Tröstar mig med frön, men...

Nu har vi passerat bäst-före-datum för halvkvädet smågnäll över trista karantänvistelser. Nu är det allvar.  35 döda i Covid-19 i Stockholm sedan igår. Jag känner ingen av dem, men någon gör det. Någon sörjer. Någon fick inte vaka vid sjukhussängen och ta ett sista farväl.

Jag fick en mycket bra respons på förra veckans klagoblogg. Det var en mycket duktig psykolog som i sin tänkvärda blogg Kintsukuroi länkade till en artikel hon läst som heter "That discomfort you're feeling is grief".

Om du inte orkar läsa artikeln så kommer en spoiler: Den förklarar mycket av de diffusa känslor jag känt de senaste två veckorna och får mig att inse att det faktiskt är vanlig, hederlig sorg. Författare David Kessler (som var medskapare till Elisabeth Kubler Ross' erkända sorgemodell) nämner även "i-förväg-sorgen", den som handlar om att vi inte vet när detta slutar, vi vet inte hur det slutar och vi vet inte vilka vi känner som kommer att drabbas. Kanske du? Kanske jag? Kanske en 35-åring vi känner utan underliggande sjukdomar?

Den här "i-förväg-sorgen" är svår att hantera för den innehåller så mycket osäkerhet. Så vad ska vi göra? säger Kessler. Vi ska försöka att inte förlora oss i det svåra, utan att balansera tankarna med sådant som inte är lika svart. Vi ska koncentrera oss på det vi kan påverka och inte på allt som vi inte kan göra något åt. Vi ska namnge det som tynger oss, för när vi sätter ord på att vi är ledsna så kan vi känna igen känslan och den kan röra sig genom oss och inte tynga ner oss till marken. Vi ska ägna oss åt att vara närvarande, att känna solvärmen, att njuta av en kopp kaffe, av ett leende från någon vi möter.

Jag ägnar mig mycket åt det senare. Jag går i skogen, jag stickar, jag satte frön igår.

Kessler skriver också att han med Kubler Ross' medgivande infört ett sjätte stadium i sorgmodellen,  nämligen mening. Jag klarar de första fem stegen, men har problem med meningen. Jag har mött så många new age-människor genom åren som ser en mening med allt. Det gör inte jag. Möjligen ser jag att nya händelser kan få mig att förhålla mig till omvärlden och livet på ett nytt sätt. Men ibland bara händer saker och vi måste få sörja. Finns det en mening med Coronaviruset?

Igår när jag hade sått frön på altanen, så tog jag mina sättlådor på en bricka och gick uppför trappan till köket. Varvid jag snubblade och frön, jord och jag låg om vartannat i trappen.  Jag började gråta av återhållen sorg och besvikelse. Jag hade slagit i halsen när jag föll och insåg att min sköldkörtel blivit större och ömmande och att jag borde ringa till doktorn.

Jag tror inte att det var någon mening med att jag föll. Jag tror bara att jag trampade snett. Men det var bra att jag kände knölen.

Hälsningar från Pungpinan.

Jag säger som Kerstin Hessius: när tar det slut?

Den oundvikliga bilden från snabbköpsaffären. 

Ekonomen Kerstin Hessius lär i Agenda ha krävt  en tidpunkt för krisens slut. Hon är ju en klok kvinna, så det kan inte ha varit så korkat som det lät.

Detta är den värsta kris som drabbat väst sedan andra världskriget och den ekonomiska krisen har vi bara sett början på och alla tjabbar om hårdare tag eller inte hårdare tag. Ingen vet förstås.

Men självklart vill vi alla få veta när krisen är över. Snälla SvT låt Belinda Ohlsson leda ett debattprogram som har till uppgift att komma fram till när krisen är över. Så vi har något att gå efter.

Jag som jobbat med samhällskriser och förberedelser inför dem blir i inledningsskedet alltid lite uppiggad av dem. Det blir mycket nyhetsbevakning, mycket konstruktiva lösningar och snabba beslut.

Men efter en och en halv vecka i halvkarantän börjar jag tröttna, väl medveten om att det finns andra som har det värre. Italienare, spanjorer, 83-åringar i karantän och unga människor i respirator. När jag vaknar på morgonen är allt som vanligt i 30 sekunder, tills P1 Morgon har försett mig med de nyaste dödssiffrorna och diskussioner om sjukvårdens otillräcklighet. Sömnens ljuva glömska. "Det känns overkligt", säger Sarah Sjöström i DN om det uppskjutna OS. Sant, Sarah, på många sätt. OS kan vara det minst viktiga.

