Tacksamhet och mellanrumsborstar

Värd tacksamhet

Lyckoforskningen säger att genvägen till lycka är tacksamhet. Man ska helst skriva ner några saker varje dag som man är tacksam över. Jag brukar göra en genomgång i huvudet innan jag somnar, en mental check över sånt som hänt som jag är tacksam över.

Trickset är att det man fokuserar på, det växer. Och genom att uppmärksamma saker som gör en tacksam, blir man också mer uppmärksam på saker i vardagen som gör en tacksam osv.

Det fungerar. När man hinner med en tunnelbana, när man nästan halkar men ändå inte, när något av barnen ringer och är glad över något som inträffat. Man får också räkna med sånt som man själv gjort bra.

Ibland är det svårare. Då får man tänka mer i termer av generell tacksamhet som att jag är glad över att vi är friska, att vi inte bor i Syrien eller att det är fredag i morgon. Det funkar också, men blir lite av en andrahandslösning, tycker jag.

Idag var det lätt. Igår köpte jag mellanrumsborstar på apoteket, men när kom hem var dom inte i väskan. Jag gick därför förbi apoteket igen i morse och frågade om jag glömt dom där.

- Jag jobbade inte igår, sa expediten, men ta du ett paket. Tacksamhet nummer 1.

På väg hem från ett möte på Arlanda uppmärksammade jag att några unga killar glömt en väska på bänken när tåget kom in. Jag ropade fast dem och den som glömt väskan blev överlycklig. Tacksamhet nummer 2.

På arlandamötet upptäckte jag till min stora förvåning att jag hade två förpackningar mellanrumsborstar i väskan. Hoppsan! Den första måste ha gömt sig under datorn. Det renderade ingen tacksamhet, men något slags infall av ärlighet. Alltså gick jag tillbaka till Lloyds apotek och berättade hur bedrägligt jag betett mig och att jag ville lämna tillbaka den ena (för dig som tyckte detta var irrationellt på gränsen till naivt kan jag säga att det var min mor som plötsligt tog plats i mig med sina värderingar). Expediten tittade storögt på mig och utbrast:

- Men har kollegan sagt att du får asken, så får du den!
Lloyds apotek, glöm inte det. Tacksamhet nummer 3.

Och att Arlandamötet ( som jag gruvat mig lite för) blev bra, uppriktigt och lite läkande för mig var ren bonus den här dagen.

Ett återbesök hos kung Bore

Jag har hälsat på Kung Bore en sväng. I torsdags när flygtrafiken på Arlanda var ( nästan) förlamad på grund av halkan landade jag så småningom i Luleå och 26 graders kyla. -26 är omvälvande och uppfriskande. Breathtaking, bokstavligt talat. Luften står stilla, alldeles stilla. Man vet att man ska andas genom näsan för att värma upp luften, men det är svårt för näshåren fryser ihop.

Jag hade dunjacka på mig. Den gör ingen nytta i Stockholm, men i Luleå kommer den till sin rätt. Att ha den på sig är som att gå i ett moln av ljuvlighet. Den är så stor och bullig att jag inte höll på att komma in genom dörrren på buss 816 i Pingpinan.

Alla som bor i södra Sverige tror att norrbottningar gillar kyla. Det gör dom inte. Dom hatar kylan. Dom suckar och stönar och jämför morgontemperaturen i byn där dom bor. Lägst ( dvs värst) temperatur vinner.
- Att gå ut i det vädret är som en hel expedition, suckade en av mina arbetskamrater i fredags. Det är sant. Man kan inte bara snäppa över till sophuset eller till tvättstugan i tofflor och en kofta. Det krävs jacka ( dock icke dun-  av Michelintyp), täckbyxor, kängor, mössa och vantar bara för att springa till 200 meter till äldreboendet och köpa en lunchlåda. Och ett glatt humör. Jag skrev fel. Man springer inte. Man går värdigt och andas kontrollerat ( genom näsan).

Men ändå. Jag älskar vintern i Norrbotten. Jag älskar november, december, januari och februari och dess understundom brutala köld ( håll med om att ordet ”köld” förmedlar mycket mer respekt än ”kyla”). Den klara luften, stjärnhimlen, det bleka ljuset när solen går upp eller just har gått ned. Allt det blå. Allt det som renar och stramar upp.

