobb, men inte just min städning hemma. Jag skulle behöva någon som systematiserar min Dropbox, någon som putsar mina fönster och någon som kör iväg vårt trädgårdsavfall till Östberga. 

Men städningen är jag rädd om. Det är som om jag drar mig undan kontakt från tingen i mitt hem om de är dammiga eller ofräscha. Att städa är att borra på djupet i vem jag är och i de saker jag väljer att omge mig med. Och ny kärlek kan uppstå när dammet blivit omhändertaget och bortviftat på balkongen.  Tänk den här! Och den här! i Idag torkade jag till exempel av alla våra cd-skivor.  Jag hittade ett antal jag glömt bort och gärna vill återknyta bekantskapen med igen. Mauro Scocco. Peter 
LeMarc. Robyn. Hit me baby one more time. 

Jag vet att harmonin är tillfällig. På kvällssidan började Maken öppna eldosor på väggen och kolla kablar. Murbruk och damm föll ner på mig i den nydammsugna soffan. Underbart är kort, men lika härligt varenda gång. 

fredag 8 april 2016

Lampor, lampor, lampor (37/100)

Spotar, allmänbelysning eller bara en dekorativ ljuspunkt? 

Hallen är färdigmålad nu. Ett stort tack till Målar-Benny och hans trevliga kompis. Gamla skrovliga ytor är spacklade och slipade samt övermålade med råvitt och S2002R. Det är en grå färg med lite rött i sig och det är vår favoritkulör. Vi har haft den på olika ställen i våra hem. Därmed slipper man den blåton som många grå färger har. 

Så nu återstod bara att köpa belysning till nya trappen. Vi har tittat tidigare utan att komma till skott. En trevlig expedit i Sickla ägnade säkert trekvart åt att valla mig runt i butiken och titta på de olika alternativen. Hon var kul för hon förkastade flera av mina förslag, men å andra sidan förkastade jag flera av hennes. Framför allt tyckte hon att vi borde bestämma om vinvillenha en allmänbelysning eller punktbelysning, Det hade hon ju alldeles rätt i. Så jag fotograferade lite lampor och samrådde med Maken, men inte blev vi något klokare av det. 

Sen åkte vi hem och då såg jag direkt vad vi skulle ha i den nya, fina trappan. Så snart får ni veta. 

Nu fredag kväll och min första arbetsvecka på nya jobbet är slut. Jag också. 

torsdag 7 april 2016

Till slut blir allting bra (36/100)

Till slut blir allting bra. 


Ett tag var det riktigt rörigt. Då höll målarna på att sätta upp plast i alla dörröppningar (och dom är många, för vi har nästan inga dörrar) för att de skulle slipa spacklet. Samtidigt kom larmkillen från Sector som skulle justera vårt larm. Han hade behov av att testa larmet och då fick ingen röra sig i huset. Samtidigt hade han behov av att själv röra sig i huset och det var svårt p.g.a. plasten. 

Jag hade tänkt sitta och jobba vid vardagsrumsbordet, men hade då hamnat bakom plast ( och dessutom varit i vägen för larmkillen).  "Jag går och sätter på kaffe", sa jag, men kaffet var bakom plasten, det också. Jag satte mig på en stol och väntade. 

Till slut hamnade allt på plats, plasten, larmet och färgen på trappväggarna. Det blir fint. Jag hamnade också i någon slags harmoni. Till slut. Till slut blir allting bra, som man brukar säga. Och är det inte bra så är det inte slut. Imorgon är det fredag. TG. 



onsdag 6 april 2016

Skjut inte upp det du ska göra (35/100)

Fin affär. Ingen vet vad som blir av den nu. 

För ett drygt år sedan besökte vi en fantastisk inredningsbutik i Gamla Enskede, där jag stod och fingrade på grått linnetyg till nya gardiner till vårt nyomgjorda kök. Månaderna gick och jag kom mig aldrig för att åka dit igen. I köket hängde en gråvitrandig kappa från Hemtex, ganska snygg men inte i närheten av de linnegardiner jag såg framför mig i mitt huvud. 

Två jular i rad har vi haft en vit kappa med lite glitter på i stället för en traditionell röd julgardin (jag vet inte hur ni gör, men julgardiner har jag lärt mig i Piteå att man ska ha!). Det funkade så bra att årets gardin fick hänga kvar till i söndags när jag putsade fönstren. 

När man är färdig så reser man sig upp och går. Och färdig var jag tydligen idag, för idag tog jag mått på köksfönstret och satte mig i bilen och körde till Designaffären i Enskede. Äntligen! Inget är så härligt som handlingskraft. 

Tyvärr blev besöket i affären både sorgligt och snöpligt, för det visade sig att affärsinnehavaren till Stil Epok som butiken heter hade oväntat avlidit häromveckan. Hon var 58 år och hade åkt in på sjukhuset för en operation och fick en stroke och dog. Nu var där en tillfällig s.k. pop up-affär, som sålde stickade kläder i ekologisk ull, men det var av liten hjälp för mig som suktade efter nya gardiner. Tygerna skulle säljas ut senare i vår och ingen vet vad som blir av lokalen. 

