torsdag 26 maj 2016

Att äta en elefant

Ett paket = 36 dagar = en dryg månad. 

Tid kan räknas på olika sätt. Min tid delas till exempel in i paket med mellanrumsborstar (som jag numera behöver eftersom jag blivit så gammal). Jag tittar på förpackningen i badrummet, ser att det bara är fyra borstar kvar och tänker: oj vad den här månaden gick fort!

Ett annat sätt som känns mer drastiskt och liksom mer ödesnmättat är att räkna tiden i östrogenringar (som jag också behöver av skäl som ovan). De ska bytas var tredje månad och varje gång jag byter skriver jag in när nästa byte ska ske. Typ den 11 november skriver jag in att jag ska byta den 11 februari igen. Då tänker jag: oj, undrar hur julen blev. Nästan vår. Undrar vilka uppdrag jag har då? 

Ett tredje sätt som kanske är lite mer konventionellt är att räkna tiden i år. I år fyller jag 60 år. Jag kan inte säga annat än att det påverkar mig. Jag känner mig frisk, kraftfull och full av arbetslust, men det kan inte hjälpas att någonstans skaver tanken: fem år kvar, fem år kvar. 

Jag som alltid startat om, bytt jobb, flyttat och gått vidare tänker att nu närmar jag mig en slags vägg. Nu kan jag snart inte hoppa på något nytt. Jag vet att jag rent rationellt har fel, att det finns författare som debuterar vid 60, man kan köpa ett B&B i Portugal vid 62, men faktum är att det inte känns så längre. Det är en slags sorg och jaglever med den just nu. 

Faktum är att jag får leva med den under en ganska lång period, för det tar tid att fylla 60. Denna helg är jag bjuden av Maken på minismester i Champagne, om två veckor firar jag med barn och barnbarn, fredagen efter med Ord&Handling-Öppet Hus och dagen efter hemma i trädgården. 

Surf och kaffe på CDG. 

Det måste kanske få ta tid att komma till insikt. I utvecklingsarbete brukar vi prata om att om man ska äta en elefant så får man göra det i små bitar. Ett steg i den här måltiden kan vara att hyrbilen inte kan hämtas ut förrän kl 12 på Charles DuGaulle. Vi sitter alltså här i enochenhalvtimme och dricker cafe au lait och surfar lite. Jag tar upp bloggandet efter en dryg månads paus. 

Det är bara trevligt att sitta här. Att det finns hinder på färdenär bara kul och utmanande på utresan,  lite mindre kul i slutet, på väg hem. Gäller även livsresan. 

Bon voyage!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar