Bengt-Erik botar min tandvårdsskräck (30/100)

Bara broschyrerna är nog för att ge mig mardrömmar.

Jag  har en kamrat vars barn har blivit tandläkare och jag förstår inte varför. Jag förstår läkarromantiken, att rädda liv och att hjälpa sjuka människor att bli friska - men tänder? Fula, sneda och nedslitna. Ibland med hål i, nästan alltid med tandsten. Fruktansvärt ocharmigt! Och dessutom i någon slags anda att ständigt uppfostra och förnedra patienterna. 

Jag har ett så kallat friskvårdsavtal med folktandvården i Björkhagen. Jag betalar dem 107 kr per månad och dom kallar mig en gång per år. Då förväntar jag mig att som  leverans för mina  107 x12 kr ska jag få beröm  för att jag sköter mina tänder så exemplariskt och kanske en liten klistergubbe att sätta på skåpet hemma. Så är det inte.

För det mesta får man en uppsträckning för att man inte skött om sina "mellanrum" ordentligt (som om en mindfulnessterapeut hade utbildat dem) och för att man borstat för hårt. Att jag nästan aldrig har hål tycks dom inte vilja fira med mig, utan det tar dom för givet.

Förra året blev det något fel så i stället för att träffa tandläkaren fick jag komma till en tandhygienist. Jag höll på att dö! Hon skällde värre än någon annan jag mött genom åren och poängterade säkert fem gånger att det var tur att jag äntligen kommit under hennes händer och verktyg. så därför använde hon dem grundligt. Hon skrapade och putsade och det ilade i samtliga tänder i timmar efteråt.

Därför har jag gruvat mig hela dagen för årets undersökning som skedde kl. 16.20 idag. Det var i onödan. Det var min vanliga gamla tandläkare som tyckte att det "såg fint ut". Äntligen! Han skrapade bort lite tandsten, men det gjorde inte ont. När jag gick frågade han om jag ville komma tillbaka till honom eller till tandhygienisten nästa år. Ja, vad tror du själv? Det sa jag inte, men jag tänkte det.

Ett år till nästa gång, Bengt-Erik! Jag lovar att använda tandtråden ordentligt.

Ingen expert på liv&kärlek, tyvärr (29/100)

YourTango could be my tango

Katie Sleeper från YourTango.com is sending me e-mails. 

Katie vill att jag ska delta som expert i hennes 7-day “Life & Love Of Modern Women” Intensive och även om jag inte exakt förstår vad detta event innebär, så lovar hon mig att jag kan komma att nå 150 miljoner läsare under dessa sju dagar. 

Katie skriver vidare: "Being a woman in 2016 means that you have choices (korrekt). Want to be a CEO, you can make that happen (njae). Want to be a mom, do it. (nej, för sent) But even with a multitude of options, many women struggle deeply with depression, anxiety and addiction. (där har du en poäng, Katie). Others battle powerful feelings of loneliness and isolation (sorgligt). Studies show true friendship is on the downslide (gör dom?) and the pressure (especially on moms) is enormous." (and grandmoms, don't forget us)

And still, some women thrive in this intense world we live in. Skriver Katie och det är där hon vill ha min hjälp. Eftersom jag är en av dessa experter på life&love. Gärna gratis, om jag förstår Katie rätt. Ingen av dem som känner mig närmare skulle skriva under på att jag är expert på liv och kärlek. Däremot är jag affärscoach, det är väl så Google har hittat mig. Men affärscoach låter inte alls lika sexigt som life&love. 

Så tack, men nej tack, Katie. Jag tror du får hitta dina experter på annat håll. Även om jag blev lockad av ditt företagsnamn. YourTango could be my tango. 

Den svåra konsten tacksamhet (28/100)

Jag cyklade fel både dit och hem, men man kan inte vara tacksam för allt! 

Varje kväll innan jag somnar har jag för vana att notera tre saker jag är tacksam för. Det är inte alltid helt lätt, kan jag säga och ibland krävs en hel del kreativitet för att hitta den rätta tacksamheten. 

Till exempel idag skulle jag vara volontär på Berättarministeriet i Hagsätra med tema stadsplanering och eftersom påskhelgen erbjöd så svallande vårkänslor, så tänkte jag att jag skulle cykla dit. Drygt 7 km enkel väg från Pungpinan. Det är inte långt. Visserligen såg jag i prognosen att det skulle börja regna klockan åtta, men jag tänkte att det kan inte bli så mycket regn och dessutom såg jag solen genom disig sky vid frukostbordet, så jag höll fast vid min plan. Vad är det för fel på mitt tänkande? Ni vet, hypotes, realitetsprövning, analys, slutsats. 

De tre tacksamhetspunkterna en sån här dag skulle kunna se ut såhär: 

Jag är tacksam för att

- jag bara körde fel någon kilometer mot Älvsjö på vägen dit

- att störtregnet inte började förrän jag var vid Skogskyrkogården på vägen tillbaka

- att pannan fungerar så att jag kunde duscha hett när jag kom hem. 

Men dom kan också se ut såhär: 

Jag är tacksam för 

- x från fritidshemmet M, som jag fick jobba med idag

- y från fritidshemmet M, som jag fick jobba med idag

- z från fritidshemmet M, som jag fick jobba med idag

Härliga, oblyga ungar med mycket fantasi som ritade drömstäder under vatten, slott av diamant och osynliga hus. 

Och än är inte dagen slut . 

Att förlora funkar utmärkt (27/100)

Eller hur? Allt är en fråga om förhållningssätt. 

Copy: Ulf Lundkvist, DN

Som en påskbukett (26/100)

Påskaftons morgon. 

Min systerdotter har fått mig att upptäcka anemoner. Själv har jag mer varit inne på ranunkler tidigare, men låt gå för anemoner. Så blev beslutet hos blomsterhandlaren på Farsta Torg i torsdags. Ett knippe tulpaner och ett knippe anemoner. Påskbuketten. 

- Men anemonerna vill inte ha mycket vatten, ropade blomsterhandlaren efter mig. Ok. Och eftersom jag kan vara en mycket bokstavlig natur, så gav jag buketten en centimeter vatten när vi kom hem. 