"Du skulle ha kommit tidigare", sa kvinnan med pop upbutiken. Så sant. Allt vi skulle ha gjort, ha tänkt, ha sagt och så mycket vi sköt upp. 

Skjut inte upp saker till framtiden. Det visade sig i dubbel bemärkelse i Enskede idag. 





tisdag 5 april 2016

Så länge koltrasten sjunger (34/100)

Skogskyrkogården en dag i tidig april

Plötsligt en dag i tidig april händer det. Det är luften. Man behöver inte hålla sig precis i solen för att inte frysa. Luften har en anstrykning av vår och vinden som far över skog och kullar är inte kall och hotfull. Jag sänker axlarna och den gard jag hållit uppe sedan november och vandrar utan handskar hem från T-banan. Ja, nästan dansar gör jag. Tar vägen över Skogskyrkogården för att den är lite längre och vackrare än den vanliga. Har Bo Kaspers i öronen. 

Lewerentz kullar är bedövande vackra i eftermiddagssolens långa skuggor. Fjolårsgräsets anspråkslösa nyans av grågult och de ännu kala trädens kronor som avtecknar sig mot himlen. Den har samma färg som nylonnattlinnena i min barndom. Asplunds otraditionella kors med tvärbalken lite högre upp än det vanliga kristna ser litet ut mot horisonten men är gigantiskt när man kommer nära. 

Än är det vinter kvar, säger mor. Ja än är det långt till att trädens knoppar går säkra för nattfrosten och gräsytorna  blir skamlöst gröna. Än kan vi njuta av vitsippor och pingstliljor och gullvivor. "There´ll be crocuses to bring to school tomorrow", sjunger Joni Mitchell. 

Och i alla träden försöker fåglarna överrösta varandra. Jag vill tro att det är för att jag ska bli lycklig över våren, men överlevnadens sanning är nog bistrare än så. Det struntar koltrasten i. Han sjunger och sjunger och det är den vackraste melodi jag vet. Förra våren när jag jobbade på länsstyrelsen fick jag lära mig att även om koltrasten finns i Norrbotten numera så sjunger den inte lika vackert som den i Mälardalen. Evolutionen gör sina kringelikrokar. 

Just denna eftermiddag när jag dansar  hem över Skogskyrkogården och solen lyser på gravskrifterna och påskliljorna så har jag inte ett enda bekymmer i världen. Come what may. Så länge koltrasten sjunger så klarar jag allt. 

måndag 4 april 2016

Sporten styr samhället (33/100)



Störningsinfo som ovan gör mig galen!! Vad kostar det samhället att hela söder stängs av i flera timmar, så att dessa idrottsidioter ska få vandra ostört från Medborgarplatsen till Gullmarsplan?  Polisbevakning, trafikstörningar i hela stan och ett antal busslinjer helt inställda. 

Jag är fullständigt irrationell i denna fråga och tar inte emot några som helst argument. Ser just i Metro att jag inte är ensam om denna ilska http://www.metro.se/metro-debatt/orimligt-att-en-supportermarsch-far-lamsla-stockholms-kollektivtrafik/EVHpdd!KdVf7DQhKfM5o/
Tack för ordet. 

söndag 3 april 2016

Papporna var ( kanske) bättre förr (32/100)

Förtvivla inte systrar. Eller ska vi? 


Ovanstående debattinlägg läste jag i Metro på väg till Arlanda i fredags morse. Hittills har jag bara sett temat behandlas i amerikanska medier i termer av "Säg inte att en pappa är barnvakt när han tar hand om sina egna barn." Näej, såklart? Säger någon alls så år 2016? Då har jag trott det handlat om det outvecklade amerikanska samhället, men plötsligt ser jag insändrare som ovanstående på olika ställen i svenska medier. 

Då tänker jag: det har hänt något och det är inte till det bättre. En god vän var pappaledig med äldsta barnet, fött 1975 och mina barns far var föräldraledig med våra barn, födda 1983 och 1987. Jag har inget minne av att någon såg dem som "barnvakter" åt sina egna barn. Det var bara självklart, precis som dagis och smärtfria förlossningar och så lång tid på BB så att man hann lära sig amma. 
Att vi i en tid när bussar och gator befolkas av pappor med barnvagnar fortfarande känner att vi behöver skriva artiklar som den ovan är djupt bekymrande. Är vi på väg tillbaka i tiden igen? 

Eller är det våra perspektiv på vad som är förväntat och normalt som ändrats? Idag läste jag en annan artikel om tonåriga pojkar som träffades en gång i veckan och pratade om vad som förväntades av killar och tjejer och det kändes också helt tokigt urtida, tills jag nånstans mitt i artikeln förstod att det var i Indien. Aha. Då förändrades mitt perspektiv och jag tyckte plötsligt att det var ett bra initiativ. Det vet man ju hur indier är efter all rapportering om den fasansfulla gruppvåldtäkten på den unga kvinnan på en buss häromåret. 

Men även det perspektivet är ju djupt fördomsfullt. Igår hade någon lagt ut en uppdatering på FB om just denna händelse (minns inte vad sammanhanget var) och en kvinna hade kommenterat att det inte var förvånande i det landet med dess patriarkala struktur. 

