En Situation Stockholm lättar alltid upp

December är en körig tid

jag hittar ingen julefrid

Raola står här varje dag

decembernumret köper jag 

ger en liten stunds respit

sen igång med mera slit. 

Glad adventstid på er alla! 

Kram från Götgatan 15

Fifty shades of November är inte det sämsta

(uppdaterad 18 november) 

Fredagen den trettonde blev en mörk dag för Europa. 

Så började jag skriva i helgen, men kom inte längre. Så många andra har skrivit bättre om händelserna i Paris och analysen av dem än jag. Vi var nedstämda och maktlösa. Vi gick ut i regnet och plockade svamp i stället. Det var ett passande väder. Småkyligt, blött med mattor av bruna löv på marken. Vi gav upp.

Men strax innan vi gav upp skrapade jag lite med foten bland löven och se där fanns det trattkantareller! Det hade varit varit en bra story om jag sen hade kunnat berätta att vi fylde våra korgar med trattisar, men det vore att göra våld på verkligheten. Vi httade så det räckte till en svampsås och det var gott nog för en svamptur i november. 

Morgon. Likadan som igår. Och i morgon. 

November är nära att knäcka mig och även Maken. Vi vandrar runt i våra rutiner, frågar varandra vad klockan är, vilket väder det är, hur många grader det är ute och vilken tid kommer du hem...Roligare blir det inte. Jag vaknar varje morgon till upprörda röster i sammandraget av RIng P1, ligger kvar och lyssnar till andakten och Ekot. Pallrar mig upp och gör morgonyoga, äter frukost (samma frukost varje dag: ett ägg, en mugg med turkisk yoghurt, passionsfrukt, solrosfrön och chia),  packar ryggsäcken för dagens uppdrag och ger mig så småningom in mot den rökiga staden, som min pappa brukade kalla det ställe där han jobbade. För att tjäna pengar till smör och bröd, var fortsättningen på den utsagan. 

Det är vardag. Det är rutiner. Same, same and no different. För en månad sedan när jag just gått in i ett uppdrag och varit i både Skottland och Singapore under knappa fyra veckor ville jag inget annat än att just leva ett lugnt vardagsliv med rutiner. Man måste veta vad man önskar sig för att få vad man vill ha, sjöng Hoola Bandoola. Urtrist att få vad man vill ha. Ge mig en överraskning som inte inbegriper terrordåd och död. 

Och nu rappporterar Ekot just om nya dödsfall i Paris. Jag tar tillbaka allt jag skrev. Den grå novemberdagen  är guld och på helgerna får jag tokelda i kaminen. Nu ska jag sätta mig och jobba. 

Att orka med vardagen, fåglarna och flyktingfrågan

"

Det svirrar därnere. 

Jag tänker att jag ska skriva ett inlägg om småfåglarna i min trädgård fastän jag borde skriva om flyktingfrågan. Jag gör inte tillräckligt mycket i flyktingfrågan. Det är den enda fråga där man själv måste bidra med tid, pengar eller engagemang innan man har rätt att yttra sig. Om man är för ett starkare försvar eller en upprustning av sjukvården får man aldrig frågan vad man själv är beredd att offra för att frågan ska förverkligas.  Då får man bara tycka. 

Och min skam är ju att jag inte gör tillräckligt mycket för flyktingarna i Sverige, i Europa, i världen, Jag skickar lite ströbidrag via sms och lägger pengar i den romska kvinnans mugg vid Slussens T-baneuppgång. Är det rätt att ge henne pengar som kunde ha gått till mottagandet på Lesbos? Ska jag ge alla? Alltid? Oftare? 

Jag "gillar" en FB-grupp för flyktingboendet Hangaren i Skaprnäck, men jag har inte vågat lista mig som volontär. Orkar jag? Vad krävs av en volontär? Tänk om jag går in i det men inte vill vill fortsätta för att jag jobbar så mycket? Jag behöver mina helger, helst oinbokade. 

Niklas Strömstedt skrev en låt om Sverige till "Så mycket bättre" i Tv4 igår kväll. Det gäller att använda sina gåvor på rätt sätt. Men vad är mina gåvor? Är de bara ekonomiska? Vi tog för många år sen en ugandisk ung pojke, George, under våra vingar i Boden. Han fick sen åka tillbaka till Uganda, men han är kvar i mitt hjärta. Hur många georges kan man bära med sig i livet? Vid sidan av mammor, barn och barnbarn? 

Förra helgen hade jag plockat ihop varma jackor och täckbyxor som jag tänkte köra iväg till några behövande. Men jag fick inte napp. Det verkar vara fullt överallt. Inga kläder behövs, möjligen människor som kan sortera och organisera upp klädhanterandet. Det vill jag inte. Jag får köra dem till Stadsmissionen nån gång när jag har tid. 

Igår anmälde jag mig till att bli månadsgivare till Svenska Afghanistankommittén ( samtidigt fortsätter jag med Vaggan som bygger upp barnhem för handikappade barn i Litauen och Röda Korset, hur skulle jag kunna sluta med något jag gjort så länge, dom behöver ju inte pengarna mindre nu;-) ) . 

Sen faller mina ögon på en folder från Berättarministeriet, som ligger i hallen. Jag har tidigare sparat en broschyr från dem för det verkade intressant. De arbetar med skrivarverkstäder för unga och har haft särskilt fokus på utsatta områden med myclet invandrarbarn. Jag inser att detta kanske är ett ställe som skulle vilja och ha behov av min gåva. Min tid, mitt engagemang. De söker volontärer. Jag fyller i formuläret. Tjong! Där satt den! 

Nu blev det inget om småfåglarna, De svirrar på i trädgården och verkar lyckliga över solrosfrön, jordnötter och talgbollar. Om det fanns en mening med allt kanske omsorg om småfåglarna kunde vara en väg till att orka ta hand om andra människor, i Skarpnäck, i Afghanistan eller i Uganda? Sånt vet jag inget om, men jag blir glad av att se fåglarna här.