Jag har gått i land nu

Jag har gått i land. Det tog tretton minuter och en språngmarsch för att hinna med Waxholmsbåten från Grinda. Men före det gick jag till sjöss. Det var lite krångligare. Mina vänner skulle hämta upp mig på Sollenkroka brygga, men när vi väl lastat på mig så gick vi på grund. Eller ”stod på” som man tydligen säger på sjön. Sjöspråket är som vilken annan lingo som helst - obegripligt för den oinvigde. Påstötningen var en överraskning för sjöfolket och trots insatser från pikar, starka gungande ben och vinschar kom vi inte loss. Det var inte en överraskning för mig. Som landkrabba kan jag förvänta mig vilka händelser på sjön som helst för vilka jag inte är rustad. 

Sjöräddningen på ingående. 

Räddningen blev Sjöräddningen som hade manskapsombyte vid bryggan. De kom som skärgårdens änglar och lyfte oss av grundet. Jag lovar att lämna bidrag till deras ideella arbete nästa gång jag ser en annons (och dom brukar vara bra!). 

Planen var att njuta av sensommarvärmen i skärgården medelst segelbåt från fredag till måndag. Det blev inte riktigt så. SMHI levererade gul varning för skyfall och kuling på lördagmorgonen, så vi ändrade inriktning. På väg mot civilisationen hann vi med både spöregn och 28-gradig värme och bleke. Men det blev ändå en natt i mellanskärgården, en pärla att spara till kulna vinterkvällar.

Det ska sägas direkt: jag är en landkrabba. Jag har visserligen seglat två gånger förut. Första gången på åttiotalet med en superseglare utanför Marstrand. Då satt jag som en sysslolös hemmafru. Andra gången med min syster och före detta svåger i Sankt Annas skärgård på nittiotalet. Då satt jag också ganska still, men fick en bom i huvudet. ”Akta när vi jippar” skrek svågern. Men jag visste inte vad jippa betydde. Så jag är mest i vägen på sjön. Tacksam för båtvännernas stora överseende med detta. 

Det som är bra med att segla i skärgården: Man får se en stjärnhimmel utan ljusföroreningar. Man får bada i havet på morgonen. Man får lära sig skota och rulla upp tampar på ett godkänt sätt. 

Det som inte är så bra med att segla i skärgården: Man har ingen kontroll över nånting. Man blir blöt när det regnar. Man får bajsa i ett hål i backen och gräva över efteråt (ändå lärorikt om vår civilisation nu är på väg att gå under). 

Så med SMHI:s varningar för ögonen blev seglatsen kortare än beräknat. Hunden behövde rastas på Grinda innan fortsatt hemfärd. Där klev jag av och hann med 15.30-båten till Strömkajen. När jag slutspurtade mot landgången applåderade folket på kajen och min axelrem till bagen gick sönder så väskan for i backen. Det gjorde inget. Jag hann. På kvällen åt jag grillad flankstek och drack vin på vår altan. Tänk, precis samma sak som jag gjorde kvällen före! Men då kändes allt mer äventyrligt. 

Fin augustikväll på skäret. 

Stockholm C- Båstad kl. 12.33

Strax före klockan 22 glider tåget in på Båstad Central. Det är 26 grader varmt ute, svetten pärlar mellan hennes bröst trots att mörkret nu är kompakt och det borde bli svalare.  Nu börjar tantsemestern, de eftertraktade dagarna med skrivarkompisen. De ska uträtta storverk, skriva poesi och självbiografiskt och ha uppläsning för varandra på kvällarna till ett glas vin. Kanske. Eller så blir det mest morgonbad, läsning och vin. Det är också semester. I 66-årsåldern har man rätt att bestämma själv hur man vill använda sin tid. Kulturtanter med shorts, sandaler och piffiga blusar. Samtal om vilka böcker de läst i sommar och vilka serier som är värda att se. 