Då tänkte jag på Finlandsbåten och studentkryssningarna och de två unga män som häromdagen anhållits för grov våldtäkt på en ung flicka. Det är inte perspektiven som räknas utan vad vi faktiskt gör. 

lördag 2 april 2016

Dubbla känslor i Luleå (31/100)

Domkyrkan ligger kvar, men är jag densamma nu? 


Igår var första gången sedan jag gick med i utmaningen #blogg100 som jag inte skrev något inlägg. Jag har en tendens att tolka saker lite bokstavligt när andra tolkar dem på en höft ( läs recept, tider, åtaganden) så det känns verkligen lite knepigt att hoppa över en dag. 

Men jag skyller på Luleå. Att komma hit är att hantera så dubbla känslor av att vara både norrbottning och stockholmare så att de tar musten ur mig. Borta, hemma, borta, hemma. Barnen, barnbarnen, gamla arbetskamrater på Bishop's Arms. För ett år sen jobbade jag här och hade bil och lägenhet. Nu har jag  ett hotellrum, ett busskort och mina barn utspridda i Luleå, Kalix och Piteå. Följde dottern till bussen, där vi tidigare skulle ha åkt till samma lägenhet på Örnäset. Vem är jag? Var hör jag hemma? Ska det vara såhär? 

Att komma tillbaka till hotellrummet och se det sista avsnittet av Marvelserien Jessica Jones /SPOILERVARNING!!/ (där hon med sina egna små händer tar livet av sin psykopatiske motståndare Kilgrave ( som spelas av david Tennant och som jag egentligen därför tycker är sympatisk)) var därför en befrielse. Ett moratorium som gav lite lugn i min förvirrade värld. 

Nu är det lördag och solen skiner återigen över isar och snöhögar. Några timmar till med småkillarna på Porsön. Ikväll somnar jag hemma i Pungis. Imorgon tvättar jag kanske fönster för att möta stockholmsvåren. Undrar vilken tv-serie som passar till det temat? Desperate housewives? 


torsdag 31 mars 2016

Bengt-Erik botar min tandvårdsskräck (30/100)

Bara broschyrerna är nog för att ge mig mardrömmar.


Jag  har en kamrat vars barn har blivit tandläkare och jag förstår inte varför. Jag förstår läkarromantiken, att rädda liv och att hjälpa sjuka människor att bli friska - men tänder? Fula, sneda och nedslitna. Ibland med hål i, nästan alltid med tandsten. Fruktansvärt ocharmigt! Och dessutom i någon slags anda att ständigt uppfostra och förnedra patienterna. 

Jag har ett så kallat friskvårdsavtal med folktandvården i Björkhagen. Jag betalar dem 107 kr per månad och dom kallar mig en gång per år. Då förväntar jag mig att som  leverans för mina  107 x12 kr ska jag få beröm  för att jag sköter mina tänder så exemplariskt och kanske en liten klistergubbe att sätta på skåpet hemma. Så är det inte.

För det mesta får man en uppsträckning för att man inte skött om sina "mellanrum" ordentligt (som om en mindfulnessterapeut hade utbildat dem) och för att man borstat för hårt. Att jag nästan aldrig har hål tycks dom inte vilja fira med mig, utan det tar dom för givet.

Förra året blev det något fel så i stället för att träffa tandläkaren fick jag komma till en tandhygienist. Jag höll på att dö! Hon skällde värre än någon annan jag mött genom åren och poängterade säkert fem gånger att det var tur att jag äntligen kommit under hennes händer och verktyg. så därför använde hon dem grundligt. Hon skrapade och putsade och det ilade i samtliga tänder i timmar efteråt.

Därför har jag gruvat mig hela dagen för årets undersökning som skedde kl. 16.20 idag. Det var i onödan. Det var min vanliga gamla tandläkare som tyckte att det "såg fint ut". Äntligen! Han skrapade bort lite tandsten, men det gjorde inte ont. När jag gick frågade han om jag ville komma tillbaka till honom eller till tandhygienisten nästa år. Ja, vad tror du själv? Det sa jag inte, men jag tänkte det.

Ett år till nästa gång, Bengt-Erik! Jag lovar att använda tandtråden ordentligt.


onsdag 30 mars 2016

Ingen expert på liv&kärlek, tyvärr (29/100)

YourTango could be my tango


Katie Sleeper från YourTango.com is sending me e-mails. 

Katie vill att jag ska delta som expert i hennes 7-day “Life & Love Of Modern Women” Intensive och även om jag inte exakt förstår vad detta event innebär, så lovar hon mig att jag kan komma att nå 150 miljoner läsare under dessa sju dagar. 

Katie skriver vidare: "Being a woman in 2016 means that you have choices (korrekt). Want to be a CEO, you can make that happen (njae). Want to be a mom, do it. (nej, för sent) But even with a multitude of options, many women struggle deeply with depression, anxiety and addiction. (där har du en poäng, Katie). Others battle powerful feelings of loneliness and isolation (sorgligt). Studies show true friendship is on the downslide (gör dom?) and the pressure (especially on moms) is enormous." (and grandmoms, don't forget us)


And still, some women thrive in this intense world we live in. Skriver Katie och det är där hon vill ha min hjälp. Eftersom jag är en av dessa experter på life&love. Gärna gratis, om jag förstår Katie rätt. Ingen av dem som känner mig närmare skulle skriva under på att jag är expert på liv och kärlek. Däremot är jag affärscoach, det är väl så Google har hittat mig. Men affärscoach låter inte alls lika sexigt som life&love. 


