Färdiga!

 

Jomenvisst är vi ganska nöjda med staketet. Så även talgoxen. 

Men vad ska vi ägna den sista semesterveckan åt? 

Transformations within strict boundaries

Förr

Nu

Vi kan inte sluta jobba i trädgården trots aggressiva skurar och allmänt opålitligt väder. Nu har vi plockat bort det gamla, armégröna planket och ersatt med ett lägre spjälstaket som nästa år ska bli grålaserat. Snygggt och luftigt tycker vi. Vi skjuter på bytet av den sista, högre delen. Där kommer en talgoxfamilj dagligen och äter frön. Jag fjäskar lite för dem och vill att de ska stanna hos oss. 

I den allmänna transformationen ingår även en del plantförflyttningar på ett till synes planlöst sätt. 'Eller rättare sagt, jag har en plan, men väl igång med den så kommer jag på en annan lösning och så får det bli så i stället. 

Förr

Nu

Så blev det på framsidan där en stor aroniabuske skymde ljus och värme för resten av rabatten (möjligen älskad av blåmesarna, men vi har en buske kvar!). Där hade jag tänkt sätta en rhododendronbuske från baksidans odlingar. Så blev det inte. Den kändes för stor och utrymmeskrävande. Den får stå kvar tills vi sett hur det blir med staketet. 

I stället fick igår en klätterhortensia från nedre sidan flytta in i främre rabatten. Den blev mycket lättare och luftigare (jag gillar nog inte rhododendron har jag kommit på!). Kruxet med den var att den i likhet med rhododendron gillar surjord, så jag fick gräva ur hela högra delen av rabatten och ersätta jorden. Den gamla, feta matjorden ligger nu i en säck och väntar på något annat. Antagligen på två snygga blomlådor som ska ersätta det gamla klumpiga eländet som Maken nu tagit bort (och fixat ny finish på väggen under). Mer om detta senare. 

Det är en konstig känsla att röra sig på denna frimärkstomt i stället för på 900 kvm villatomt. Befriande möjligen men också begränsande. När vi flyttar jord och plantor måste vi gå runt hela radhuslängan för att inte smutsa ner inomhus och vi har ingenstans att förvara det vi klipper bort, gräver upp etc. Vi är stamkunder på släp hos OK Globen. Vi saknar det anonyma villalivet i Boden där vi kunde gömma vårt avskräde vid garageväggen i avvaktan på transport "nångång". Här känns det som att allt vi gör är transparent och synligt för alla. 

Nu har vi gjort det ännu mer transparent genom att ta bort planket. Man gör sina val. 

Lite industrihistoria skadar aldrig

En citron. En alldeles fräsch och ny citron i keramik signerad Monica Johansson i Gustavsberg. 

Semestern knatar på trots bristen på sol och bad och något måste man göra av alla dessa, lyxiga lediga dagar. 

Igår gjorde vi Gustavsberg, en årlig sedvänja p.g.a. att mamma är född och uppvuxen där. Lunch på bistron, besök på poslinsmuseet och sedvanlig sväng utanför barndomshemmet i traditionell bruksmiljö, byggt 1896 ( tror jag).

 

Jag hade även ett dolt motiv för att åka dit i år. Jag har ett projekt som går ut på att lista ut varför mina tekoppar i Blå blomserien saknar stämpel. De är garanterat gamla och ärvda i den raka Gustavsbergslinjen. Tror jag. Det var länge sen jag fick dem. 

Är de sekunda? Antagligen, men allt gods lär ha stämplats förr innan sortering. Är de tillverkade på 1960-talet? Då stämplade man med grön färg, enligt nätet, men de borde vara äldre. Är de - hemska tanke - inte tillverkade i Gustavsberg? Receptionisten på museet var inte till mycket hjälp, hon var vikarie. Jag söker vidare på nätet. 

Men porslinsutställningen var vacker som vanligt. Och citronen förgyller sin plats på sidebordet Sixten. 

Om karma och regn

Swisch, swisch, det går undan när jag klipper huvudet av mördarsniglarna. Varje morgon går jag min ronda och avlivar allt jag ser som är brunt, slemmigt och rör sig långsamt. Igår gick det lite väl snabbt. Jag klippte av något som bara vid en hastig anblick såg ut som en mördarsnigel. 

