Som i Mirleft (nästan)

"Var morgon vaknar vi av solen
som strilar in igenom dörrn.
Vi mornar oss ett tag och tänker på idag
och låter allting hända som det vill..."

Så sjöng Hollingworth&Liungman på det glada 1970-talet om sitt liv i ett hus dom hyrde ett halvår i Mirleft. Jag tror Mirleft ligger i Marocko. Hollingworth&Liungman var mer kända för Djurens brevlåda och "Älgarna demonstrerar". (Om du vill höra sången i sin helhet, lyssna här).

Har man inte alltid längtat efter att bo i Mirleft, där det blev "en vinter utan vantar och våren kom strax efter jul"? Imorse kändes det som att det var där jag vaknade på min tredje delpensionsmåndag.
Ja, förutom att solen enbart lyste med sin frånvaro och att jag hade svårt att ligga kvar i sängen efter att ha vaknat klockan sex som vanligt.

Maken säger - nästan irriterat - "men vad ska du upp och göra, du är ju ledig?" Vad svarar man på det? "Du är bara avundsjuk för att du måste gå upp och hade velat legat kvar i stället." Nej, det låter inte trevligt. Man är helt enkelt kissnödig och sen är det ingen idé att gå och lägga sig igen. Allt behöver inte förklaras.

Men om det räknas att man mornar sig vid frukostbordet, läser DN i två timmar och sen lyssnar på Marie Fredrikssons minneskonsert på SvTPlay innan man cyklar iväg för att lämna in cykeln på rep i Kärrtorp...

Då var jag i Mirleft idag. Jag lät allting hända som det ville och - se där! - på väg till skogen mötte jag en en gammal arbetskamrat från Boden som gick i pension redan för 20 år sedan.  Nu bodde han i Halmstad sen sex år, men dök ändå upp alldeles oförhappandes på min promenadväg till Stockholmsskogen. Det var ett fint möte fast det började hagla när vi stod och pratade.

Sen får jag väl erkänna att min dag rörde sig lite mer mot Kungens lilla piga än Mirleft. "Å sen går hela dagen lång uti ett enda fläng. " Jag vet inte riktigt var den tog vägen, men jag vet att jag fuskade  genom att läsa igenom en konsultrapport jag ska få en överlämning på imorgon bitti och sen var det dags för yoga. Bägge två var medvetna beslut. Man behöver kanske 20 år på sig för att komma ner i varv på riktigt.

Oxmorgonens välsignelse

06.45
Går upp. Går till tvättstugan. Mörkt ute.
07.50
Går ner till tvättstugan. tömmer maskinerna. Går som en pingvin för att inte halka på gården. Grådager.
09.00
Går till tvättstugan. Tömmer torktumlaren och viker tvätten. Struttar tillbaka över den blankpolerade gården. Lite ljusare grått sken på himlen.

Oxveckor. Oxmorgon..

Jag är på farmorsbesök i Luleå. Har hunnit med att pulsa i snön, hämta på förskolan, plaska runt på badhuset, trösta en förtvivlad femåring som klämt tummen på en lucka som ville bli öppnad, sett Pelle Svanslös, lämnat redovisningen hos min ekonomikvinna och läst ut en e-deckare. Samt spelat tågspelet med min vuxne son och tvättat lite. Det var den helgen.

Jag provar mig fram med mina pensionärsmåndagar. Att vara ledig i Luleå klarar jag fint. Det här stället är som en sommarstuga med lite bättre standard ( bland annat tvättstuga på gården) och jag är van att dra ut kontakten helt när jag är här.

Flyger tillbaka till Stockholm på eftermiddagen. Ett Arlanda Expresståg är inställt. Vi väntar en kvart på perrongen och en man skäller ut konduktrisen för att det är j-t dålig service att han fått vänta så länge och nu dessutom måste stå. ( Han säger faktiskt ” det enda man får är en stådoja”.)

Jag jagar inte upp mig. Jag är halvnorrbottning. Imorgon bitti är jag stockholmare igen.