 

Även för Maken är nog skrivardagarna efterlängtade. Hennes alltså. De är väl i stort nöjda med pensionärslivet, men visst blir det lite tradigt att umgås 24 timmar om dygnet. Har posten kommit? Ska vi ta en kopp kaffe? Vilken dag är det idag? Den sistnämnda frågan är den fullständiga gamechangern. När man börjar ställa den så vet man att det är kört. Demensutredning nästa.  Och detta trots att frågan oftast inte är tecken på begynnande förvirring, utan mer på lättja. Om du tänker efter i 30 sekunder, så minns du nog att snickaren skulle komma igår måndag och att posten kommer två dagar i veckan. Idag är en av dem, tisdag. Vi fick post nyss. 

 

Och idag var alltså även dagen då hon skulle åka på tantsemester. Hade hon varit en van tågresenär hade hon kollat trafikinformationen om eventuella störningar. Det är hon inte. Hon packar sin bag och sin skrivarryggsäck och beger sig på lätta fötter (i sandaler) mot Centralen och plattform 11. Fast var det plattform 11? En grupp människor står på kakelgolvet och stirrar upp mot trafikdisplayen. Något är inte riktigt som det ska. Tåget mot Göteborg från Stockholm saknar avgångstid såväl som plattform. En banner upplyser om ett stort elfel utanför Mölnbo med stora trafikstörningar som följd. Rör det henne? Ja. Ska hon bli upprörd? Nej, inte än. Hon kanske får bli intervjuad i Aftonbladet och klaga på den opålitliga tågtrafiken i Sverige. Det kan bli kul. 

 

Hon känner en liten oro blandas med en tilltagande spänning. Det är två byten på vägen. Hon ska nog inte behöva boka om biljetterna p.g.a förseningen, det gör väl SJ. Eller? SAS brukar göra det. I samma ögonblick känner hon durret i fickan. SJ informerar om ett stort elfel söder om Stockholm som kan påverka tågtrafiken. ”Du bör hålla dig informerad om vad detta innebär för din tågresa. Läs mer på SJ.se.” Nej, det tänkte hon inte göra. Inte än. Det blir som det blir. 

 

Plötsligt blinkar skylten till. Nu finns en plattform angiven och en ny beräknad avgångstid. Man ska inte oroa sig i onödan. Hon går upp på plattformen tillsammans med hundratals förvirrade resenärer. Jo, men se där kommer tåget inrullande. Det kanske löser sig. Resenärerna skyndar sig upp på tåget, drivna av en rädsla att det strax kommer att rulla iväg igen och de ska stå där, bortglömda och snuvade p.g.a. sin oföretagsamhet. De krockar med städpersonalen som rusar genom vagnarna på rekordtid. 

 

Hon sätter sig. Och strax kommer en (ännu) äldre dam och knökar sig in mot fönsterplatsen. Damen ger små, små signaler att hon vill småprata, men de är lätta att ignorera. Men hon håller sin efterlängtade tantsemester hårt i handen och vill inte dela sin åtråvärda ensamhet med någon. Så de sitter där. 

 

Och sitter. Tills högtalaren meddelar att detta tåg inom kort ska återvända till Göteborg. Fast  personalen har just suttit fast länge i Mölnbo p.g.a. ett elfel och måste nu ha sin lagstadgade rast. Arbetsmiljö, vad kan man säga om det? Bara att sitta still. De får i alla fall sitta på ett tåg, rätt tåg och snart ska det väl avgå? Inte så snart. Man kan undra varför de stackars städarna var tvungna att springa genom tåget som om de avverkade ett hundrameterslopp. Minuterna går. Med jämna mellanrum meddelar en pigg röst i högtalaren att ”nu har vi personal på plats, nu väntar vi bara på signal”. När signalen till slut kommer har det gått mer än enochenhalvtimme och då måste de ändå köra sakta förbi Mölnbo, där bara ett spår står öppet. Vid Mölnbo är de två timmar och en kvart försenade. Men vad är två timmar och en kvart när man är på tantsemester? 

