Tungt att packa och lämna.

 

Vädret är tungt och så även jag. 

Himlen i Luleå befinner sig exakt en halv decimeter över mitt huvud och det har regnat i fyra dagar i sträck. Vi är här och packar ihop en lägenhet, ett fyra år långt farmorliv som nu går över i en annan fas, en ny fas utan fast boende med stort ekbord för många gäster, tekakor i frysen och Risifrutti i kylen. 

Det är tungt. Vädret är tungt och utan luckor i molnen. Flyttandet är tungt, men inte för att det är fel beslut att fatta, utan för alla grejor. Alla beslut. Vad ska behållas? Vad ska till återvinningen? Vad vill barnen ha? 

Jag vet att samma dilemma drabbar alla som flyttar, men hur kan man samla på sig så mycket under drygt fyra år? Det här hemmet skulle ju bara byggas med lite andrahandsgrejor, arvegods från ett särskilt boende och så några inköp till köket från Clas Olsson? 

Men nu står vi här med ett fullt utrustat kök, svärmors broderade stjärntecken, det massiva ekbordet och den fina hörnhyllan som jag köpte på Auktionsverket (bara lite skavd på ytan). Vilken låda går legomuggarna från Kina i (som anlände sex veckor efter julklappsutdelningen), Bamsespelet som förlorat tärningen och de fina äggkopparna i form av porslinshönor (all färg är avskavd men jag tar alltid morgonmedicinen i dem)? 

För att inte tala om grattiskorten, pysslet och alla barnteckningar. Grattis Farmor ÅR från (äldsta barnbarnet)  och Gubbe med poop (från yngsta barnbarnet). 

Svårast att lämna är ändå rönnen utanför balkongen. Den kan inte packas ned, den får jag ta med mig i minneskappsäcken. Den har vi använt som påskris och som julgran, pojkarna och jag. Vi har hängt påskpynt och glittergranar på grenarna och tävlat om vem som nått längst ut (jag).  Nu står den utan pynt men med röda löv. 

Vädret är tungt. Rönnen glittrar av regn. Var sak har sin tid. 

Hur punkigt är det med återvandring?

 

Lycka till, Uffe! Jag önska bara att det kommer att gå bra.  Källa: Omni. 

Mitt flöde fylls nu av sorgsna kommentarer till valresultatet. Jag är mer överraskad: hur kan en majoritet av detta vanligtvis kloka och sansade folk rösta på ett parti som har en enda enkel lösning på en rad komplexa problem? SD:s starke man i Dorotea, där SD gick kraftfullt framåt som ersättning för det tidigare lokala partiet har svaret: ” Jag tror det beror på att SD är kända för att satsa på vård, omsorg och skola.”

Jaså, det är dom. Inte av vad jag hörde under valrörelsen. Årets valrörelse var väl tyvärr väldigt befriad från just sakfrågor, och i stället enbart känslomässig. ”..efter regeringens misslyckande…”. Om man spottar på en sten länge nog så blir den våt. Tills slut har bilden av två misslyckade mandatperioder satt sig och fakta om urstarka statsfinanser, fler människor i arbete och elstöd till hushållen (nej, jag är inte sosse, jag är bara intresserad av fakta) försvinner som ett sjukbidrag två dagar efter utbetalningstillfället. 

Men kärnkraften och gängskjutningarna, då? Om kärnkraften kan vi ju påminna oss att fem partier var 2021 eniga om en energiöverenskommelse för att satsa på vindkraft, ta bort stödet till kärnkraften (och den extra skatten) och skjuta fram avvecklingen till 2040. 

Och 47 döda i gängskjutningar är naturligtvis ett tragiskt misslyckande för samhället. Likväl som 210 döda i trafiken, 1500 självmord eller 15 kvinnor som dödas av en partner. Tragiska livsöden bakom varje siffra. Kommer alla dessa samhällsproblem att lösas med minskad invandring (som vi redan har sedan 2016) eller ökad återvandring? Kan vi bredda tänkandet liite, snälla? 

Jag är inte orolig för Ulf Kristersson. Han verkar vara en trevlig kille man skulle kunna ta en öl med. Fredrik Reinfeldts styre innebar stora ekonomiska förbättringar för min situation och mitt hushåll. Men räcker det att jag får det bättre? Dom andra då, som inte bor i radhus och har sparat i ISK? Vilka eftergifter måste Ulf Kristersson som numera leder Sveriges blott tredje största parti göra i sin regering? 

Ludvig Köhler skriver i DN idag att ungdomar röstar starkt på M och SD p.g.a. att det upplevs som en protest mot samhället, lite punkigt sådär. Jag kan säga att punken på 90-talet stod väldigt långt från ett parti med rötterna i nazismen. 

Hur punkigt får det bli? 

Att flytta från Luleå ( igen)

 

Nu har jag sålt en lägenhet. Igen. Nu flyttar jag från Norrbotten för femte gången i mitt liv. Mitt velande mellan Stockholm och Norrbotten är som en vattenkoppsorsakad klåda, mjäll man inte kan bli av med. Så har det varit sedan jag i sextonårsåldern rycktes upp från Hammarbyhöjden och tvångsförflyttades till Boden. Det förändrade mitt liv, det gav mig mina barn, min yrkesutveckling, mina livslånga vänner sen gymnasietiden. Det gav mig kärlek, passion och hjärtesorg. Det gav mig det stillsamma och harmoniska liv jag lever idag. 

Men oron och velandet finns där, alltid. Förra gången vi flyttade från en lägenhet i Luleå grät jag floder. Nu har jag levt farmorliv på Björkskatan i drygt fyra år, jag har hämtat på förskola och fritids, jag har bakat tekakor, byggt Lego, firat jular och påskar och födelsedagar och bröllopsdagar. 

Nu är det en ny fas i livet. Barn och barnbarn finns kvar, men vi kan umgås på nya sätt. Vi kommer att hälsa på precis som tidigare, men nu får någon annan ta över stafettpinnen och ärva julpyntet. Jag gråter inte (än). Vi bor i Stockholm och börjar efter drygt åtta år finna oss till rätta här på riktigt. Vi har våra badplatser, våra svampställen och våra körer och rockband. 

Det tar tid att bygga upp ett nätverk i Stockholm, men det går. Och våra gamla vänner och barn och barnbarn är alltid välkomna att sova i bäddsoffan i tv-rummet ( dessa eviga bäddsoffor, som man nästan knäckt ryggen i när man hälsade på hos föräldrarna. Vi har ändå köpt en ny!). 

Så nu flyttar vi från Luleå och för den som är nyfiken kan jag berätta att affären gick fort och vi är glada och nöjda. 

Men oron och velandet finns där, alltid. Håll ögonen öppna, så kanske jag en vacker dag publicerar ett nytt bloggavsnitt om att vi sålt ett radhus i Pungpinan.