För lite. På långfredagens morgon hängde de röda, dubbla tulpanerna tillsammans med de blålila anemonerna som döda sillar över vasens kant. Sorg. Jag skar om alla blommorna en gång till och satte dem i nytt vatten. Inte så mycket ( men lite mer än sist). Alla anemonerna klarade sig inte. De verkar vara lite ömhudade. Jag slängde en, men en annan som verkligen såg hängig ut, repade sig fram emot eftermiddagen och lyfte sitt ludna huvud mot ljuset ( här hade jag kunnat skriva något om styva stjälkar, men det kändes lite ekivokt). 

På påskaftonen var vi borta på en fantastiskt trevlig middag med sällskapsspel och lite (?) vin med påföljden att jag glömde kolla vattenläget vid hemkomsten. Imorse hängde buketten igen. Sorg. Jag gav den nytt vatten och kapade någon stjälk men inte lika många den här gången. Nu fick det gå som det går, tänkte jag. Nu står buketten står rak och stilig i förmiddagsljuset. Den kapade blomman försöker reda sig så gott den kan med stöd av de andra. Anemonerna slår ut och är sanslöst vackra. 

Vet inte om ni märkt det men historien med min bukett känns som att den följer påskens dramaturgi med död och uppståndelse på ett naturligt sätt. En bättre teolog än jag hade kunnat få ihop den här allegorin på slutet, men jag nöjer mig med att konstatera att det inte är så lätt för oss människor heller. 

Vi önskar olika mycket vatten för att trivas, några av oss behöver mer än andra, vi behöver bli omhändertagna men inte för mycket. Vi deppar ihop och kommer igen. Vi blommar ut trots knappa förhållanden. 

Frågan är hur många gånger vi orkar komma igen? Och hur vi ska komma överens om vattennivån. Glad påsk önskar jag dig! 

Strändernas svall överraskar (25/100)

Bokryggen höll inte för hela semestern

En av mina semesterböcker på Madeiraresan var "Strändernas svall " av Eyvind Johnson. Jag snodde den i läserummet på Bishop's Arms i Luleå i höstas, där begagnade böcker av alla sorter samlas. Jag tänkte att jag borde läsa den av två skäl; dels för att min pappa brukade berätta historier ur Odyssén på sängkanten när jag var barn och dels för att Eyvind Johnson är född och uppvuxen i Boden. 

Historien om cyklopen som med en glödande påle i sitt enda öga rusade runt och skrek i smärta att "Ingen" hade gjort illa honom gjorde ett starkt intryck på mig som barn och har sedan gått i arv till mina barn och kanske i sin tur de deras (fast dom är nog för små än). 

Dessa var de yttre skälen till boken borde läsas. Jag har alltid haft lite dåligt samvete över att jag inte intresserat mig tillräckligt för nobelpristagaren från Björkelund ( och det tycker jag nog att  Bodens kommun också borde ha). 

Väl på plats på min stundtals soliga balkong i Monte insåg jag att det fanns många fler skäl än så att läsa Eyvind. "Strändernas svall" är både allmänbildande, kul och naturligtvis mycket välskriven. Men också överraskande lättläst! 

Av Eyvind Johnson kan man få en snabbkurs i konsten att skriva. Han beskriver till exempel en scen från palatset på Ithaka, där Odyssevs maka väntar, omgiven av friare: "En berättare med större kunskap om livets mekanik och som kraftfullt inser det onödiga med nyanser skulle kanhända uttrycka saken såhär:" och så följer en ganska platt dialog mellan två parter med korta beskrivningar av den starka värmen och av en katt som smiter. 

Och sen: "Ja, så kunde sanningen, den direkt berättade, den kraftfullt återgivna ta sig ut. Men det kan också sägas på annat sätt:" Och sen följer en fantastisk beskrivning av palatset, dess läge, dess pelargångar och salar, människorna som rör sig kring gården och deras tankar och förväntningar och - slutligen och mycket kortfattat - utbytet av ord mellan Dolios dotter och friaren Evrymakhos. 

Så skriver en mästare och lär samtidigt lite i förbifarten ut konsten att skriva. Tack Eyvind! 

Vi är nöjda! (24/100)

Om skärtorsdagen i år säger vi att vi gjorde en bra presentation av vårt anbud till en statlig myndighet. Nu ligger avgörandet i deras händer.  Jag firar med skumpa hemma ikväll. Bättre fira en gång än ingen alls. 

När Uppdrag Granskning ringde på (23/100)

Läste just på Facebook att Janne J varit i Fittja (igen!)

Nu är det stilla veckan och idag är det dymmelonsdag (inte askonsdag som många tror!) Dymmelonsdag inleder den allra strängaste delen av fastan, då fick man knappt arbeta alls. Man lindade kyrkkläpparna så att de skulle klinga dovare eller ersatte dem med en träkläpp, en dymmel. 

Så dymmelonsdagen kan vara en dyster tillställning. Förra året, då jag jobbade som kommunikationschef på länsstyrelsen i Norrbotten, då tog jag påskledigt på dymmelonsdagens kväll och flög hem till Stockholm. Samtidigt som jag satt på planet visades Uppdrag Gransknings reportage om Northlands gruvetablering (eller rättare sagt om avvecklingen) och om länsstyrelsens roll i händelserna. Många medieutbildningar säljs in med argumentet "Vad gör du om Janne Josefsson ringer?" , men när jag kom till länsstyrelsen i februari hade Janne redan ringt. Och varit där. Så även P1:s Kaliber. 

Det var intensiva dagar och långa nätter med mycket grubblerier, kan jag säga. Ligga lågt eller vara proaktiva? Är anfall bästa försvar eller är det bättre att tiga still? mycket budskapsarbete, mycket mediekontakter och många möten. Så sent som på onsdagmorgonen hade vi haft ett internt informationsmöte för all personal. 

Jag såg reportaget sent på kvällen när jag kommit hem till Pungis. Värre hade jag sett. På skärtorsdagen gick jag ut och plockade björkris och tog bara emot några mediesamtal. Sen tog Sverige påskledigt. 

Veckan efter var allt igång på nytt. Men det är en annan historia. 

Klart jag har tålamod! Eller? (22/100)

Det kan ta lång tid innan det gror.

Vissa dagar håller man sig helst inomhus. Det är nollgradigt ute och från den genomtjocka himlen singlar sakta snöflingorna mot en säker död på blöt asfalt. Aprilväder, sa vi i Norrbotten. Marsväder är det uppenbarligen i Stockholm. 