Så tack, men nej tack, Katie. Jag tror du får hitta dina experter på annat håll. Även om jag blev lockad av ditt företagsnamn. YourTango could be my tango. 



tisdag 29 mars 2016

Den svåra konsten tacksamhet (28/100)

Jag cyklade fel både dit och hem, men man kan inte vara tacksam för allt! 

Varje kväll innan jag somnar har jag för vana att notera tre saker jag är tacksam för. Det är inte alltid helt lätt, kan jag säga och ibland krävs en hel del kreativitet för att hitta den rätta tacksamheten. 

Till exempel idag skulle jag vara volontär på Berättarministeriet i Hagsätra med tema stadsplanering och eftersom påskhelgen erbjöd så svallande vårkänslor, så tänkte jag att jag skulle cykla dit. Drygt 7 km enkel väg från Pungpinan. Det är inte långt. Visserligen såg jag i prognosen att det skulle börja regna klockan åtta, men jag tänkte att det kan inte bli så mycket regn och dessutom såg jag solen genom disig sky vid frukostbordet, så jag höll fast vid min plan. Vad är det för fel på mitt tänkande? Ni vet, hypotes, realitetsprövning, analys, slutsats. 

De tre tacksamhetspunkterna en sån här dag skulle kunna se ut såhär: 
Jag är tacksam för att
- jag bara körde fel någon kilometer mot Älvsjö på vägen dit
- att störtregnet inte började förrän jag var vid Skogskyrkogården på vägen tillbaka
- att pannan fungerar så att jag kunde duscha hett när jag kom hem. 

Men dom kan också se ut såhär: 
Jag är tacksam för 
- x från fritidshemmet M, som jag fick jobba med idag
- y från fritidshemmet M, som jag fick jobba med idag
- z från fritidshemmet M, som jag fick jobba med idag

Härliga, oblyga ungar med mycket fantasi som ritade drömstäder under vatten, slott av diamant och osynliga hus. 

Och än är inte dagen slut . 


måndag 28 mars 2016

söndag 27 mars 2016

Som en påskbukett (26/100)

Påskaftons morgon. 

Min systerdotter har fått mig att upptäcka anemoner. Själv har jag mer varit inne på ranunkler tidigare, men låt gå för anemoner. Så blev beslutet hos blomsterhandlaren på Farsta Torg i torsdags. Ett knippe tulpaner och ett knippe anemoner. Påskbuketten. 
- Men anemonerna vill inte ha mycket vatten, ropade blomsterhandlaren efter mig. Ok. Och eftersom jag kan vara en mycket bokstavlig natur, så gav jag buketten en centimeter vatten när vi kom hem. 

För lite. På långfredagens morgon hängde de röda, dubbla tulpanerna tillsammans med de blålila anemonerna som döda sillar över vasens kant. Sorg. Jag skar om alla blommorna en gång till och satte dem i nytt vatten. Inte så mycket ( men lite mer än sist). Alla anemonerna klarade sig inte. De verkar vara lite ömhudade. Jag slängde en, men en annan som verkligen såg hängig ut, repade sig fram emot eftermiddagen och lyfte sitt ludna huvud mot ljuset ( här hade jag kunnat skriva något om styva stjälkar, men det kändes lite ekivokt). 

På påskaftonen var vi borta på en fantastiskt trevlig middag med sällskapsspel och lite (?) vin med påföljden att jag glömde kolla vattenläget vid hemkomsten. Imorse hängde buketten igen. Sorg. Jag gav den nytt vatten och kapade någon stjälk men inte lika många den här gången. Nu fick det gå som det går, tänkte jag. Nu står buketten står rak och stilig i förmiddagsljuset. Den kapade blomman försöker reda sig så gott den kan med stöd av de andra. Anemonerna slår ut och är sanslöst vackra. 

Vet inte om ni märkt det men historien med min bukett känns som att den följer påskens dramaturgi med död och uppståndelse på ett naturligt sätt. En bättre teolog än jag hade kunnat få ihop den här allegorin på slutet, men jag nöjer mig med att konstatera att det inte är så lätt för oss människor heller. 

Vi önskar olika mycket vatten för att trivas, några av oss behöver mer än andra, vi behöver bli omhändertagna men inte för mycket. Vi deppar ihop och kommer igen. Vi blommar ut trots knappa förhållanden. 

Frågan är hur många gånger vi orkar komma igen? Och hur vi ska komma överens om vattennivån. Glad påsk önskar jag dig! 


fredag 25 mars 2016

Strändernas svall överraskar (25/100)

Bokryggen höll inte för hela semestern

En av mina semesterböcker på Madeiraresan var "Strändernas svall " av Eyvind Johnson. Jag snodde den i läserummet på Bishop's Arms i Luleå i höstas, där begagnade böcker av alla sorter samlas. Jag tänkte att jag borde läsa den av två skäl; dels för att min pappa brukade berätta historier ur Odyssén på sängkanten när jag var barn och dels för att Eyvind Johnson är född och uppvuxen i Boden. 

