Lästips för sega (och underbara) mellandagar

Återkommande julläsning

Fick du inga bra böcker i julklapp? Det fick jag, men nuförtiden är det mest fackböcker. En gång i tiden kom tomten med högar av årets hett åtrådda romaner och före det var det Wahlströms ungdomsböcker ( röda band, förstås) en masse. Julen var roligare förr. 

( Nu höll jag på att halka in på det året när pappa hade gjort om i vårt flickrum och vi fick en våningssäng och jag fick en liten stringhylla ovanför mitt krypin, en egen vrå under taket. Det året läste jag Det Bästas klassiker i ungdomsupplaga; Skattkammarön, Edgar Allan Poes spökhistorier och 

Robinson Crusoe. Jag förknippar fortfarande doften av målarfärg och tapetlim med jul. Mer julnostalgi.) 

Det jag tänkte skriva om är en ganska okänd klassiker som jag återvänder till varje jul: Åke Holmbergs "Ett äventyr i Stockholm" från 1946, alltså en bok han skrev före Ture Sventonböckerna (Ture Sventon, privatdetektiv kom ut 1948.) Min upplaga är utgiven på Gebers förlag med illustrationer av Kerstin Hedeby pch köpt som magasineringsexemplar från Norrfjärdens bibilotek någon gång på 1980-talet. 

Boken handlar om föräldralöse Pelle som åker till Stockholm från Tullinge med sin alkoholiserade och ganska elake morbror Edvin som i fyllan och villan tappar bort Pelle som sen är med om ett spännande och lite lagom läskigt äventyr i Stockholm. Allt slutar bra, förstås, men att läsa om unggangstern Örat från Tumba som oförhappandes dyker upp i Humlegården och ställer till det för Pelle väcker fortfarande lite oro i mig. 

Svenskan är barnslig och gammaldags och berättelsen omständlig men charmig. Bäst av allt är stockholmsskildringarna och beskrivningen av den tunga, blöta julesnön som fastnar under kragen och smälter runt pjäxorna och jag förstår att jag drogs till boken under mina jular i Norrbotten. 

Men baksidan är också fin. Där beskrivs serien Favoritböckerna som "serien för våra ungdomar. Böckerna om ungdomen som kan och vill något, böckerna om ungdomens ideal och kamp för att vinna målet. Äventyr och verklighet växer här samman till enhet: livet, så som det formar sig för ungdomar i alla länder när de ska stå på egna ben." En efterkrigsbok, minsann. 

Andra böcker i serien är Yngve Bergs Sabotage mot svenska flottan ( Berättelsen om två syskons fantastiska ävemtyr då det lyckas dem att rädda en stor del av flottan från katastrof) och Bernhard Stokkes Den ensamma vaktposten ( Boken om flickan Ingrid som tillbringar sommaren som brandvakt ensam i en stuga högt uppe på ett berg). 

God läshelg! Nu återgår jag till "Stora boken om trädgårdsprojekt", "Dumsnåla tips för nygamla odlare" och Lerins "Axels tid". Tack för dem. Ni vet vilka ni är. 

Julen börjar på en frisersalong

Doften, värmen, damtidningarna. 

Jag sitter i en damfrisering. Jag väntar. Förra veckan var det min tur att fixa julfrillan, idag är det mammas. Jag har jobbat mycket hela hösten, men den här eftermiddagen lovade jag mig själv att ge henne. Att inte vara på väg hela tiden, utan att vänta i lugn och ro tills alla lockar är lockade och håret kortare. Alla vill vara fina till jul. 

Jag gillar damfriseringar. Doften, värmen, flärden, det stilla småpratet mellan frisörskor ( för det är ju alltid) och kunder och surret av en hårtork. Det är nästan skönare att sitta i en soffa bredvid än att själv sitta i stolen. 

I många år hade jag frisörskräck. Jag trodde alltid dom skulle klippa mig kortare än jag ville (när jag var barn) och sen var jag rädd för att bli för krullig (på 80-talet). Det har jag inte längre, men ofta sker mina frisörbesök på vägen mellan det ena och det andra och jag njuter inte riktigt av omhändertagandet så som jag kunde göra ( eller så är jag fortfarande rädd för att bli för kort klippt). 