Sådana dagar gäller det att stå ut. Man gravar en lax till påsk, man sätter cherimoyafrön (http://tittistradgard.blogspot.se/2014/03/nu-ar-jag-cherimoya-odlare.html) som man importerat från Madeira, man tillverkar påskkort till gamla vänner och man kanske sover en stund i en fåtölj. Man lyssnar till rapporteringen från terrorattentaten i Bryssel tills man inte står ut längre. 

Till slut pallrar man sig ändå ut i den råkalla marsdagen för att post de förb-e korten vid Skogskyrkogården och man tänker att man kanske bli piggare av lite luft. Det är på denna promenad man börjar fundera över skillnaden mellan att ha tålamod och att vara uthållig. 

Jag är ganska uthållig. Jag kan gå långt, jag bryter inte ihop inför försenat bagage eller inställda flighter (till skillnad från Maken) och om det är gråväder så liksom stänger jag av hela känslobagaget och bara står ut tills det blir blått på himlen igen. 

Jag skulle däremot inte beskriva mig som en människa med tålamod. Tvärtom, min mamma har alltid klagat på min brist på tålamod när det gällt knepiga stickningar eller knutar att lösa upp. Jag har slängt grejorna ifrån mig och gått vidare. 

Så vad är då skillnaden mellan tålamod och uthållighet? Här trevar jag mig fram som en människa i en hyreshuskällare i letandet efter lysknappen. Både tålamod och uthållighet är egenskaper vi kan ha mer eller mindre av, men tålamod är på något sätt mer kopplat till subjektet. Jag har tålamod med något som jag vill ska bli verklighet (kanske inte nu, men senare). Det förutsätter en god vilja och någon slags möjlighet till påverkan från min sida. Uthållighet är mer ett förhållningssätt inför saker som inte blir som man har tänkt sig. Ett slags överlevnadsstrategi inför förhåpllanden man är maktlös inför. Till exempel väder, försenat bagage eller olycklig kärlek. 

Ett exempel på tålamod är det jag kommer att visa mina cherimoyafrön, som jag smugglat hem i ett hushållspapper. Nu ligger dom i fuktig såjord och gror i ljuset innanför altandörren. Jag ska vänta och vänta utan att bli irriterad på dem, även om det tar lång tid. 

(Nej, jag kunde inte blogga om Bryssel.)

De fem friheterna gäller även idag (21/100)

Idag blev en lugnare dag än förväntat. Plötsligt fann jag mig  sittandes och gå igenom gammalt material från två hårddiskar som legat i en låda sedan förra bytet av dator. En välbehövlig genomgång. Fick slänga många gamla körschema, offerter och CV:ar.

Men hittade också sådant som jag tyvärr inte sparar på numera. Citat, dikter, viktiga skrivningar om Livet. Till exempel Walter Kemplers fem friheter:

• Friheten att se och höra hur det är nu istället för hur det borde vara, kunde vara, varit eller kommer att bli

• Friheten att känna det man känner nu istället för det man borde känna, har känt eller kommer att känna

• Friheten att säga hur det är nu istället för hur det borde vara, kunde vara eller kommer att bli

• Friheten att sträcka sig efter vad man vill ha istället för vad man borde vilja ha, utan att vänta på att någon skall erbjuda en det

• Friheten att riskera något för egen del i stället för att bara vänta på att en ändring i situationen skall göra det möjligt för en att få vad man vill ha

Så självklara de känns idag! Och så revolutionerande när vi som socionomstudenter på 70-talet skrev ner dem för hand och satte dem på anslagstavlan för hela världen att se. 

Beroende av yoga (20/100)

Spännande! SvD160320

Jag är beroende av yoga. Jag började träna för kanske tio år sedan när jag bodde i Piteå och har fortsatt sedan dess. Min onda rygg som jag haft sedan tonåren har blivit bra och jag är smidigare, starkare och mer i balans än jag var förr. 

 

Jag började hos Kristina Berglund, som är utbildad i Nya Zeeland. Hon gick starta eget-utbildningen på Furunäset när jag jobbade där och startade sen sin egen studio. Idag äger hon Yogahuset i 

Piteå, där det förutom yoga finns en rad alternativa rörelser med inriktning mot hälsa. 

Den yoga jag ägnar mig åt heter Iyengar yoga och en form av hathayoga, där man har mycket redskap till sin hjälp. Att vara stel är alltså inte en ursäkt för att inte yoga, tvärtom. Man jobbar där man är med hjälp av klossar, bälten, rep och stolar. Det bäst med Iyengar yoga är att alla lärare är välutbildade. De har flerårig utbildnig och är väldigt noga med att höra efter om man har ont någonstans eller har skador eller är gravid. Det finns ingen dumdristighet i utövandet, snarare försiktighet. Det är ganska farliga grejor, huvudstående och skulderstående. Gör du inte rätt kan du skada nacken eller ryggen. Varning för helgutbildade entusiaster på Korpen m. fl. hälsoinrättmingar! 

I Stockholm började jag för sex år sen på Viyoga, Vasastans iyengaryoga (http://www.viyoga.se/). Då bodde jag i Vasastan, så det var perfekt. Det var stor skillnad mot Piteå. I Piteå hade yogan blivit en folksport och såväl skinntorra som runda små tanter från äldreomsorg och barnomsorg yogade regelbundet. I Stockholm var yogan mer atletisk och mer krävande. Idag har det jämnat ut sig mer. 

Viyoga har numera lokaler på Doktor Abelins gata på söder, dit jag går två gånger i veckan. Det behövs för stela höfter och axlar. Det är samma utmaningar dag efter dag, år efter år, men aldrig tröttnar jag. Man lär sig mer hela tiden och får mer och mer kontroll över kroppen. Välkommen! 

Det är hit man kommer när man kommer hem (19/100)

Det är hit man kommer när man kommer hem

http://youtu.be/WrVlX4gifGQ 

Idag var det lite vår i Stockholm. Med betoning på lite. Det betyder en plusgrad, isande vind och emellanåt ett par minuters snöfall. Jag stänger av. Ingen idé att gå och längta efter en vår som inte har bestämt sig än. 

Jag promenerar till Bagis och tar tunnelbanan till stan för att vara med på ett möte. Det finns ljuspunkter i den isande vårvintern. Hukande snödroppar och vintergäck som stretar i kallvinden. Fåglarna vägrar acceptera bakslaget och sjunger som galna.  Om några veckor är det vår på dessa stigar, snart ser man blåsippornas ludna nackar bland fjolårslöven. 

Och när jag kommer hem och äntligen får kura i fåtöljen och kan läsa vidare i Yvonne Hirdmans "Den röda grevinnan" så snubblar jag in på You Tube och lyssnar på Euskefeurats "Det är hit man kommernär  man kommer hem" från 1991. Då gråter jag en skvätt. 

Och jag vet inte om jag gråter efter storlommen över Bergsviksfjärden eller för att jag äntligen kommit hem till Stockholm efter många år i exil eller för att våren kommit av sig eller bara för att Ronny Eriksson ser så ung och sårbar ut på videon. Men det är skönt att gråta. 

Ja, inte vet jag vad man ska göra av sitt liv (18/100)

Götgatan fredag eftermiddag

Nej vad ska man göra av sitt liv? Affischen träffar mig i maggropen. Fyller 60 i sommar och har inte än begripit vad jag ska göra av mitt liv. Är det över nu? 

Tror fortfarande att jag likt Bodil ska sätta mig i en Rover och köra till ett okänt land och bosätta mig i några år, lära mig dansa tango (på riktigt!) i Buenos Aires eller adoptera en skabbig hund från Spanien. Ta ett fosterbarn. Eller doktorera i något slags ämne mellan kommunikation och socialt arbete. Eller bli lesbisk. Eller slå mig på turistisk verksamhet i Uganda. 

Ibland tänker jag att jag ska öppna kennel. Eller bokhandel. 

Månne diskussionsgruppen kan vara rätt forum för mig och andra som inte heller funnit harmoni och lugnet i en stabil tillvaro. Den som är ute längtar in och den som är inne längtar ut. 

Hur ser lagom förändring ut ? Igår fick jag frågan av en yngre person om man inte blir säkrare med åren. Svaret är nej. När jag var tjugo visste jag precis. Nu kan jag bli ståendes liksom paralyserad i valet mellan blodapelsiner och blonda apelsiner. Det finns inga enkla lösningar, men man kan bli trygg i att man inte vet. "Keep buggering on" lär Churchill ha sagt. Den enda vägen. 

Vid närmare eftertanke tror jag inte att gruppen är något för mig. Men tack för injudan. 

Vi gör nya hallar och glömmer de gamla (17/100)

Den oumbärliga förvaringshyllan har funnit sin plats i en ny hall.  

En vanlig torsdagkväll sätter vi upp de sista hyllorna och nyckelhängaren (ja, inte riktigt vi, utan Maken medan jag går runt och ojar mig över att jag inte har något att blogga om) i hallen. Det är det sista steget av renoveringen som vi gruvat oss för en hel höst. Långa startbanor.  

- Hallen är klar, utropar Maken förtjust. Nu har vi glömt hur fult det var förut! 

Det är sant. Vi har ( nästan) glömt de anskrämliga garderoberna, den dåliga tapetseringen mot dörrfodret och den obefintliga isoleringen runt dörren. Vi har glömt att vi inte hade någonstans att lägga  mössor, vantar och haldsdukar och att tapeten var av ful strukturtyp, som man fick skrapsår om man råkade komma åt. 

Vi har glömt vår gamla hall på samma sätt som vi glömt det fula köket och den fjuttiga altanen i Boden och ett förskräckligt plastgolv i sovrummet i Piteå. Vi lade in linoleum i Bodsvedjan och byggde en ny, stor altan och i Piteå blev det bokparkett. Vi glömmer det som var och gläds åt varje nytt hem vi skapar längs vår väg. Sen minns vi dem i ett romantiskt skimmer och längtar lite tillbaka, i alla fall i juletid. 

Det är då man måste påminna sig om att det alltid finns nya hallar att renovera. Och att just nu är det bästa liv vi har. Carpe hemmet. 

Vårens första trädgårdsryck (16/100)

Inte snyggt, men härligt! Förra årets klematis slaktad. 

När man är med i #blogg100 får man kategorisera sin blogg. Jag har klassat min som "vardagsliv". Roligare än så är den inte. Men när jag började blogga i somras så var det faktiskt mest en trädgårdsblogg och handlade om den gigantiska omställningen från att ha haft en stor och ganska vildvuxen trädgård i Norrbotten (zon5) till att odla på en miniatyryta i Skarpnäck (zon 2), sett ur en amatörodlares ögon. 

Först kändes det som en gigantisk berusning - "jag kan odla vadsomhelst!" , och jag köpte på mig den ena busken efter den andra rosen. Men med så begränsad yta måste man tänka till lite. I år får vi se vad som kommer upp. Halva nöjet är att flytta runt växterna. 

Nu kanske det är dags att klassa om bloggen till kategorin "odling" för just idag började min trädgårdssäsong. Just idag när solen sken varmare än den gjort på hela veckan i Funchal så klev jag ut på altanen, vände ansiktet mot värmen, tog fram en sekatör ur förrådet och började klippa ner klematisen. Jag tänkte ta en tredjedel, men en tredjedel av vad? Den växte sig gigantisk i somras och det är svårt att se var kvistarna börjar (nej, det är det inte, dom börjar i marken) och slutar ( de har nämligen vuxit ihop till ett jättelikt snår av klematis.) Där jag klippte växte det fina, saftiga, röda skott. Äntligen vår! 

Ett minne från Madeira blir den afrikanska liljan som jag köpte som lök på marknaden. Den klarade tullen och ligger nu i en svart plastpåse och trycker i en låda. För tidigt att sätta ut den, sa min vän Bill. Han överraskade mig också med att berätta att den inte kan övervintra ute. Jag måste alltså ta in den och förvara den i kruka nästa vinter. Jag tror inte att det blir vinter igen. För Idag är det vår. 

Körsbärsträden blommar på min flygning hemåt (15/100)

Tokue - antihjältinnan

På vår långa flygning från Funchal till Arlanda har vi nu gjort en snabb mellanlandning i Norrköping (jo, faktiskt). Jag måste skynda mig att blogga innan vi flyger den sista biten. Men jag har i själva verket inte befunnit mig i luften mellan Madiera och Östergötland denna eftermiddag. Jag har varit i Japan, under körsbärsträden.