Historien om cyklopen som med en glödande påle i sitt enda öga rusade runt och skrek i smärta att "Ingen" hade gjort illa honom gjorde ett starkt intryck på mig som barn och har sedan gått i arv till mina barn och kanske i sin tur de deras (fast dom är nog för små än). 

Dessa var de yttre skälen till boken borde läsas. Jag har alltid haft lite dåligt samvete över att jag inte intresserat mig tillräckligt för nobelpristagaren från Björkelund ( och det tycker jag nog att  Bodens kommun också borde ha). 

Väl på plats på min stundtals soliga balkong i Monte insåg jag att det fanns många fler skäl än så att läsa Eyvind. "Strändernas svall" är både allmänbildande, kul och naturligtvis mycket välskriven. Men också överraskande lättläst! 

Av Eyvind Johnson kan man få en snabbkurs i konsten att skriva. Han beskriver till exempel en scen från palatset på Ithaka, där Odyssevs maka väntar, omgiven av friare: "En berättare med större kunskap om livets mekanik och som kraftfullt inser det onödiga med nyanser skulle kanhända uttrycka saken såhär:" och så följer en ganska platt dialog mellan två parter med korta beskrivningar av den starka värmen och av en katt som smiter. 

Och sen: "Ja, så kunde sanningen, den direkt berättade, den kraftfullt återgivna ta sig ut. Men det kan också sägas på annat sätt:" Och sen följer en fantastisk beskrivning av palatset, dess läge, dess pelargångar och salar, människorna som rör sig kring gården och deras tankar och förväntningar och - slutligen och mycket kortfattat - utbytet av ord mellan Dolios dotter och friaren Evrymakhos. 

Så skriver en mästare och lär samtidigt lite i förbifarten ut konsten att skriva. Tack Eyvind! 

torsdag 24 mars 2016

Vi är nöjda! (24/100)



Om skärtorsdagen i år säger vi att vi gjorde en bra presentation av vårt anbud till en statlig myndighet. Nu ligger avgörandet i deras händer.  Jag firar med skumpa hemma ikväll. Bättre fira en gång än ingen alls. 

onsdag 23 mars 2016

När Uppdrag Granskning ringde på (23/100)

Läste just på Facebook att Janne J varit i Fittja (igen!)

Nu är det stilla veckan och idag är det dymmelonsdag (inte askonsdag som många tror!) Dymmelonsdag inleder den allra strängaste delen av fastan, då fick man knappt arbeta alls. Man lindade kyrkkläpparna så att de skulle klinga dovare eller ersatte dem med en träkläpp, en dymmel. 

Så dymmelonsdagen kan vara en dyster tillställning. Förra året, då jag jobbade som kommunikationschef på länsstyrelsen i Norrbotten, då tog jag påskledigt på dymmelonsdagens kväll och flög hem till Stockholm. Samtidigt som jag satt på planet visades Uppdrag Gransknings reportage om Northlands gruvetablering (eller rättare sagt om avvecklingen) och om länsstyrelsens roll i händelserna. Många medieutbildningar säljs in med argumentet "Vad gör du om Janne Josefsson ringer?" , men när jag kom till länsstyrelsen i februari hade Janne redan ringt. Och varit där. Så även P1:s Kaliber. 

Det var intensiva dagar och långa nätter med mycket grubblerier, kan jag säga. Ligga lågt eller vara proaktiva? Är anfall bästa försvar eller är det bättre att tiga still? mycket budskapsarbete, mycket mediekontakter och många möten. Så sent som på onsdagmorgonen hade vi haft ett internt informationsmöte för all personal. 

Jag såg reportaget sent på kvällen när jag kommit hem till Pungis. Värre hade jag sett. På skärtorsdagen gick jag ut och plockade björkris och tog bara emot några mediesamtal. Sen tog Sverige påskledigt. 

Veckan efter var allt igång på nytt. Men det är en annan historia. 

tisdag 22 mars 2016

Klart jag har tålamod! Eller? (22/100)

Det kan ta lång tid innan det gror.

Vissa dagar håller man sig helst inomhus. Det är nollgradigt ute och från den genomtjocka himlen singlar sakta snöflingorna mot en säker död på blöt asfalt. Aprilväder, sa vi i Norrbotten. Marsväder är det uppenbarligen i Stockholm. 
Sådana dagar gäller det att stå ut. Man gravar en lax till påsk, man sätter cherimoyafrön (http://tittistradgard.blogspot.se/2014/03/nu-ar-jag-cherimoya-odlare.html) som man importerat från Madeira, man tillverkar påskkort till gamla vänner och man kanske sover en stund i en fåtölj. Man lyssnar till rapporteringen från terrorattentaten i Bryssel tills man inte står ut längre. 

Till slut pallrar man sig ändå ut i den råkalla marsdagen för att post de förb-e korten vid Skogskyrkogården och man tänker att man kanske bli piggare av lite luft. Det är på denna promenad man börjar fundera över skillnaden mellan att ha tålamod och att vara uthållig. 