Det visade sig efter konsultation med Dr Google vara en pantersnigel (http://www.alltomtradgard.se/forum/tradgard/tradgardsforum/mordarsniglar-och-pantersniglar-doda-inte-pantrarna-98745). Dom ska man inte döda, läser vi på nätet. Så dags då. De är nyttiga djur som t o m ger sig på små mördarsniglar. Jag bad pantersniglarnas gud om förlåtelse och hoppades på balanserad karma. 

Jag trodde jag var förlåten när min första daglilja slog ut samma morgon. Dagliljorna som jag flyttade från en halvrutten trälåda på altaten till min rabatt, den första trädgårdskisatsen jag gjorde i huset förra sommaren. Liljorna belönar mig nu med många lovande knoppar och alltså en praktfull, gul blomma.  

Så jag tänkte att jag inte förstört min karma så mycket. Sen kom regnet. Det verkar krävas många millimeter innan jag sonat mitt övergrepp på Limax Maximus. Jag gav marsvinen morötter och nytt hö i morse. Ser det inte genast lite ljusare ut nu på himlen? 

Komposten ger vuxenpoäng

Det är härinne de bor, alla krypen som bryter ner vårt avfall. 

Mina barn (som idag är runt 30) brukar prata om vuxenpoäng när de gjort något som de anser distanser dem från tonårstillvaron. Snack! De vet inte vad de pratar om. Idag har jag nämligen gjort något som verkligen renderar vuxenpoäng: jag har grävt om vår kompost! Med en liten kompostskopa. Bland alla myror, flugor, gråsuggor och mördarsniglar. 

Det var mördarsniglarna som fick mig att äntligen skrida till handling. Jag hade länge ruvat på denna idé, men skjutit den framför mig så som man skjuter månadens räkningar framför sig till sista bankdagen. Efter de senaste veckornas regn upptäckte jag nämligen att mördarsniglarna flyttat in vår fuktiga och mustiga kompost där det förstås finns massor av namnam att tugga i sig. De var inte jättemånga, än var oddsen på min sida. 

Igår frågade jag på handelsträdgården om de hade något avskräckande medel mot sniglar, men fick veta att allt sånt var slut från grossisten denna sommar. Gissa varför? Nå, det hade väl i alla fall inte hjälpt eftersom sniglarna redan befann sig i komposten och inte kunde avskräckas på vägen dit. 

Jag kunde inte skjuta upp uppdraget längre. Jag vet dessutom att komposter bör grävas om en gång per år. Detta är inte ens mina rester - guäck! Jag kände mig som en brittisk soldat på uppdrag i Helmandprovinsen ( jag dopar "Our Girl" på Play på kvällarna,  ursäkta den opassande associationen).

Så imorse var det dags. Beväpnad med kompostskopa och sax samt en plastpåse för döda sniglar satte jag igång. Antalet sniglar verkar ha minskat sen vi lade på marsvinens halm och hö (http://radhuslivipungis.blogspot.se/2015/07/pensionatet-pungpinan.html ), men jag klippte ändå tre stycken som jag lade i påsen. Sen grävde jag. Det var tungt jobb, säkert inte grävt på flera säsonger. Jag försökte ett tag med spade, men då skvätte det torrt innehåll åt alla håll. 

Myror, gråsggor m.fl. flydde för sitt liv undan ljuset och Det Stora Trädgårdsmonstret, men jag var obeveklig. Och vet ni vad: efter ett tag var det inte äckligt längre, bara intressant att se vad som doldes sig där nere och vad skillnaden mellan förruttnelse och förmultning innebär. Vilken naturvetare har världen inte gått miste om i mig!

Koppar och Cookie (se länk ovan) hejade på och käkade färskt gräs. Efter väl förrättat värv satte jag mig på trappen och drack en kopp kaffe. Jag hade också tagit ut några hembakta cappuccinoskorpor. När jag kom ut i trädgården igen efter att ha varit på toaletten såg jag hur en av mördarsniglarna krupit ut ur plastpåsen och nu var på väg att äta upp min skorpa! 

Nej. jag bara skojade! Men håll med om att det hade varit superläskigt om det varit sant? (Jag tror jag börjar bli lite uttråkad av detta semesterliv.) Allt annat är med sanningen överensstämmande och komposten är i världsklass. 