Jag har varit helt fångad av den japanska filmen "När körsbärsträden blommar", en allvarlig och tröstrik historia om en sorgsen medelålders man som mot sin vilja jobbar i en japansk kiosk som säljer dorayaki, en sorts söta plättar med bönpasta (låter ganska läbbigt, om ni frågar mig). Där söks han upp av en äldre kvinna  som vill bli deltidsanställd i kiosken och det visar sig att hon gör världens godaste bönpasta! Så hon får jobba där och lär mannen att göra bönpasta på världens bästa vis och affärerna blomstrar. 

Snart visar det sig emellertid att kvinnan har ( eller möjligen har haft) spetälska och när ryktet sprider sig slutar kunderna att köa framför luckan. En vilsen tonåring med trassliga hemförhållanden och en japansk Cruella de Vil bidrar till den sorgliga historien. 

Men är den egentligen så sorglig? Någonstans under den sista halvtimmen blir det till slut klart vem som är chef och vem som är följare och när den medelålders mannen i slutscenen ropar ut att han har dorayaki att sälja i en solig park under körsbärsträden, så blir man ganska varm i hjärtat. 

En film om ensamhet och kärlek och om friheten att förhålla oss till de förutsättningar livet bjuder oss. 

Snart är det klart (14/100)

Mina skakande ben. 

Vägen ner. 

En semester går så fort och så långsamt. Timmarna kryper ibland sakta förbi, medan dagarna springer. Imorgon åker jag hem från min ensamsemester på Madeira. 

Idag bestämde jag mig för att promenera ner från vår lilla bergsby till Funchal. 4 km den slingriga bilvägen, 2 km rakt ner från berget, 30 graders lutning, "you must have strong legs" sa hotellstäderskan och skakade på huvudet. Jo, det har jag ju. Men en halvtimme i 30 graders lutning var lite mycket även för mina yogaben. Jag stannade emellanåt för att minska påfrestningen, men låren skakade så mycket att jag trodde att jag inte skulle kunna fortsätta min resa ned mot staden. Lika bra att gå på. 

Ungefär halvvägs började jag ångra mig. Jag tänkte på vad Maken skulle sagt om detta äventyr. Inte bra för knäna. Han skulle också ha skakat på huvudet. Just då mötte jag en äldre, madeiransk kvinna. Hon gick böjd som ett gem och stödde sig på en käpp, fullastad med plastkassar från speceriaffären. Och hon gick uppåt! Jag skämdes lite för att jag nästan tänkt avbryta min vandring, jag sneddade över gatan när jag hörde hennes "Buon dias" bakom mig. "Buon dias" svarade jag och fortsatte gå. 

Lite längre ner fick jag min belöning. Ett café i anslutning till en gymnasieskola. Jag smet in till ett bord, beställde en cappuccino och tittade ner mot Funchal som bredde ut sig nedanför mina fötter. Kanske var det först då i den stunden jag verkligen kom fram till min semester på Madeira. Många långsamma timmar smalt samman i en solig och perfekt upplevelse av liv och närvaro. 

Imorgon kväll är jag hemma hos Maken. Vi kan dricka ett glas Madeira ihop, bra årgång. Jag längtar. Till mannen som skriver att han är halv utan mig. Dito. 

Till slut blev det fado i alla fall (13/100)

Den portugisiska folkmusikstilen fado (portugisiskt uttal: [ˈfaðu]) är en sorts klagosång med influenser från portugisiska sjömanssånger, Brasilien, afrikansk slavmusik och arabisk musik. Den karakteriseras av klagofyllda melodier och sångtexter som ofta handlar om havet eller om de fattiga människornas liv. (källa: wikipedia)

Det går inte så bra för Sergio (12/100)

Det började inte så bra. Varken för mig eller för Sergio. Jag hade bokat ett picknickpaket av honom häromdagen till dagens vandring, så jag påminde om det när jag kom ner till frukosten. Frukostkyparen såg undrande ut. När han kom tillbaka med min kanna te frågade han om jag verkligen var säker på att jag hade beställt ett paket. Det var jag. Jag beskrev också alla detaljerna kring beställningen, Sergio och mig. Det är trovärdigt med detaljer, så jag övertygade dom om att det inte var mtitt fel ( man kan ju fråga sig varför det var viktigt huruvida jag kunde göra troligt att jag hade gjort brställningen, det var väl bara att göra ett nytt) . Det gjorde dom till slut. Jag tror Sergio ligger illa till nu. Det var också han som muttrade åt en tysk gäst härommorgonen. Sergio, du måste ändra attityd. Du kan inte gå omkring och vara sådär arbetsklassrevolutionärt upprorisk längre. Det är faktiskt 2016. 

Men sen tog sig dagen på ett överraskande sätt. Jag har vandrat på levadan Levada do Rei, drygt en mil fram och tillbaka. Mycket vatten, mycket lera, fantastiskt lummiga branter och längst in The mother of the levada, urkällan där inget solljus tränger in mellan lövverken. Vi gick under ett vattenfall. 

Damen som tappade sina sulor häromdagen hade nu investerat i ett par nya, rosa kängor och knatade på i god fart. Vår guide Adriano var en kul och kunnig typ, vars huvudsakliga budskap var "håll till höger, bättre att dom vi möter faller ner än att ni gör det!" Ja, och så omvänt på vägen hem då. Ni förstår. Min matsäck var ljuvlig med två mackor och sockerkaka. Samt en anona, ett så kallat vaniljäpple. 

Jag hade samtliga förstärkningsplagg på mig inklusive mina nya flossade joggingbyxor. Det var underbart att inte frysa. På hemvägen drack vi en kopp kaffe på ett bergshak. Där hittade jag till min förvåning en hög sjuanstolar, lite slarvigt uppställda mot en yttervägg. Mina designintresserade väninnor hade gråtit. 

Nu är det lördagkväll. Jag undrar vem som har hand om frukostserveringen imorgon. Om det inte är Sergio, så har han nog fått sparken. 

The centre of Monte (11/100)

The centre of Monte 

Do you know the centre of Monte, frågade den gulliga receptionisten mig när jag ville veta var lokalbussen gick ifrån. Då log jag för mig själv, för att Monte skulle ha ett centrum är värt ett leende, om än inte ett hånfullt sådant. 

I Monte finns i princip ingenting förutom ett hotell, en katolsk kyrka där Karl I ligger begravd, en botanisk trädgård och några barer som stänger kl 19 när turisterna åkt hem till Funchal. Här finns ingen affär och ingen restaurang att gå till när man tröttnat på hotellets mat. 