Ett par centimeter blev det

Hela söndagen gick jag och gladdes åt att jag skulle få vara ledig på måndagen. Idag var jag mest stressad. Över vad?

Över att jag skulle hinna ut i skogen, över att jag tänkt fixa bokföringen för 2019, över att jag skulle fika med en kompis, över att jag skulle på yoga på kvällen. Över att jag skulle hinna fördjupa mig i dagsaktuella samhällsfrågor.

Jag var helt enkelt stressad större delen av dagen över att jag kände pressen att njuta av min nya ledighet.

Det slutade med att jag slogs med skrivaren för att få ordning på redovisningen, bokade av mitt fika i Kärrtorp, somnade en stund i fåtöljen och tillbringade resten av eftermiddagen med stickningen medan jag lyssnade på ett gammalt avsnitt av Kropp&själ (och dagsfärska nyheter från Folk & Försvar).

Inte blev det som jag hade tänkt mig min pensionärsmåndag, men jag hörde en stressforskare på Kropp&själ som sa att det största skälet till stress i vår tid är att vi hela tiden utgår från Den Perfekta Dagen och allt vi ska uppleva då i stället för att lägga oss på någon slags genomsnittsnivå. Ja, kanske ännu hellre lite under genomsnittsnivå så att vi kan återhämta oss.

Min första pensionärsmåndag blev nog en genomsnittsmåndag. Ja, kanske lite under. Men ett par centimeter på stickningen blev det.

Jag tappade en måndag

Stockholm den 6 januari är en grå säck. Igår kväll snöade det, idag har det töat bort. Dagens aktivitet var att gå 4,8 kilometer runt Skogskyrkogården tillsammans med en gammal klasskamrat och jämföra inskriptionerna på gravstenar. Jag vill ligga i en askgravplats med en egen bronsplatta, hon i en grav bredvid sina föräldrar. Tänker vi på döden eller koketterar vi bara?

Idag är det trettondedag jul, slutet på julledigheten. Tidigare idag lade jag in en nytvättad julduk i skåpet där jultextilier förvaras till nästa jul. Tanken slog mig för första gången i mitt liv: kommer jag att ta fram den igen? Finns jag nästa jul?

Jag som alltid haft visionen att leva för evigt eller i alla fall förneka slutet. Som min mamma. "Vi pratar inte om det." Hade någon för tre år sedan när jag fick min diagnos om ett överskott av blodplättar sagt att även jag var dödlig hade jag viftat bort detta med nya planer och nya idéer. Nu är min lust att börja jobba igen närmast obefintlig. 06.14 imorgon bitti går tåget mot Borlänge och jag ser inte fram emot det.

Det är klart att jag kommer att jobba på som vanligt och jag kommer att göra bra ifrån mig. Jag kommer att glömma bort att jag är 63,5 år och om knappt 1,5 år går jag hem för gott. Redan i slutet av denna vecka kommer jag att vara uppe i full fart igen.

Men sanningen är den att jag från och med i onsdags förra veckan har gått i delpension och därmed sjunger på sista versen inom arbetslivet. Och att mitt fokus numera har bytts. Tiden är ändlig. I alla fall arbetslivstiden, den går att mäta upp på en kalender, ett måttband, en kam. Klipp av en bit varje dag.

Medan jag räknar ner mot pensionen och bryter av pinnar på kammen vill jag reflektera kring mina känslor av att sluta jobba. Hur kan ett liv som varit så inriktat på jobbet förändras mot nya värden? Kommer jag att bli deppig och känna mig överflödig? Kommer jag att njuta av mina lediga måndagar och släppa in lite kreativa krafter i mitt liv?

Jag ska skriva varje ledig måndag om hur det känns att vara en nedräknare. Idag är det den första dagen. Den råkade vara helgdag så den räknas inte. Jag tappade en måndag, men kanske håller jag på att hitta livskvalitet av ett oanat slag. En grå måndag känns det inte nära till hands, men vem vet.