I mars vill jag ha torr asfalt, cykelpremiär och några modiga vårblommor som sticker upp bland bruna fjolårslöv. Då tjatar norrbottningarna om vårvintern. Isen, skotern, snön och ljuset. Bah, det kan dom behålla. Det har jag haft nog av. Det är en nåd att få bo på två platser.

I torsdags när jag åkte med bussen från flygplatsen såg jag en ung flicka som var barhuvad och hade bara vrister i sina vita, tunna sneakers. Precis som jag säkert skulle haft om det varit mode på 1970-talet. Jag kröp in mot mitten av mitt mjuka dunbo och suckade förnöjt.

På hal is (ordvits)

Stockholms befolkning kan i dagarna delas in i dem som har fallit p.g.a. halkan och dem som ännu inte  fallit. Jag tillhörde fram till i torsdags den senare gruppen. Inte nu. 

Det var en strålande fin vinterdag med några grader kallt, solsken och på morgonen några lätta byar av nysnö som lade sig på de delvis upptinade vägarna. En dag som gjorde för att gå i skogen. Så det gjorde vi, jag och min gamla skolkamrat. 

Vi gick och vi pratade och skrattade, vi halkade till då och då ( eftersom gångvägarna i Nackareservatet förstås inte var halkbekämpade på en enda fläck), men vi hade inga problem att hålla balansen eller oss själva upprätta. Inga broddar eller stavar hade vi. Man är väl ingen tunnis.

Så när Olyckan faktiskt hände, då var jag totalt oförberedd. På den sekundsnabba känslan av hur foten inte får fäste, hur jag förgäves försöker återfå kontrollen över balansen, upplevelsen av att gå in i en tyngdlöshet som varade i en evighet men ändå motståndslöst till slut falla bakåt och - pang! - slå bakhuvudet ner i isgatan med en smäll. 

Huvudvärken. Rädslan. Insikten om att inga ben var var brutna och att det var ett gott tecken att jag inte tuppat av. Den fåfänga strävan att så fort som möjligt ta sig upp på fötter igen för att inte sprida oro eller vara till besvär (hade jag varit ensam hade jag antagligen legat kvar och tyckt synd om mig själv tills naturvårdsförvaltaren började jobba efter helgerna).

Lindrig hjärnskakning.Vila i ett par dagar. Inga skärmar enligt 1177.  Ingen mobil, ingen padda, dator eller tv. Hard cheese, men nyttigt för någon med beroendeproblematik. Det blev ett abonnemang på ljudböcker i stället. Herregud, så lång tid det tar att lyssna på när någon annan läser en text! 

Jag kunde leva med skärmförbudet. Det värsta var Skammen. Skammen över att ha halkat. Inte för att det är något som gamla gör, utam mer för att " om jag bara...så hade...". En känsla så irrationell men ändå så kraftfull. Alla människor ramlar ( eller kommer snart att göra det), men inte jag. Högmodigt. 

Jag känner igen känslan från Jonas Gardells senaste bok "Till minne av en gränslös kärlek" ( läs den om du inte gjort det). I hans frireligiösa uppfostran är sjukdom ett svaghetstecken. " I vår familj hör vi inte dåligt" deklarerar hans mamma och där finns ett vagt igenkännande. I vår familj är vi friska. "Nej, det var länge sen jag hade en sjukdag". Man tar en Magnecyl och går till jobbet. Smått medlidsamma men ärligt menade kommentarer om andra, mindre lyckligt lottade: "jag tror dom har varit mycket sjuka i den familjen". Underförstått: inte som vi. 

Jag sa till mina barn för några år sen att jag sällan är sjuk. Då replikerade sonen: men då gör illa dig ganska ofta. Det är sant och jag skäms över det. Sen skäms jag för att jag skäms. 

Nu har jag tagit ner broddarna från vinden. En tunnis på tunn is. Förlåt ordvitsen. Det är nog bara en kognitiv skada som följd av en lindrig hjärnskakning.