Här finns ett torg med en fontän, the centre of Monte. Därifrån tog jag lokalbussen tillsammans med 24 locals och två vandrare varav en med tatueringar i ansiktet. Jag var på väg till en Madeiraafton i Solresors regi, där jag trodde att jag skulle få höra fado. Men det blev madeiransk folkdans i stället. Note to self: undvik allt som slutar med "-afton" i chartersammanhang. 

Men det var god mat. Taxi hem uppför alla branta backar. 16 euro, det var det värt. 

De dimhöljda bergens gorillor (10/100)

Ingången till tunneln. T.h. guiden Pasqual.  

På något sätt måste man klara av att sammanfatta 16604 steg och 18 kilometer levador. Vilken otrolig upplevelse att gå på de ibland 40 centimeter smala stigarna med en brant nedanför sig. Steg för steg, fokus på varje halkigt steg, så att man inte snubblar eller halkar ner från sin smala tillflyktsort i världen. Det går inte att tänka på något annat än nästa steg. 

Det var kallare än jag trott. Trots fleecetröja, vindjacka och vindväst frös jag som en hund hela förmiddagen. Dimmorna hängde över våra pannben och luftfuktigheten var så nära 100 den kan komma utan att regna. Bergen var enorma och stigarna smala, trappstegen höga. Man kan inte förstå hur många mantimmar som gått åt till att bygga dessa stigar och vattenkanaler. Sedan 1500-talet har dom hållit på och fortfarande används systemet för färskvatten till jordbruket och för elproduktion ( som norrbottning blir man kanske inte helt imponerad när man ser de rör som ska transportera vattnet till vattenkraftverket längre ner ( se Suorva, vattenkraftdamm i Lule älv). 

Men i övrigt var det lätt att bli impad. Av bergen, av växtligheten, av de miljontals stenar som utgör stigarna. vAndringen avslutades med en 800 meter lång tunnel som förbinder norra sidan av ön med den södra delen. Den tog 14 år att bygga och arbetarna sov över i tunneln under veckorna för det var så långt ner till byn. Jag fick lite cellskräck när vi gick med ficklamporna som enda lyse. Som vanligt,litar jag inte på mina Gore tex-skors förmåga att stå emot väta,,men här hade jag inget val. Pölarna var djupa,och täckte tunnelns hela bredd. Det var oerhört skönt att komma ut i solskenet på andra sidan. 

Idag har jag lärt känna Barbro och Birgit. De är änkor och reser tillsammans, helst på vandringsresor. Birgit hade lite ont i knäet under vandringen så hon stannade på stenbron medan hennes syster Barbro gick vidare med oss. Tyvärr var det Birgit som hade hand om matsäcken, så jag bjöd Barbro på lite av min picknick, chorizo och brie på bröd. Nu vet jag inte längre vad som är sant och vad jag hittar på om mina medresenärer. Bill och Nettan kom just tillbaka från sin middag på lilla haket i backen. Vi delar våra historier. Allt är som det ska i Funchal. 

Finns Nettan och Bill på riktigt? (9/100)

Raka former som blir krokiga

Min bästa vän lade för några dagar sen upp en liknande bild med texten "du vet att du är på semester när vanligtvis raka linjer plötsligt blir kurviga." Hon är på Mauritius, men lokalvårdarutbildningen för hotellpersonal är uppenbarligen internationell för formerna förändras även på Madeira. 

Dag 2 av mitt semesteräventyr startar klockan halv fem, då jag går upp och ser på stjärnhimlen från balkongen. Sen skriver jag en timme och sen somnar jag om. Resten blir en lugn dag. Efter frukost sitter jag i solen på balkongen och skaffar mig första solbrännan och läser äntligen "Kvinnan på tåget". 

Sen åker jag ner på stan och shoppar loss, t.ex ett par flossade joggingbyxor att ha under kjolarna, så att jag kan  sluta frysa! Madeira i mars är inte så varmt. Jag försöker också hitta en doppvärmare för mitt kvällste, men misslyckas. Jag vet inte vad doppvärmare heter på potugisiska. Jag åker buss hem uppför de branta backarna och fascineras över att konsten "start i backe" kan utvecklas till ett så överjordiskt hantverk. 

Väl hemma i Monte simmar jag  runt i poolen en halvtimme och tänker på att Nettan och Bill som jag namngav igår inte har gett sitt medgivande till att bli omnämnda i min blogg. Sen tänker jag att det är ingen som vet om Nettan och Bill finns på riktigt eller om de är en produkt av min överhettade semesterfantasi. 

Jag äter middag med dem. I morgon levadavandring. 

En lång dags färd mot en brasa (8/100)

Rummet är bra. 

Jag är långt borta. Imorse klev vi upp klockan halv fyra. Nu är klockan kvart över nio lokal tid och jag jag sitter framför en brasa på ett engelska hotell i Monte på Madeira. Jag har flugit länge, jag har vandrat på  backiga gator i en liten bergsby norr om Funchal, och jag har lärt känna Bill och Nettan från Brottby. Vi har ätit fisk och skrattat. Jag har det bra och är nöjd med att jag vågade åka iväg på detta äventyr. 

Och utsikten över Atlanten

Vårmånaden mars håller oss i ett järngrepp (7/100)

Jag sprang och blev blöt om tårna. 

Springa eller inte springa? Min kamp mot den inre motståndaren är evig. Att springa i snöslask, duggregn och lerpölar gör inte aktiviteten attrativare. Det finns mycket jag älskar i Stockholm, men vintrarna hör inte dit. 

När jag flyttade ner för några år sedan, så var det ett par rejäla snövintrar i Stockholm. Stockholmarna jublade. Eller svor.  Jag tror att det bara finns två kategorier - dom som älskar snö och dom som inte gör det. Det första kategorin är överraskande stor. Folk gör vadsomhelst för att komma ut i ett skidspår (när Maken som är infödd bodensare hörde av grannarna att dom brukar åka runt, runt i ett spår nedanför oss på Skarpnäcksfältet kunde han inte hålla färgen utan började skratta).

Att slippa sex månaders vinterliknande förhållanden är ju liksom en av de stora poängerna med att ha flyttat söderut. När jag för ganska exakt tre år sedan korsade Medborgarplatsen på min väg mot Södra station och nya jobbet var det -15 och blåste som på gågatan i Luleå en februaridag. "Vad var det för mening med att flytta?" tänkte jag då. 

