Att komma hem (till slut)

Det gick till slut. 

Tänk att sju blåvardagar är precis lika lång tid som en veckas semester på en grekisk paradisö. Det känns inte så.

Tänk att fyra arbetsdagar i en krisstab i Borlänge är precis lika lång tid som en påskhelg i hemmet från skärtorsdag till annandag påsk. Det känns inte så.

Nej, det kändes som att krisjobbet som jag gruvat mig så för tog mycket, mycket längre tid och var mycket intensivare. Fast det gick bra och min oro var helt i onödan. (Men säg när oro inte är helt i onödan? Finns inget så improduktivt som att oroa sig. Det skulle vara att ångra sig i så fall.)

Så på skärtorsdagen kl 16.30 var min tjänstgöring i nationella staben faktiskt slut trots att den varat så oerhört länge och varit så intensiv. Och jag behövde inte stanna över påskhelgen, så jag tog hyrbilen och körde hemåt och försöket njuta av att det svåra nu var över. Jag lyssnade på bilradions blandning av happy music och Coronanyheter.

Och det sista svåra steget på min tjänsteresa var att lämna bilen på Ringvägen 100. Jag visste var Ringvägen 100 låg, jag har varit där på en reklamfilminspelning en gång. Jag klarade av att köra dit genom ett hyfsat trafikintensivt Stockholm och körde in bilen på en öppen gård, där den enligt anvisningarna skulle lämnas.

Problemet var att det inte fanns någon infart till ett garage på gården, bara en koddisplay som var märkt med Hertz. Jag gick dit och tryckte in min kod, men inget hände. Ett par gånger. Sen föll mina ögon på en halvcirkelformad rostfri entré som visserligen var tillsluten, men där man kanske kunde köra in en bil. Om man hade rätt kod. Ringde Hertz. De hade telefonsvarare.

Så jag baxade fram bilen framför den rostfria entrén och försökte igen trycka in koden. Utan resultat. Jag stod som i en brittisk komediserie och tittade mig omkring för att se om någon såg mig stå alldeles handfallen och om det verkligen inte fanns någon infart till P-huset som jag missat för att jag var så stressad över att det var skärtorsdag och jag ville hem. Det fanns ingen infart. Ej heller någon dold kamera.

Jag bestämde mig för att sonika försöka lämna bilen där vi hämtat den, dvs på andra sidan huskomplexet (inte alls Ringvägen 100). Sagt och gjort. Jag baxade tillbaks den från det rostfria spektaklet, vände den utan att köra på något, körde ut på Ringvägen, svängde höger och - hamnade på Skanstullsbron där man inte alls kan köra ner till garaget. Men till Gullmarsplan. Alltså en sväng runt Gullmarsplan, ner till Hammarbybacken, över gamla Skansbron och till slut kunde jag svänga vänster och komma in på parkeringshuset. Skönt!

Fast tyvärr kom jag inte ut. När jag lämnat bilen tog jag hissen upp till Ringvägen 100 (!) och försökte komma ut på gatan genom huskomplexet. Allt var låst. Jag tog i ren desperation min infartsbiljett och tryckte in den i en automat för att öppna dörrarna. Fick betala 37 kr. Men dörren var låst.

Tills jag hittade en kod som stod printad längst ner på biljetten. Tryckte in koden och - Sesam! - dörren öppnades. Och en dörr till. Och över en innergård. Och en dörr till. Tills jag till slut befann mig inne i ljusgården på Ringvägen 100 där jag tidigare försökt ta mig in. Då insåg jag att den rostfria halvcirkelformade entrén faktiskt var en entré, men inte för bilar. Det var en svängdörr.

Sen hittade jag till slut en taxi och det blev faktiskt påsk.  Maken tog emot mig i hallen med ett glas skumpa och hemlagad mat. Och sen gick fyra lediga påskdagar i ett enda sving.

Varför är Stilla veckan aldrig stilla?

Men fröna som jag tappade i trappen förra veckan har kommit upp! 

Inför påsken 2015:
Jag står i skogspartiet utanför vårt radhus och skär till påskris. Min mobil ringer oavbrutet om den eventuella förtroendekrisen inom länsstyrelsen Norrbotten och huruvida landshövdingen har kört över sina tjänstemän på miljösidan för att rädda gruvbolaget Northland Resources.

Jag är interim kommunikationschef på länsstyrelsen och jag sliter hårt för att vi ska hantera krisen på ett vettigt sätt. Jag får inte ta in externt stöd och jag är oense med chefsjuristen hur vi ska se på offentlighetsprincipen. Lokala medier ringer, en ettrig journalist på Svenskan skriker i luren på våra medarbetare och jag har slutat sova på nätterna. Nu har jag åkt hem till Pungpinan för att försöka känna påskens budskap i den stilla veckan.

Inför påsken 2020: 
Jag sitter ensam på ett hotellrum på Scandic i Borlänge, jag är förresten ensam på hela hotellet förutom receptionisten som verkar intill döden trött. De har slutat med frukostbuffé p.g.a. Coronaviruset. Jag ska få en frukostpåse imorgon bitti. Det finns ingen som helst servering på hotellet, bara en kaffeautomat  och några (dyra!) chipspåsar.

Jag har kört hit ikväll för att ingå i Trafikverkets nationella kriskoordinering i fyra dagar och det som verkade som en god idé när jag tackade ja har nu utvecklats till ett skräckscenario som förstört hela min helg. Jag känner mig livrädd. Jag har ingen uppfattning om vad som förväntas av mig och jag har inte jobbat med transportfrågor på dryga två år. Och jag hatar verkligen att sova borta!

Jag får förlita mig på råden jag fått av min systerson om hur man klara svåra förhållanden:  Drick vatten, byt strumpor och se hård ut. Jag vet inte om de är lika tillämpliga i Borlänge som i Afghanistan.

Inför påsken 2021: 
Jag har slutat göra svåra saker i mitt liv. Jag går i pension om två månader. Maken har redan varit hemma sedan nyår. Vi har en Jack Russelvalp som heter Gusten. Solen skiner och snart är det påskhelg. Allt är lugnt.