Pensionat Pungpinan

 Vi fick besök. Två fyrbenta, långhåriga krabater vid namn Koppar och Cookie (jag har inte förstått vilket kön de har men antagligen samma, eftersom det varit lugnt i buren ). De bad om tillfälligt uppehållstillstånd p.g.a. värdfamiljens semesterresa. 

Vad säger man? Man säger ja. Man säger alltid ja, eftersom man är en sådan moster. De kräver inte mycket skötsel och gör inte mycket väsen av sig, deklarerade systersonen innen han åkte vidare med sin familj. 

Det hade han rätt i. Att ha marsvin är lätt. Dessa medförde dessutom personlig utrustning i form av burar, pellets, hö, halm och kutterspån (jag sa inte att det var billigt att ha marsvin). Man ser bara till att det är trivsamt i buren och ger dem mat då och då. Hur ofta? 

Det framgick inte riktigt. Och eftersom jag är en nitisk person som har jag förstås googlat. På vad marsvin äter (mer än pellets och hö), på vad de gillar bäst, på vad de inte ska äta, på vad deras ljud betyder. 

Efter nära en veckas samvaro har vi nu hittat RUTINER. Jag gillar rutiner (och checklistor skulle mina medarbetare på länsstyrelsen i Luleå säga). PÅ morgonen får de varsin paprikabit att gnaga på. Då skapar vi oss lite frukostrespit. PÅ förmiddagen är det dags för friskt vatten, nya pellets och färskt hö. Dom gillar mycket hö. Dom gör gångar och kryper omkring och liksom äter höet inifrån balen. SEn får dom vara ute när vi jobbar i trädgården. Det är lätt, fast lite svårt eftersom det denna vecka regnat med jämna mellanrum. Det blir mycket logistik in och ut. 

PÅ eftermiddagen är det pelletskontroll. Dom får inga nya pellets om dom inte ätit upp. Men dom får någon godsak, t. ex. vitkål. Vitkål är bäst. Då gnisslar och kuttrar dom. Igår provade jag ett blad kärleksört. sånt som vår sköldpadda åt vilt. De verkade dom överleva. Till kvällen får dom en färsk plommonkvist att gnaga på. Ja, sådär håller det på. 

Ibland sitter jag vid sidan av buren och gör sociologiska (?) studier och tänker på Herr Muffin. Veckan går fort. Man får inte slarva. Dom ska alltid ha fina minnen av Pensionat Pungpinan. 

Vi trivs bäst i öppna landskap

Efter två dagars hårt fysiskt arbete och ett gott samarbete med grannen står den nya häcken av paradisbuske nu i sin avskalade glans. Vi har behållit lite grönt nedtill för att dölja stubbåkern tills nya skott skjuter upp. Allt ris är kört till tippen. 

Vi tycker att resultatet blev riktigt bra och som en bekräftelse just när vi var klara kom en flock steglitsar och slog sig ner i buskarna. 

Nästa steg är att riva det gräsligt fula staketet och ersätta med något mer inbjudande. 

En alldeles vanlig skittrist semesterdag

Blöt. 

Det är en välsignelse det tillstånd man uppnår en bit in i semestern när man vant sig vid att vara ledig så till den grad att man inte varje minut tjatar: men är det inte underbart att vara ledig? 

Nej, det är det inte. Ledig innebär att man inte vet vilken tid som är vettig att gå och lägga sig och vilken tid man ska stiga upp. Ledig innebär att hela diskbänken är full med smulor och hallen full med skor och inte har man tänkt på vilken mat man ska äta idag. 

Ledig innebär också att man ska itu med det man länge skjutit framför sig. T. ex. den j-a häcken av paradisbuskar som bildar en fullständigt ogenomtränglig massa av små rosa blomklasar, vilka var alldeles underbara förra veckan när de blommade, men som den här veckan består av ett risigt bestånd av frön och därunder cirka två meter kala stammar. Som en slags bambudjungel. 

I morse var det äntligen tid att ta itu med detta vidunder. Först knäckte vi en grensåg, så vi fick åka och köpa en ny på Fredells. Sen klippte, knäckte och sågade jag ner två buskar, medan Maken drog ner sly i stora högar. Sen gav jag upp. Det såg för illa ut. Jag vet inte om jag använder mig av rätt metod. Jag har valt en radikal form av beskärning, men lämnat en del friska årsskott som vajar i kvällsbrisen som nödhjälpsflaggan på en öde ö brukar illustreras i skämtteckningar. 