Jag är ganska uthållig. Jag kan gå långt, jag bryter inte ihop inför försenat bagage eller inställda flighter (till skillnad från Maken) och om det är gråväder så liksom stänger jag av hela känslobagaget och bara står ut tills det blir blått på himlen igen. 

Jag skulle däremot inte beskriva mig som en människa med tålamod. Tvärtom, min mamma har alltid klagat på min brist på tålamod när det gällt knepiga stickningar eller knutar att lösa upp. Jag har slängt grejorna ifrån mig och gått vidare. 

Så vad är då skillnaden mellan tålamod och uthållighet? Här trevar jag mig fram som en människa i en hyreshuskällare i letandet efter lysknappen. Både tålamod och uthållighet är egenskaper vi kan ha mer eller mindre av, men tålamod är på något sätt mer kopplat till subjektet. Jag har tålamod med något som jag vill ska bli verklighet (kanske inte nu, men senare). Det förutsätter en god vilja och någon slags möjlighet till påverkan från min sida. Uthållighet är mer ett förhållningssätt inför saker som inte blir som man har tänkt sig. Ett slags överlevnadsstrategi inför förhåpllanden man är maktlös inför. Till exempel väder, försenat bagage eller olycklig kärlek. 

Ett exempel på tålamod är det jag kommer att visa mina cherimoyafrön, som jag smugglat hem i ett hushållspapper. Nu ligger dom i fuktig såjord och gror i ljuset innanför altandörren. Jag ska vänta och vänta utan att bli irriterad på dem, även om det tar lång tid. 

(Nej, jag kunde inte blogga om Bryssel.)

måndag 21 mars 2016

De fem friheterna gäller även idag (21/100)


Idag blev en lugnare dag än förväntat. Plötsligt fann jag mig  sittandes och gå igenom gammalt material från två hårddiskar som legat i en låda sedan förra bytet av dator. En välbehövlig genomgång. Fick slänga många gamla körschema, offerter och CV:ar.

Men hittade också sådant som jag tyvärr inte sparar på numera. Citat, dikter, viktiga skrivningar om Livet. Till exempel Walter Kemplers fem friheter:


  • Friheten att se och höra hur det är nu istället för hur det borde vara, kunde vara, varit eller kommer att bli



  • Friheten att känna det man känner nu istället för det man borde känna, har känt eller kommer att känna



  • Friheten att säga hur det är nu istället för hur det borde vara, kunde vara eller kommer att bli



  • Friheten att sträcka sig efter vad man vill ha istället för vad man borde vilja ha, utan att vänta på att någon skall erbjuda en det



  • Friheten att riskera något för egen del i stället för att bara vänta på att en ändring i situationen skall göra det möjligt för en att få vad man vill ha

Så självklara de känns idag! Och så revolutionerande när vi som socionomstudenter på 70-talet skrev ner dem för hand och satte dem på anslagstavlan för hela världen att se. 


söndag 20 mars 2016

Beroende av yoga (20/100)

Spännande! SvD160320


Jag är beroende av yoga. Jag började träna för kanske tio år sedan när jag bodde i Piteå och har fortsatt sedan dess. Min onda rygg som jag haft sedan tonåren har blivit bra och jag är smidigare, starkare och mer i balans än jag var förr. 
 
Jag började hos Kristina Berglund, som är utbildad i Nya Zeeland. Hon gick starta eget-utbildningen på Furunäset när jag jobbade där och startade sen sin egen studio. Idag äger hon Yogahuset i 
Piteå, där det förutom yoga finns en rad alternativa rörelser med inriktning mot hälsa. 

Den yoga jag ägnar mig åt heter Iyengar yoga och en form av hathayoga, där man har mycket redskap till sin hjälp. Att vara stel är alltså inte en ursäkt för att inte yoga, tvärtom. Man jobbar där man är med hjälp av klossar, bälten, rep och stolar. Det bäst med Iyengar yoga är att alla lärare är välutbildade. De har flerårig utbildnig och är väldigt noga med att höra efter om man har ont någonstans eller har skador eller är gravid. Det finns ingen dumdristighet i utövandet, snarare försiktighet. Det är ganska farliga grejor, huvudstående och skulderstående. Gör du inte rätt kan du skada nacken eller ryggen. Varning för helgutbildade entusiaster på Korpen m. fl. hälsoinrättmingar! 

I Stockholm började jag för sex år sen på Viyoga, Vasastans iyengaryoga (http://www.viyoga.se/). Då bodde jag i Vasastan, så det var perfekt. Det var stor skillnad mot Piteå. I Piteå hade yogan blivit en folksport och såväl skinntorra som runda små tanter från äldreomsorg och barnomsorg yogade regelbundet. I Stockholm var yogan mer atletisk och mer krävande. Idag har det jämnat ut sig mer. 