 

Efter Mölnbo går det med en farlig fart. Hon bokar ändå om biljetten till Båstad från Göteborg för säkerhets skull. Det går smidigt med hjälp av SJ:s chat. Tiden går. Det finns många bra poddar att lyssna på när man är på tantsemester. Nånstans vid Herrljunga börjar det gå misstänkt sakta igen. ”Vi har ett långsamtgående tåg framför oss” meddelar rösten i högtalaren. Det går sakta, saktare och … plötsligt står de stilla. Alldeles stilla. Det börjar regna. Nej, inte regna. Utanför fönstret bildar vattnet horisontella regnkaskader och träden böjer sig i blåsten. Informationsrösten i högtalaren återkommer och berättar att p.g.a. översvämningar i Alingsås (där de måste byta till buss p.g.a. okänt skäl, banarbeten?) så kan inte tåget köra in på det planerade spåret för då måste resenärerna vada i vatten när de ska byta färdmedel. Alltså står de stilla för att invänta spårbytet. Tiden går. Och till slut går även tåget. Och kör in på rätt spår, där kaos råder.  

 

För samtidigt som hundratals resenärer ska av tåget, nedför trapporna och upp igen till en buss mot Göteborg, så ska hundratals andra resenärer upp på plattformen och åka mot Stockholm. De möts i trappan. Barn gråter, en hund skäller hysteriskt och alla trängs med ryggsäckar och stora resväskor.  I kulverten längre bort till vänster syns det vristdjupa vattnet som regnat in, men hon går som alla andra mot höger och upp mot gatan. Där står en man i trafikinformationsorange väst och försöker ropa ut att bussarna mot Göteborg går på andra sidan spåren. De vänder. Inte alla i en enda smidig rörelse, utan en i taget med bagage, hundar och barn. Trängseln är absolut och påminner om en flyktingström, men dessa resenärer är inte smutsiga, förtvivlade och hungriga. De är förvånansvärt samlade. I mitten av kulverten möter de de andra. De andra som varit uppe på den andra sidan spåren och där bibringats uppfattningen att bussarna går på ett annat ställe. De flesta vet inte vart de är på väg, de följer med strömmen. Nu tar hennes överlevnadsinstinkt över. Hon går framåt. När hon närmar sig översvämningen stannar hon och tar av sig sandalerna. Sen vadar hon över tillsammans med sina nyvunna flyktingvänner, ett steg i taget. Vattnet är ljummet, lite svalkande. 

 

Det är ingen flyktingkatastrof. Det är en vanlig tågmåndag i Sverige då både tågföretag och resenärer haft lite otur. Ett lätt fnitter börjar växa i hennes bröst. Ett äventyr. Uppe på gatan väntar bussarna, hon har turen att få en plats på den nästan fulla bussen. Fötterna ännu blöta. Hon utbyter ett leende med tonåringen på andra sidan gången: ”Har dina fötter torkat än?”. På bussen försöker hon boka om den sista biten av resan. Nu är det kört att hinna med det tåg hon redan bokat  om en gång. Det går inte att komma fram på SJ, vare sig i chat eller växel. Hon lyckas köpa en ny resa och avboka den ombokade. Sista bytet i Göteborg är bara en halvtimme försenat. Det får man ta när man är på tantsemester. När hon kommer fram till Båstad har hon varit på väg i tio och en halv timme. Hon känner sig groggy, nästan berusad. 

 

Tre dagar senare åker hon hem igen med sol, åska, morgonbad, vin och en hel del skrivande i bagaget. En perfekt tantsemester.  Resan hem tar sex timmar och 42 minuter, exakt enligt tidtabell. Inga elavbrott, inga översvämningar. Skönt. Hon saknar bara äventyret en smula.