Jag kommer imorgon att gå över till en metod som innebär att jag glesar ut buskarna, bara för att behålla någon form av visuellt intryck att det rör sig om en trädgård och en eventuell häck. Jag har läst på nätet att paradisbusken (Kolkwitzia amabilis) inte tycker om att bli drastiskt beskuren. Men vad gör man när allt undertill är kala stammar? 

Sen halvsov jag i ett par timmar i en fåtölj tillsammans med Jenny Nordbergs "'De förklädda flickorna i Kabul" (det hade inget med Jenny att göra - mycket bra bok!). Därefter tog vi oss samman och cyklade ut i skogen för att leta efter kantareller och en kontroll (se http://radhuslivipungis.blogspot.se/2015/06/bristen-pa-kontroll.html). Maken hittade inte heller kontrollen, han tror den är borttagen. Det skulle jag aldrig ha tänkt på!

Jag hittade kantareller, små men ganska många. Sen började det regna. Vi cyklade hem och blev genomvåta. 

En riktigt bra semesterdag med ett alldeles lagom stort äventyr på slutet (mitt liv som Det lilla huset på prärien)!

Orkidén blommar om och kanske jag också snart

Tioochenhalv timme och sex äggsmörgåsar tog resan hem till Pungpinan från Luleå. Jag grät så det skvalade när vi satte oss i bilen. Jag grät till Piteå, sen somnade jag som ett barn och sov till Skellefteå.

Hur kunde det bli såhär? Jag som sett det som lättnad att göra oss av med boendet i Luleå och bara ville göra bort (som man säger i Norrbotten) den här flytten.  Och så all denna sorg. 

Sorg över att jag vill bo på ett annat ställe än där mina barn och barnbarn bor. Sorg över lägenheten som skulle bli vår plats i Norrbotten när vi sålt huset. Sorg över det jag tänkte och hoppades och som blev på ett annat sätt. Sorg över att jag nu måste hitta andra sätt att umgås med de väninnor jag känt sedan jag kom som gymnasist till Boden 1972. Sorg över att jag inte kan leka buslekar en tisdagkväll med L, som är tvåochetthalvt. Sorg över att jag inte får följa minstingens utveckling på nära håll. Sorg och oro över K - kommer allt att gå bra? 

Med fyrarummartermer (www.forandringensfyrarum.se) - för att nu använda den mer rationella delen av min hjärna - har jag nu tagit det första klivet från självcensur till förvirring. I förvirringen är allt en enda röra, men det är ändå ett steg framåt. Det är nu jag erkänner för mig själv att vår flytt från Norrbotten är definitiv och att vår lägenhet bara var ett steg på vägen på den resan. Det är nu jag erkänner för mig själv (?) att mina barn är vuxna och klarar sig på sitt eget sätt, även om det inte är mitt sätt. (J och K - påminn mig när jag glömmer bort mig.)

Jag sitter på toaletten i vårt fina hus i Pungpinan och stirrar in i kaklet och försöker förstå var jag är någonstans. Borta, hemma. Maken packar upp lådor från Luleå med stor frenesi medan jag känner mig helt tom. 

Men i mitt köksfönster har orkidén slagit ut medan vi varit borta. Det är den första gången i mitt liv som en orkidé blommar om. Jag publicerar den i svartvitt för att det inte ska bli alltför hejsansvejsan. 

Jag har lite problem med ljuset i tunneln

Vi anlände till Luleå igår kväll i ett stilla sommarljus, det där ljuset som bara finns i Norrbotten. SMHI har varslat om dåligt väder hela veckan, men plötsligt under dagen igår fanns där en annan prognos som visade att det skulle vara mulet, men inte regn. Skönt! Dock höll inte denna prognos hela vägen. Plötsligt igår kväll var prognosen hällregn under hela tisdagen. Den prognos var mer med sanningen överensstämmande. 

VI vaknar i Luleå med regnet skvalande utanför fönstret. Hur denna stad kan leda solligan i Sverige kan ingen människa begripa. Vi är här för att tömma en lägenhet, den tredje på ett år i vårt liv. 