Men meningen med snöslask är också diskutabel. När en marsdag i Norrbotten kan vara sol och skidåkning på isen (vårvinter kallas det och älskas av alla norr om Gävle) och fullständigt underbar, så behöver den inte vara det. Förra våren när jag jobbade i Luleå under tre månader kunde jag räkna de soliga dagarna på ena handens fingrar. När vi hade vårt avslutande möte i maj hoppade vi mellan vattenpölarna och drog jackan hårt kring kroppen på väg till grupplokalen. 

Igår hämtade jag Maken på Arlanda efter en sväng till Wien (där var det inte heller särskilt mycket vår) och han suckade när vi körde längs Karlbergskanalen. "Det kommer att dröja länge innan all snö och issörja är borta". Jag fick påminna honom om att mars inte är någon vårmånad i Stokholm heller. Det kommer upp små knoppar och man blir överlycklig och går dit varenda dag och kollar, men det händer ju inget. Norrbottningen i mig tror att all växtlighet sker snabbt. Först händer inget, sen händer inget, sen blir det maj och så bir det kanonvarmt och så händer allt på en gång. 

Min systerdotter från Stockholm besökte oss en gång i Boden en Kristi HImmelsfärdshelg när det var +25, gräset var grågrönt och inte ett träd var utslaget. Hon trodde inte det var sant. 

Något att längta till. Både Norrbotten och Kristi HImmelsfärdshelgen. Och till Madeira dit jag åker ikväll. Följande veckas bloggande sker från en plats garanterat utan snöslask. 

Hon fyller 92 på onsdag (6/100)

Grillspett och tulpaner

Idag firade jag hennes 92-årsdag. Hon fyller egentligen på onsdag, men då är jag bortrest, så jag åkte dit idag med tulpaner och två portioner grillspett från Falafelkungen i Fittja. Jag kan bli imponerad av att en 92-åring äter grillspett med tzatsiki och fefferoni. Mest gillade hon nog pommes fritsen. 

Och tulpanerna. "Vilka fantastiska färger", sa hon. Minst tio gånger. 

Hon är lite glömsk. Vi befinner oss helst i nuet när vi pratar. Gårdagen har en tendens att försvinna in i dimmorna och morgondagen är liksom inte intressant. Därför pratade vi ganska mycket om hur god maten var, vart jag skulle åka och med vem och om jag skulle flytta runt mellan olika hotell eller bo på  samma. Många gånger. Och om tulpanerna. 

Grattis i förskott, mamma! Må solen skina över din födelsedag. 

Min beroende hjärna (5/100)

Eftersom Maken är på tjänsteresa äter jag min frukost ensam, där vi brukar sitta mitt emot varandra försjunkna i varsin DN-del. Vi brukar inte prata så mycket med varandra då heller, men nu känner jag mig  faktiskt ensam. Jag läser, jag plockar lite med paddan, jag kollar Instagram, jag läser lite, jag kollar Twitter. Jag är rastlös helt enkelt. 

Jag bestämde mig för att avstå från Facebook när vi gick in i fastan för cirka två veckor sedan. Jag har gjort det förr. Det är lite som en vit månad, nyttigt för att upptäcka att man klarar sig utan FB, men också fär att man inser att det faktiskt är ganska SVÅRT. 

Nu vet jag att det finns många därute som rynkar ögonbrynen lite klädsamt och säger "Facebook, nej, där är jag inte så ofta" . Nej, men då kan jag erkänna att det är jag. Jag har ett fritt yrke och mellan arbetspassen så slänger jag ofta ett öga på FB, gillar något eller skriver en kommentar. Mina barn bor 100 mil bort, FB är ett sätt att hålla vardagskontakt nät vi inte pratar i telefon. Samtidigt blir jag otroligt less på tjattret, på delandet, på åsiktskorridoren. Så ibland är det skönt att fasta. Bara för att. 

Problemet är att att lämna FB är som att lämna en trist fest. Men vill inte vara kvar, MEN MAN VILL INTE VARA UTANFÖR HELLER! Man vill se vem som blir ihop med vem och vilka som börjar gräla. Och just när jag sitter vid mitt ensamma frukostbord inser jag vidden av mitt beroende: skälet till att jag känt mig så ensam den här veckan med Maken bortrest är att det sammanfaller med att jag lämnade festen. Jag gick hem. Jag som brukar njuta oerhört av helger på egen hand, beter mig nu som en olycklig tonåring som till varje pris vill hitta någon att hänga med. 

På förmiddagen - när jag städar - lyssnar jag på hjärnforskaren Katarina Gospic ( bilden) i hennes podd "I huvudet på en banbrytare" ( fast varför den heter så begriper jag inte)  när hon förklarar varför sociala medier är så otroligt beroendeframkallande. Våra stenåldershjärnor får ett oerhört dopaminpåslag av de bekräftelser vi får på skärmen och för en gångs skull känner jag att jag är SÅÅ RÄTT UTE med min fasta.

 (Bloggen räknas inte. Den får jag inga "gilla" på). 

Vi har blivit med larm (4/100)

Idag har vi blivit med larm i Pungpinan. För en norrbottning känns det konstigt, nästan lite oartigt,som att vi inte litar på mänskligheten längre. Det gör vi förstås inte. Ja, kanske på mänskligheten men inte på tjuvarna. Det har varit en del inbrottsförsök i radhusområdet, men jag har ändå inte velat tro att..

Det är mest mycken och pengar som stjäls, sa larminstallatören. Ha! Bijouterier från Accezzoires och ett halsband i sameslöjd från Boden. Och pengar har vi inga längre. Ingen ska ha pengar i Sverige om fem år, förutspår Riksbanken. Då blir det hårda tider för tjuvarna.

Fort ska det gå. In och stoppa ner i ryggsäcken och snabbt ut igen. Tv-apparater och stereo är hopplöst att bli av med. Jag undrade om det fanns en möjlighet att Makens gitarrsamling kunde försvinna ut genom ett trasigt altanfönster, men det var liten risk, sa installatören. För stora grejor.

Men nu skaffade vi i alla fall larm till slut. Bara utifall att. Inklusive två rökdetektorer. Just den delen känns motiverat med tanken hur mycket vi eldat denna vinter.

Installationen avslutades med en lektion i hur man använder larmet. Det var lätt. Men det var då jag fick lära mig Det Verkliga Knepet: hotlarmsfunktionen.

Hotlarmsfunktionen aktiveras när man under hot från en gangster tvingas avlarma sitt hus. Då slår man nämligen in en siffra som är ett nummer högre än den riktiga koden. Då förstår larmcentralen att det är Red alert och drar på hela insatsen. Fiffigt, va? Det här är ingen hemlighet som jag avslöjar. Det står i broschyren. 

Jag tänker två saker:

1. Hoppas jag inte trycker fel siffra av misstag
2. Jag kommer aldrig att avslöja för någon att vår kod sitter fastsatt med häftstift på baksidan av bokhyllan.  

Jag har spammat i sociala medier (3/100)

Jag har gått med i @Bisonblog utmaning #blogg100 (därav numreringen i mina rubriker). Utmaningen går ut på att blogga i 100 inlägg på 100 dagar. Varför? För att transpiration anses bättre än inspiration i fråga om skapande, för att träning ger färdighet, för att nå ut bättre. Det var i alla fall mina privata argument  för att gå med.

Jag har ju inte så stor spridning på min blogg. Den är ganska privat, mer ett sätt att skriva till släkt och vänner jag inte längre har omkring mig eller för dem som kan ha intresse av att veta hur det är att komma tillbaka till Stockholm efter 30 år i Norrbotten. I somras var det mest trädgård, nu är det allmänna reflektioner kring vardag, jobb, boende och det liv som är mitt och Makens. Några kan känna igen sig, andra kanske inte.

Jag brukar länka till bloggen på Facebook och Twitter när jag gör nya inlägg. Får mer interaktioner på FB, inte så konstigt eftersom det är jag har mina vänner.

Nu kom jag på igår när jag bloggade för andra gången i utmaningen att ingen skulle ju se mina bloggar eftersom jag har tagit Facebookfasta fram till påsk. Det kändes inte inspirerande. Därför snabbskapade jag en grupp i Messenger med människor som brukar läsa bloggen eller som kunde tänkas ha intresse av den och berättade att den under fastetiden kan läsas på

• Instagram @Sparris24 (länk i bion) eller på 
• Twitter @Sparris24

Sen skickade jag iväg meddelandet med ett löfte om att inte spamma mer om detta. Men det jag inte tänkte på att i en grupp meddelas alla så fort någon i gruppen agerar. Så det plingade på ganska ordentligt med alla lajks och "lycka till" tills jag skämdes som en hund och skrev att folk inte skulle svara för att det plingade överallt. 

Därefter såg jag hur folk lämnade gruppen, en efter en. Jag tror att det är standard procedure, det kommer en hel del spam i Messenger, så det verkade vara en rimlig åtgärd efter att ha läst mitt meddelande. 

Men känslan - känslan av att se en efter en av mina vänner lämna den av mig uppsatta gruppen och därmed mig. Känslan i kombination med skammen av att ha gjort fel, att ha överträtt en gräns som jag borde ha förstått inte skulle överträdas. Känslan som förstärktes av att Maken samma dag åkte ifrån mig på en tjänsteresa till Wien. Ensam i cybervärlden. Det blev lite tungt. Jag kan säga frontalloben inte hade mycket att sätta emot när det limbiska systemet slog till med full kraft. Jag stack ut och sprang, det hjälpte lite. Sen åt jag mörk choklad, det hjälpte lite till. 

Idag har jag återhämtat mig och bloggar igen. 3% klart av uppdraget.  

Barnkalas på folktandvården - jatack! (2/100)

Överraskande 

Igår låg det ett brev från Folktandvården i brevlådan, vilket jag dröjde lite med att öppna. Jag misstänkte att det började blir dags för den årliga kontrollen inom min tandvårdsgaranti.  Jag gruvade mig för besöket för förra året hamnade jag hos en tandhygienist som var väldigt våldsam och hela tiden klagade över att ingen tagit bort min tandsten tidigare. Skammen brände på mina kinder, men inte lika mycket som hennes hårda handlag. 

Men när jag öppnade kuvertet blev jag faktiskt glatt överraskad. Barnkalas - jatack! Ballonger och fiskdamm - absolut!  Aktivitetsnivån för 3-åringar lät som i min smak: "det räcker oftast att provsitta stolen och titta på alla spännande saker vi har på kliniken medan vi räknar barnets tänder". 

Drt lät lite för bra för att vara sant, även om många kliniker numera har infört särskilda program för så kallade tandvårdsrädda ( vi andra säger tandläkarskräckslagna, men dom vill väl inte peka ut en särskild yrkesgrupp som dessutom är ett bristyrke). 

Så jag ringde upp. Jo, det hade nog blivit fel, skrattade receptionisten när hon hört mitt födelseår. Men hade jag inga barn, ville hon veta? Jo, det har jag, men dom har egna barn vid det här laget. 

Men jag framförde att jag inte har något emot en liten fiskdamm när jag väl kommer på mitt årliga besök. Och en anpassad aktivitetsnivå skulle sitta finfint. 

Långt borta, men ändå här (1/100)

Idag när jag passerade dagisbygget på väg till buss 161 SÅG jag plötsligt den hisnande konturen av en jättelik lyftkran avteckna sig mot den knallblå februarihimlen. Nu skulle han varit här, treåringen som älskar byggare, grävare och traktorer. Byggare, grävare och traktorer är normalt inte farmors grej, men med den enorma maskinen ovanför mitt huvud kunde jag för en minut begripa vad som är så fantastiskt spännande med dem. 

Vid nyår var han här senast med mamma och pappa och lillebror. När de andra sov gick vi ut i den mörka morgonen i kylan och  kollade på den halvtaskiga pulkbacken där bara fruset gräs återstod och den likaledes ganska halvtaskiga byggarbetsplatsen utan byggmaskiner.

Hur skulle jag kunnat förklara att om bara två månader kommer Världens Största Lyftkran att svinga sin giraffhals här ovanför? Det fick räcka med Världens Hemligaste Stig som vi gick bakom bygginhägnaden och Världens Äldsta Tall som vi undersökte på vägen hem till frukosten. Nu är han 100 mil bort och farmor står här med en jättelik och fascinerande lyftkran som jag verkligen inte har någon användning för.