Klipp, permanent och läggning. Tvåochenhalv timme ska det ta, säger frisörskan. När jag ringt mina samtal och skickat mina mail lutar jag mig tillbaka. Doften, värmen, småpratet. Just nu kan jag inget annat. Jag bläddrar i en glansig tidning. 

Jag får en association till när barnen var små och sjuka. Plötsligt befann man sig vid en gräns som var orubblig. Någon behövde en och man fick lov att prioritera något annat än jobbet. Just då kunde jag inget annat och det fanns en oerhörd vila i den ansvarsfriheten. 

Nu har jag varit ute och köpt en kaka till mammas kaffe. Jag dricker en cappuccino och lutar mig tillbaka. Det här är början på julledigheten. Doften, värmen, småpratet. Ska vi ta lite mer i nacken? Tänk vilken konstig vinter vi har i år. 

Simhallar jag firar jul i

Farsta simhall, fyra dagar till jul. 

Det är ganska trist att simma, men det är bra motion när det är riktigt kallt. I mitt gamla liv, i Boden, brukade jag lördagssimma på morgonen när det var för kallt för att göra något annat. På julaftonsmorgonen brukade vi kliva ut i det kolsvarta mörkret iklädda dunjackor och täckbyxor, backa ut bilen ur garaget och sedan köra förbi de sovande villakvarteren där julstjärnor glimmade och adventsljustakar lyste. Snön låg vit på taken, endast Maken var vaken. Och jag. Tyst. Stilla. Hela julhelgen låg  framför oss som en serpentin som väntar på att bli utrullad och hemma var skinkan klar, granen klädd och jullimpan gräddad. 

På Nordpoolen (http://www.nordpoolen.com) var vi inte ensamma, men det var stilla även där, Folk simmade sina morgonrundor och personalen hade ställt ut kandelabrar med stearinljus på bassängkanten. (Jag minns särskilt en kvinna som jag brukade möta på lördagsmorgnarna. Hon var liten och senig som en ekorre och hon simmade fortare än någon människa jag fysiskt stött på. Crawlade utan att det stänkte vatten omkring och och vände som en utter. Jag brukade uttrycka min beundran och hon blev alltid generad.)

Igår lyckades jag för första gången i år ta mig till Farsta simhall (http://www.stockholm.se/-/Serviceenhetsdetaljer/?enhet=f847872fdd3e4f5789f41920ced6a689) för att lördagssimma och det var inte för att det var för kallt för att göra något annat. Idag när jag klev upp kl 05.28 så var det +10 ute. En gammal vän hade lagt ut en bild på Instagram från Nackareservatet på en tusensköna i färd med att slå ut. 

Julstämningen när jag badade var långt borta. Det var ljust ute och jag simmade i 40 minuter och tänkte på vår sista jul i Boden för två år sedan. Nu är det fyra dagar till julafton och det enda vi har som påminner om jul härhemma är adventsstjärnor i fönstren, en vildsvinsjulskinka i frysen och en utegran som vi med möda lyckats få att stå rakt i gruset härutanför. Inga problem med tjälen här. 

Jag skulle aldrig beskriva mig som nostalgiker i något personlighetstest, men på julen blir jag det. Bilden av julen hugger tag i mig och någonstans inom mig är jag alltid sex år och mamma och pappa har gjort i ordning allt på natten till julafton, så när vi stiger upp är granen klädd, godisbordet laddat och kokosnöten ligger i mitten på fruktfatet med mandariner och äpplen runtomkring. 

Idag ska vi julstäda och sätta upp belysningen i utegranen  och hålla tummarna för att den inte vickar. Ljuset vänder på måndag även i Mälardalen och det behöver vi verkligen för här är det mörkt på riktigt utan snö. Sen gör vi en lista på den mat vi ska laga och vad vi ska strunta i och vad vi kanske ska köpa färdigt. 

Jag vet att man kan fira jul på olika sätt och jag tränar allt vad jag kan. Men jag saknar knarret i snön och tanten på Nordpoolen. 

Jag lever min bild ( och hoppas att dom inte väljer Hällakakan)

Klockan 9, lördag morgon. 

Jag gillar att baka. Det får mig att känna mig som en riktig människa, en som gör riktiga saker och inte bara konsultar och håller i stora kommunikationsprojekt om sådant som man innerst inne inte är riktigt säker på har någon betydelse för världen eller inte. Bröd har betydelse för världen. 

I många år använde jag ett urklippt baguetterecept från DN som var skrivet av en man som beskrev hur han smög sig ner för trappen på morgonen och bakade ut den deg som stått och jäst i markällaren hela natten. Sedan gjorde han frukost medan familjen vaknade till en aromatisk doft av nybakat. 

Jag tror att det var den bilden av bakningen snarare än resultatet som höll mig i gång under så många år. Jag fick en assistent av mina föräldrar, jag tyckte att matkällare var ett rimligt skallkrav för boendet och jag klev upp före resten av familjen och bakade mina baguetter med 15g jäst och 8 timmars jästid.  

Ofta föredrog dom Hällakaka från Ica. Sånt får man inte bli ledsen över. Man bara bakar och bakar. Det var under samma period som jag stickade tröjor, gjorde tjälknöl på älgstek och torkade svamp. Jag var hushålls som vi brukade säga. 

Nu är jag inte så hushålls längre. De sista åren av flyttningar, hyeslägenhet med sunkig ugn och sen en induktionsspis som kräver en mellaningenjörsexamen från KTH har dämpat min lust för bakande och  matlagande. Att barn och barnbarn är långt borta och inte kommer på middag så regelbundet har gjort sitt till. Det har inte känts kul, helt enkelt. 

Nu har vi bott ett drygt år i radhuset och jag börjar bli liiite vän med spisen. Jag har köpt en baksten som jag med fara för eget liv manövrerar ut och in i ugnen. I somras hittade jag ett recept med surdeg och dinkelmjöl som jag använt ett par gågner, men det blev inte riktigt bra. 

Nu har vi finfrämmande från Norrbotten och jag återgår till mitt gamla baguettrecept (det från mannen i gryningen). Jag har ingen matkällare längre, men bunken stod ute på balkongen hela natten. Det funkade, det också. Jag lever min bild igen. Jag känner mig som en riktig människa när jag lyfter ut de krispiga baguetterna ur ugnen. 

(Hoppas bara dom inte väljer Hällakakan...)

Det kan gå (om man inte viker ner sig!)

Idag är det den andra advent med storm och +10 i Stockholm. Jag tror inte att det så mycket mer vinter i Norrbotten, det har varit lite osäkert de sista tio åren. I Paris ska man inom två dagar komma fram till ett avtal som minskar risken för oönskade klimatkonsekvenser med smältande glaciärer, högre havsnivåer och mer nederbörd. Jobba på! 

Vi blundar för den opålitliga vintern och låtsas som att allt är i sin ordning i adventstid. Julen är traditionens tid. Förr var det barndomens traditioner som skulle föras in i våra vuxenliv med förhandling om vilken dag granen ska kläs och vem som har snyggaste julgranspyntet med sig hemifrån. 

Nu har skaffat vi egna traditioner som måste förändras när vi flyttar och får nya rumsliga förutsättningar. Adventsstjärnorna passar inte i fönstren och adentskyrkan från svärmor får inte plats nånstans. Men kulan - den glittrande kulan - har blivit den röda tråden i vårt adventsfirande. Vi såg den första gången i Bodsvedjan 2007 när vi tittade på det hus som skulle blir vårt i åtta år framåt. Den vintern var inte heller mycket att hurra för. I Luleå och Piteå var det regn, men när vi kom till Boden på visning blev regnet till snö. För mig blev huset i Bodsvedjan alltid ett vinterhus inbäddat i ett mjukt ulligt snötäcke och virvlande flingor. Och i dörren ut till altanen hängde den glittrande kulan. 

Den var så vacker att när vi sedan flyttade in så köpte vi en likadan, som sen lyste upp alla våra adventsdagar i Boden. En slags glittrande bullerbykänsla i väntan på jul. Den fick en ny plats i sovrumsfönstret i Skarpnäck förra julen. 

Men i år gick den inte att tända. Minst två av glödlamporna i ljusslingan hade gått sönder. Vi försökte köpa en utbytesslinga ( fanns inte ), vi försökte köpa en ny kula ( hade utgått ur sortimentet) och vi tittade efter möjliga andra armaturer att ersätta kulan med ( fanns inga snygga). Jag gav upp, men Maken fortsatte. Han köpte en ful kula på en billig affär, petade ut ljusslingan ur kulan och bytte den defekta slingan mot en ny, med ledlampor. 

Så nu är adventsordningen återställd och kulan lyser så vackert över de små taken i Pungpinan. Bara snön fattas. Men vi har gjort en energibesparande åtgärd och på Rapport hör jag att korallöarna klarar höjningen av havsnivån bättre än forskarna hittills trott. Det kan gå. 

Ha en vilsam andra advent! 

En Situation Stockholm lättar alltid upp

December är en körig tid

jag hittar ingen julefrid

Raola står här varje dag

decembernumret köper jag 

ger en liten stunds respit

sen igång med mera slit. 

Glad adventstid på er alla! 

Kram från Götgatan 15

Fifty shades of November är inte det sämsta

(uppdaterad 18 november) 

Fredagen den trettonde blev en mörk dag för Europa. 

Så började jag skriva i helgen, men kom inte längre. Så många andra har skrivit bättre om händelserna i Paris och analysen av dem än jag. Vi var nedstämda och maktlösa. Vi gick ut i regnet och plockade svamp i stället. Det var ett passande väder. Småkyligt, blött med mattor av bruna löv på marken. Vi gav upp.

Men strax innan vi gav upp skrapade jag lite med foten bland löven och se där fanns det trattkantareller! Det hade varit varit en bra story om jag sen hade kunnat berätta att vi fylde våra korgar med trattisar, men det vore att göra våld på verkligheten. Vi httade så det räckte till en svampsås och det var gott nog för en svamptur i november. 

Morgon. Likadan som igår. Och i morgon. 

November är nära att knäcka mig och även Maken. Vi vandrar runt i våra rutiner, frågar varandra vad klockan är, vilket väder det är, hur många grader det är ute och vilken tid kommer du hem...Roligare blir det inte. Jag vaknar varje morgon till upprörda röster i sammandraget av RIng P1, ligger kvar och lyssnar till andakten och Ekot. Pallrar mig upp och gör morgonyoga, äter frukost (samma frukost varje dag: ett ägg, en mugg med turkisk yoghurt, passionsfrukt, solrosfrön och chia),  packar ryggsäcken för dagens uppdrag och ger mig så småningom in mot den rökiga staden, som min pappa brukade kalla det ställe där han jobbade. För att tjäna pengar till smör och bröd, var fortsättningen på den utsagan. 

Det är vardag. Det är rutiner. Same, same and no different. För en månad sedan när jag just gått in i ett uppdrag och varit i både Skottland och Singapore under knappa fyra veckor ville jag inget annat än att just leva ett lugnt vardagsliv med rutiner. Man måste veta vad man önskar sig för att få vad man vill ha, sjöng Hoola Bandoola. Urtrist att få vad man vill ha. Ge mig en överraskning som inte inbegriper terrordåd och död. 

Och nu rappporterar Ekot just om nya dödsfall i Paris. Jag tar tillbaka allt jag skrev. Den grå novemberdagen  är guld och på helgerna får jag tokelda i kaminen. Nu ska jag sätta mig och jobba. 

Att orka med vardagen, fåglarna och flyktingfrågan

"

Det svirrar därnere. 

Jag tänker att jag ska skriva ett inlägg om småfåglarna i min trädgård fastän jag borde skriva om flyktingfrågan. Jag gör inte tillräckligt mycket i flyktingfrågan. Det är den enda fråga där man själv måste bidra med tid, pengar eller engagemang innan man har rätt att yttra sig. Om man är för ett starkare försvar eller en upprustning av sjukvården får man aldrig frågan vad man själv är beredd att offra för att frågan ska förverkligas.  Då får man bara tycka. 