Att tömma en lägenhet eller ett hus är att tömma sig själv på energi. Inte förrän man tagit sig igenom alla dammiga plastflaskor med Mr Muscle, alla kantstötta assietter och alla utgångna kryddburkar kan energin återvinnas från universum igen. 

Det svåraste är beslutsprocessen. Vad ska sparas, vad ska slängas? På avstånd är detta en lätt process, det är när man kommer närmare mammas syskrin med dalamålningar och Makens knallblå pall från slöjden som beslutsvåndan infinner sig. Men det vore väl synd? Den här lilla har vi väl plats för? 

Och det ironiska är att den här beslutsprocessen har vi redan gått igenom en gång. Grejorna som finns i den här lägenheten - övernattningslägenheten - har vi redan ratat en gång. Sekunda vara, inget att spara. Eller var det så att de här grejorna var det vi inte ville ta till Stockholm, men ändå var så fästa vid att vi inte kunde slänga dem förra året? 

UTanför vräker regnet ner. Bostadsrättsföreningen har dränerat fastigheterna sedan i höstas. Nu har man kommit fram till markarbetena. Krukor står utställda i rabatterna, färdiga att grävas ner. Det kommer äntligen att bli jättefint här. En vägbultmaskin åker fram och tillbaka över den leriga gårdsytan, golvet vibrerar i takt med att ytan packas ihop. Tre män står med händerna i fickan i hällregnet och diskuterar någon viktig taktikfråga. 

Det finns något tröstlöst över hela bilden. Eller kanske sorgligt. Att jag är dålig på att se ljuset i tunneln, jag fastnar liksom i det mörker som omger mig just nu. 

Jag böjer mig framåt mot bordet och försöker föreställa mig min soliga trädgård i Pungpinan. Sen ber jag Maken om en kopp kaffe till. 

Sista minuten är också en minut

I maj i år fick jag ett brev från Transportstyrelsen att jag måste förnya mitt körkort. Eftersom jag långpendlat hela våren har jag skaffat en vana att skjuta allt framför mig till deadline.  Jag kollade därför vilket som var sista dagen för att skaffa nytt. Den 7 juli, skönt. Det var ju långt fram i tiden. 

Ja, ni förstår ju själva vad som hände. I fredags den 3 juli hittade jag papperen. Då stod vi precis inför 200 mil tur och retur med bilen för att tömma vår lägenhet i Luleå. (Förra sommaren när vi flyttade huvuddelen av vårt bohag till Stockholm lovade Maken att det var sista gången jag behövde köra denna resa som varit ett fast inslag - fastän åt andra hållet - under våra 15 år tillsammans.Men allting kan ändra sig. )

Hmm, inte så bra. Man behöver vara två när man kör. Hur lång kan handläggningstiden vara? Räcker en helg och en måndag? Hardly. Dessutom hade jag inget foto.   

Jag försökte övertala Maken som just köpt en ny digitalkamera att ta en hemmabild på mig, men han vägrade: det kommer dom aldrig att godkänna! Sen googlade jag fotoaffärer i närheten, men det kändes bara besvärligt. Det var ändå 28 grader varmt ute och jag ville bara en sak: att sitta på altanen under en markis och läsa. 

Det var då jag kom på lösningen: jag kunde ha några gamla passbilder liggandes och jag visste dessutom var jag trodde att jag hade dem! Visserligen var de tagna när jag jobbade på universitet och skulle åka till Ryssland hösten 2009. Sex år sen. Skulle Transportstyrelsen reagera på utseendet hos en 59-årig kvinna? Det var värt ett försök. 

Jag kollade också i papperen. Det stod faktiskt inte uttryckligen att fotot skulle vara nytaget, bara att pupillerna skulle synas, att bakgrunden skulle vara ljus etc. 

Så i fredags den 3 juli gick kuvertet i väg till Transportstyrelsen. Nu håller vi tummarna för en både  välvillig och snabb behandling. Nu sitter jag i bilen på väg norrut. Mitt körkort gäller idag om än inte imorgon. Jag hoppas vi slipper poliskontroller. 

Och nu när jag skriver detta, inser jag en bonusfördel: om underlaget går igenom kommer jag i tio år framåt att ha ett körkort där jag ser ut som 53!

Pungpinan den 1 juli