Från personligt bemötande till rullande informationsskärmar

Professionalisering är knepigt, tycker jag. Vi går mot mer och mer professionaliserade arbetsplatser vilka präglas av fastställda rutiner, standardiserade arbetssätt och systematisk uppföljning.

Sedan några år tillbaka lämnar jag regelbundet prover på KS labb som finns på flera ställen i Stockholm. På mitt favoritlabb i Bagis jobbade min gamla klasskamrat L, men hon gick i pension vid nyår. Vi brukade byta några ord om livet och gamla bekanta och hon stack så snabbt och skickligt. Samtidigt slutade hennes mångåriga kollega.

Nu är det ny personal på labb. Det är skillnad. De är också snabba och skickliga, men nu märks professionaliseringen tydligare. En digital skylt vid dörren (som förresten alltid var öppen förut, nu stängd) till labb rullar fram instruktioner till oss som väntar där. "Ta fram ID så att besöket går snabbt och effektivt", "Vill du byta labb, se (och så en webbadress)", "Fotografering förbjuden inom KS lokaler".

Jag är en del av ett patientflöde och jag har mitt ID berett i handen och för säkerhets skull har jag också tagit av mig ytterkläder, handskar och mössa så att jag inte ska spilla någon tid i onödan. För resten av flödet.

Under den digitala skärmen har någon satt upp en utskriven A 4: "Har du synpunkter på labbet, vänd dig inte till personalen utan till (och så en adress till någon verksamhetsansvarig, långt bort från Bagarmossen). Jag har inga synpunkter på labbet och dess personal. De gör så gott de kan. Men jag saknar det personliga bemötandet, som inte bara hade att göra med min gamla klasskamrat L.

Mina besök var tredje månad var en inblick i en arbetsgemenskap som varat i många år och där de båda trotjänarna gjort sig hemmastadda. Det fanns barnteckningar på väggen, tackhälsningar från patienter och gratulationskort på bemärkelsedagar. Någon tyckte kanske att det blev för privat, för personligt. Kanske barnteckningarna inte tillförde värde i processerna.

Nu är det ett labb, där KS generella instruktioner rullas på en skärm, samma på varje labbställe, gissar jag. Och jag chansar inte alltför grovt om det uppklistrade A4-bladet sitter där på förekommen anledning.

En annan instruktion på skärmen berättar för mig att fysisk aktivitet och stress kan påverka mina värden. Huga. Jag sätter mig mitt framför oljemålningen i korridoren, andas djupt och försöker föreställa mig att jag är i en fiskestuga på Västkusten en tidig majmorgon och njuter av solvärmen genom fönsterrutan. .

Sen bryter jag mot förbudet att fotografera.

Det som göms i snö...

När vår mamma dog förra hösten berättade jag i begravningstalet att jag tappat tre headsets på två veckor för att jag var så förvirrad och ofokuserad. Den här vintern kan jag inte skylla på sorg, för nu var det längre sedan vi upplevde något sorgesamt som kan förklara bristen på fokus. Jag skyller helt enkelt på snön.
Och som ni vet, det som göms i snö ... https://open.spotify.com/track/5tcc0xSjlWSEcO66vBSJWz?si=poMqHab9RBGsqfY914Qjhg
Fling, fling!

Denna vinter har jag tappat två örhängen (egentligen tre, men det tredje hittade jag i ett undangömt fack i ryggsäcken, så det var aldrig borta på riktigt.)

Såhär gick det till:
Jag köpte ett par snygga silverörhängen på Designtorget. Jag hade inte haft dem mer än  någon vecka, när jag en kväll när vi kommit hem från kvarterskrogen upptäckte att bara ett satt kvar i örat. Jag ringde krogen, vi vände på alla mattor och skakade alla ytterplagg och halsdukar, men icke...

Jag sökte silversmeden på nätet och hittade henne mycket riktigt. Skrev ett meddelande på hennes FB-sida och ...väntade. Konstnärer är inte så bra på sociala medier, tycker jag. Som att dom skiter i om dom säljer eller inte. Efter några veckor utan kontakt gick jag in till Designtorget och fick till slut tag på hennes telefonnummer. Messade att jag tappat ett örhänge och ville köpa ett nytt. Bifogade bild och fick svar direkt. Självklart skulle jag få köpa ett nytt. Jag swishade 190kr och silversmeden stoppade i ett kuvert och skickade.

Det efterlängtade örhänget kom fram. Jag var glad. Sonen var här på besök och nästa morgon lämnade vi huset tillsammans för att gå till bussen. Stockholm hade under kvällen före begåvats med ett par decimeter tjockt täcke av nysnö. Vi genade över trädgården ner till gatan och när vi sneddar över vägen märker jag att...ena örat är tomt. Inget örhänge. Det fanns ingen tid att gå tillbaka, jag hade en workshop att starta.

Nästa morgon sopade jag stigen genom trädgården ( det är en minimal trädgård, det gick fort) och även slänten nedanför staketet. Inget som glittrade av silver. Jag gav upp. Det var inte meningen att jag skulle ha designade silverörhängen. Jag gick in på Ur&Penn i Farsta. Dom hade utförsäljning och jag köpte ett par ringar, modell större för 20kr. Bra pris för den som dräller bort allt, sorg eller inte sorg.

Men nu är Bore tillbakaträngd och vårvintersolen lyser över Pungpinan. Altanen är plötsligt bar igen och i morse när Maken gick ut för att ge fåglarna mat tjoade han glatt till mig: Titta vad jag hittade! Ja, ni förstår vad det var. Äntligen hade jag ett par designade silverörhängen igen.

Man ska vara tacksam. Jag var tacksam. Jag tror det bär sig. För när Maken en halvtimme senare gick ut på framsidan där vi har vår farstubro, tjoade han till: Titta vad jag hittade !

Ja, ni förstår. Så nu har jag tre. Och ett par billiga kreoler från Ur&Penn. Snön smälter, det drar ihop sig till vår och ingen kan vara lyckligare än jag över talgoxarnas filande.

Så vad lär man sig? Att det inte är någon idé att sörja det man förlorat? Att den som inte letar kommer att snubbla över en silverskatt? Eller helt enkelt att designade silveröhängen är snyggare än Ur&Penns, rea eller inte.