Viyoga har numera lokaler på Doktor Abelins gata på söder, dit jag går två gånger i veckan. Det behövs för stela höfter och axlar. Det är samma utmaningar dag efter dag, år efter år, men aldrig tröttnar jag. Man lär sig mer hela tiden och får mer och mer kontroll över kroppen. Välkommen! 

lördag 19 mars 2016

Det är hit man kommer när man kommer hem (19/100)

Det är hit man kommer när man kommer hem

http://youtu.be/WrVlX4gifGQ 
Idag var det lite vår i Stockholm. Med betoning på lite. Det betyder en plusgrad, isande vind och emellanåt ett par minuters snöfall. Jag stänger av. Ingen idé att gå och längta efter en vår som inte har bestämt sig än. 

Jag promenerar till Bagis och tar tunnelbanan till stan för att vara med på ett möte. Det finns ljuspunkter i den isande vårvintern. Hukande snödroppar och vintergäck som stretar i kallvinden. Fåglarna vägrar acceptera bakslaget och sjunger som galna.  Om några veckor är det vår på dessa stigar, snart ser man blåsippornas ludna nackar bland fjolårslöven. 

Och när jag kommer hem och äntligen får kura i fåtöljen och kan läsa vidare i Yvonne Hirdmans "Den röda grevinnan" så snubblar jag in på You Tube och lyssnar på Euskefeurats "Det är hit man kommernär  man kommer hem" från 1991. Då gråter jag en skvätt. 

Och jag vet inte om jag gråter efter storlommen över Bergsviksfjärden eller för att jag äntligen kommit hem till Stockholm efter många år i exil eller för att våren kommit av sig eller bara för att Ronny Eriksson ser så ung och sårbar ut på videon. Men det är skönt att gråta. 

fredag 18 mars 2016

Ja, inte vet jag vad man ska göra av sitt liv (18/100)


Götgatan fredag eftermiddag


Nej vad ska man göra av sitt liv? Affischen träffar mig i maggropen. Fyller 60 i sommar och har inte än begripit vad jag ska göra av mitt liv. Är det över nu? 

Tror fortfarande att jag likt Bodil ska sätta mig i en Rover och köra till ett okänt land och bosätta mig i några år, lära mig dansa tango (på riktigt!) i Buenos Aires eller adoptera en skabbig hund från Spanien. Ta ett fosterbarn. Eller doktorera i något slags ämne mellan kommunikation och socialt arbete. Eller bli lesbisk. Eller slå mig på turistisk verksamhet i Uganda. 

Ibland tänker jag att jag ska öppna kennel. Eller bokhandel. 

Månne diskussionsgruppen kan vara rätt forum för mig och andra som inte heller funnit harmoni och lugnet i en stabil tillvaro. Den som är ute längtar in och den som är inne längtar ut. 

Hur ser lagom förändring ut ? Igår fick jag frågan av en yngre person om man inte blir säkrare med åren. Svaret är nej. När jag var tjugo visste jag precis. Nu kan jag bli ståendes liksom paralyserad i valet mellan blodapelsiner och blonda apelsiner. Det finns inga enkla lösningar, men man kan bli trygg i att man inte vet. "Keep buggering on" lär Churchill ha sagt. Den enda vägen. 

Vid närmare eftertanke tror jag inte att gruppen är något för mig. Men tack för injudan. 



torsdag 17 mars 2016

Vi gör nya hallar och glömmer de gamla (17/100)

Den oumbärliga förvaringshyllan har funnit sin plats i en ny hall.  


En vanlig torsdagkväll sätter vi upp de sista hyllorna och nyckelhängaren (ja, inte riktigt vi, utan Maken medan jag går runt och ojar mig över att jag inte har något att blogga om) i hallen. Det är det sista steget av renoveringen som vi gruvat oss för en hel höst. Långa startbanor.  

- Hallen är klar, utropar Maken förtjust. Nu har vi glömt hur fult det var förut! 

Det är sant. Vi har ( nästan) glömt de anskrämliga garderoberna, den dåliga tapetseringen mot dörrfodret och den obefintliga isoleringen runt dörren. Vi har glömt att vi inte hade någonstans att lägga  mössor, vantar och haldsdukar och att tapeten var av ful strukturtyp, som man fick skrapsår om man råkade komma åt. 

Vi har glömt vår gamla hall på samma sätt som vi glömt det fula köket och den fjuttiga altanen i Boden och ett förskräckligt plastgolv i sovrummet i Piteå. Vi lade in linoleum i Bodsvedjan och byggde en ny, stor altan och i Piteå blev det bokparkett. Vi glömmer det som var och gläds åt varje nytt hem vi skapar längs vår väg. Sen minns vi dem i ett romantiskt skimmer och längtar lite tillbaka, i alla fall i juletid. 

Det är då man måste påminna sig om att det alltid finns nya hallar att renovera. Och att just nu är det bästa liv vi har. Carpe hemmet. 

onsdag 16 mars 2016

Vårens första trädgårdsryck (16/100)

Inte snyggt, men härligt! Förra årets klematis slaktad. 


När man är med i #blogg100 får man kategorisera sin blogg. Jag har klassat min som "vardagsliv". Roligare än så är den inte. Men när jag började blogga i somras så var det faktiskt mest en trädgårdsblogg och handlade om den gigantiska omställningen från att ha haft en stor och ganska vildvuxen trädgård i Norrbotten (zon5) till att odla på en miniatyryta i Skarpnäck (zon 2), sett ur en amatörodlares ögon. 

Först kändes det som en gigantisk berusning - "jag kan odla vadsomhelst!" , och jag köpte på mig den ena busken efter den andra rosen. Men med så begränsad yta måste man tänka till lite. I år får vi se vad som kommer upp. Halva nöjet är att flytta runt växterna. 

Nu kanske det är dags att klassa om bloggen till kategorin "odling" för just idag började min trädgårdssäsong. Just idag när solen sken varmare än den gjort på hela veckan i Funchal så klev jag ut på altanen, vände ansiktet mot värmen, tog fram en sekatör ur förrådet och började klippa ner klematisen. Jag tänkte ta en tredjedel, men en tredjedel av vad? Den växte sig gigantisk i somras och det är svårt att se var kvistarna börjar (nej, det är det inte, dom börjar i marken) och slutar ( de har nämligen vuxit ihop till ett jättelikt snår av klematis.) Där jag klippte växte det fina, saftiga, röda skott. Äntligen vår! 

Ett minne från Madeira blir den afrikanska liljan som jag köpte som lök på marknaden. Den klarade tullen och ligger nu i en svart plastpåse och trycker i en låda. För tidigt att sätta ut den, sa min vän Bill. Han överraskade mig också med att berätta att den inte kan övervintra ute. Jag måste alltså ta in den och förvara den i kruka nästa vinter. Jag tror inte att det blir vinter igen. För Idag är det vår. 

tisdag 15 mars 2016

Körsbärsträden blommar på min flygning hemåt (15/100)

Tokue - antihjältinnan


På vår långa flygning från Funchal till Arlanda har vi nu gjort en snabb mellanlandning i Norrköping (jo, faktiskt). Jag måste skynda mig att blogga innan vi flyger den sista biten. Men jag har i själva verket inte befunnit mig i luften mellan Madiera och Östergötland denna eftermiddag. Jag har varit i Japan, under körsbärsträden.

Jag har varit helt fångad av den japanska filmen "När körsbärsträden blommar", en allvarlig och tröstrik historia om en sorgsen medelålders man som mot sin vilja jobbar i en japansk kiosk som säljer dorayaki, en sorts söta plättar med bönpasta (låter ganska läbbigt, om ni frågar mig). Där söks han upp av en äldre kvinna  som vill bli deltidsanställd i kiosken och det visar sig att hon gör världens godaste bönpasta! Så hon får jobba där och lär mannen att göra bönpasta på världens bästa vis och affärerna blomstrar. 

Snart visar det sig emellertid att kvinnan har ( eller möjligen har haft) spetälska och när ryktet sprider sig slutar kunderna att köa framför luckan. En vilsen tonåring med trassliga hemförhållanden och en japansk Cruella de Vil bidrar till den sorgliga historien. 

Men är den egentligen så sorglig? Någonstans under den sista halvtimmen blir det till slut klart vem som är chef och vem som är följare och när den medelålders mannen i slutscenen ropar ut att han har dorayaki att sälja i en solig park under körsbärsträden, så blir man ganska varm i hjärtat. 

En film om ensamhet och kärlek och om friheten att förhålla oss till de förutsättningar livet bjuder oss. 

måndag 14 mars 2016

Snart är det klart (14/100)



Mina skakande ben. 

Vägen ner. 


En semester går så fort och så långsamt. Timmarna kryper ibland sakta förbi, medan dagarna springer. Imorgon åker jag hem från min ensamsemester på Madeira. 

Idag bestämde jag mig för att promenera ner från vår lilla bergsby till Funchal. 4 km den slingriga bilvägen, 2 km rakt ner från berget, 30 graders lutning, "you must have strong legs" sa hotellstäderskan och skakade på huvudet. Jo, det har jag ju. Men en halvtimme i 30 graders lutning var lite mycket även för mina yogaben. Jag stannade emellanåt för att minska påfrestningen, men låren skakade så mycket att jag trodde att jag inte skulle kunna fortsätta min resa ned mot staden. Lika bra att gå på. 

Ungefär halvvägs började jag ångra mig. Jag tänkte på vad Maken skulle sagt om detta äventyr. Inte bra för knäna. Han skulle också ha skakat på huvudet. Just då mötte jag en äldre, madeiransk kvinna. Hon gick böjd som ett gem och stödde sig på en käpp, fullastad med plastkassar från speceriaffären. Och hon gick uppåt! Jag skämdes lite för att jag nästan tänkt avbryta min vandring, jag sneddade över gatan när jag hörde hennes "Buon dias" bakom mig. "Buon dias" svarade jag och fortsatte gå. 

Lite längre ner fick jag min belöning. Ett café i anslutning till en gymnasieskola. Jag smet in till ett bord, beställde en cappuccino och tittade ner mot Funchal som bredde ut sig nedanför mina fötter. Kanske var det först då i den stunden jag verkligen kom fram till min semester på Madeira. Många långsamma timmar smalt samman i en solig och perfekt upplevelse av liv och närvaro. 

Imorgon kväll är jag hemma hos Maken. Vi kan dricka ett glas Madeira ihop, bra årgång. Jag längtar. Till mannen som skriver att han är halv utan mig. Dito.