Men det är inte nyhetströtthet som sprider sig i mig, utan en trötthet som är en tomhet. Vad kan jag göra? Vi stöttade vårt lokala nöjesliv i fredags genom ett glas vin och lite plockmat på vår lokala restaurang Centan, jag har köpt rabattkort på jobbets personalrestaurang och idag ska jag klippa mig i Hammarbyhöjden. Men det är droppar i ett hav av elände, som utgörbalansen mellan smittskydd och överlevnad för småföretagare. Maken jobbar i sjukvården och han gör verkligen sitt för att den medicintekniska utrustningen ska finnas på plats och vara servad. Jag klappar för honom och alla andra vårdanställda på balkongen varje kväll kl. 20.00.

Själv tänkte jag shopppingfasta inför denna påsk. Det har varit svårt, jag tittar lystet på alla annonser som kastar sig i ansiktet på mig på Facebook. Och nu känns det som att handeln behöver mig mer än någonsin.

Jag tittar på blåmesarna utanför fönstret som (kanske) bygger bo och jag lyssnar på P2. Jag lyssnar på vår regeringschef när han håller tal och jag håller mig hemma lagom mycket. Jag hjälper till att platta ut kurvan. Måtte det bli vår och varmt snart!

Hälsningar från Pungpinan.

Lätt tänka fel i skogen och i krishanteringen

Jag ber om överseende, bara en blogg till om orientering! Denna gång mer bildlig.

Stockholm är översvämmat av Corona nu, både av virus och av oro. Vi gjorde som många andra, valde en säker aktivitet och gick ut i friska luften. Det kryllade av familjer och barnvagnar på Nackareservatets gångvägar.

Vi hade orienteringskartan med oss för säkerhets skull och beslöt oss för att lämna folkmassorna och vika in i den djupa skogen. För några veckor sedan hade kontroll nr 6 gäckat oss i närmare en timme. Vi gjorde ett nytt försök. Och letade. Och letade. Vi letade trots att det inte fanns någon brant på kartan, trots att vi inte hittade stenen på udden och trots att inte stigen gick till höger om sankmarken. Vi letade för vi var övertygade om att vi var på rätt stig och blundade därför för alla tecken på motsatsen.

Men vi var inte på rätt stig, insåg vi plötsligt, båda två ungefär samtidigt. Vi var bara så övertygade om att vi letade på rätt ställe att vi inte begrep att vi hade fel. Välkänd psykologisk fälla. Och när vi väl fått den insikten, så kunde vi ordna våra tankar och planera om och gå 200 meter norrut till nästa stig som gick in till höger. Där vi mycket riktigt hittade kontrollen där den skulle vara. På en punkthöjd nära sankmarken. Utan problem.

Och här vill jag göra en parallell till den pågående coronadebatten: om vi är så stensäkra på vilken stig som är den rätta, så är det väldigt lätt att hamna fel. Nu är det lättare att orientera än att organisera smittskydd och sjukvård vid en pandemi. På kartan fanns det en rätt lösning, vi lyckades bara inte hitta den p.g.a. vårt tankefel. I pågående pandemi finns inga facit, inte än så länge. Vi måste treva oss fram i mörkret och samtidigt lita på de beprövade erfarenheter som finns. Och vara öppen för att kunna fatta nya beslut när det behövs.

Min egen coronaprocess gjorde en liknande vändning som min orientering. Jag tyckte som många andra att "det är väl bara som en förkylning". Vi lever väl på som vanligt och tar oss igenom detta så fort som möjligt. (Så kan vi åka till Italien i maj!)

Men efter att ha läst en debattartikel om effekten av att få ner varje smittkälla från att smitta 2,5 nya personer till 2,0 och hur det skulle köpa oss tid och samhällsresurser, föll polletten ned. Nu är jag all for "flatten the curve" och mina händer är torra som papper efter allt tvättande.

Jag tror att alla som skäller på Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell skulle behöva orientera mer. Låt oss vara ödmjuka inför att vi inte vet vad som rätt eller fel och spara den diskussionen tills vi kommit i mål.