Och min skam är ju att jag inte gör tillräckligt mycket för flyktingarna i Sverige, i Europa, i världen, Jag skickar lite ströbidrag via sms och lägger pengar i den romska kvinnans mugg vid Slussens T-baneuppgång. Är det rätt att ge henne pengar som kunde ha gått till mottagandet på Lesbos? Ska jag ge alla? Alltid? Oftare? 

Jag "gillar" en FB-grupp för flyktingboendet Hangaren i Skaprnäck, men jag har inte vågat lista mig som volontär. Orkar jag? Vad krävs av en volontär? Tänk om jag går in i det men inte vill vill fortsätta för att jag jobbar så mycket? Jag behöver mina helger, helst oinbokade. 

Niklas Strömstedt skrev en låt om Sverige till "Så mycket bättre" i Tv4 igår kväll. Det gäller att använda sina gåvor på rätt sätt. Men vad är mina gåvor? Är de bara ekonomiska? Vi tog för många år sen en ugandisk ung pojke, George, under våra vingar i Boden. Han fick sen åka tillbaka till Uganda, men han är kvar i mitt hjärta. Hur många georges kan man bära med sig i livet? Vid sidan av mammor, barn och barnbarn? 

Förra helgen hade jag plockat ihop varma jackor och täckbyxor som jag tänkte köra iväg till några behövande. Men jag fick inte napp. Det verkar vara fullt överallt. Inga kläder behövs, möjligen människor som kan sortera och organisera upp klädhanterandet. Det vill jag inte. Jag får köra dem till Stadsmissionen nån gång när jag har tid. 

Igår anmälde jag mig till att bli månadsgivare till Svenska Afghanistankommittén ( samtidigt fortsätter jag med Vaggan som bygger upp barnhem för handikappade barn i Litauen och Röda Korset, hur skulle jag kunna sluta med något jag gjort så länge, dom behöver ju inte pengarna mindre nu;-) ) . 

Sen faller mina ögon på en folder från Berättarministeriet, som ligger i hallen. Jag har tidigare sparat en broschyr från dem för det verkade intressant. De arbetar med skrivarverkstäder för unga och har haft särskilt fokus på utsatta områden med myclet invandrarbarn. Jag inser att detta kanske är ett ställe som skulle vilja och ha behov av min gåva. Min tid, mitt engagemang. De söker volontärer. Jag fyller i formuläret. Tjong! Där satt den! 

Nu blev det inget om småfåglarna, De svirrar på i trädgården och verkar lyckliga över solrosfrön, jordnötter och talgbollar. Om det fanns en mening med allt kanske omsorg om småfåglarna kunde vara en väg till att orka ta hand om andra människor, i Skarpnäck, i Afghanistan eller i Uganda? Sånt vet jag inget om, men jag blir glad av att se fåglarna här. 

Allhelgona - ljusglimten i tråkhösten

En bild av tråkhösten 

Med den rubriken borde bloggen naturligtvis illustreras av glimmande ljuslågor i mängd, men jag väljer att beskriva tråkhösten med hjälp av en bild från Gullmarsplans bussterminal. Herregud, vad jag hatar denna blåsiga, karga och ogästvänliga plats! 

Jag började frysa där förra hösten när jag jobbade med WSP och jag fryser där nu igen när jag tar 811 eller 816 mot Pungpinan. Folk kurar i sina vinterkläder, alla blänger på varandra och bussarna kommer bara slumpmässigt trots att ljusskylten visar "811 mot Tyresö Centrum Nu". Ett ställe för ritualmord, rån och gruppvåldäkter. 

På sommaren cyklar jag till Kärrtorp eller Skogskyrkogården. Kärrtorp är bättre, då kan man kompletteringshandla på vägenhem. Jag har hittat en fantastisk cykelkorg på Sportia. Den är stor, kubformad (fast med öppning upptill) och lätt att snäppa av och på cykeln. Men cyklarna ska få gå i idé nu när hösten nått sin höjdpunkt. 

VI bor bredvid Skogskyrkogården. Det var ett ganska starkt skäl till att vi köpte hus just här, vilket kan låta egendomligt. Men beskrivningen av ljusen på andra sidan Gamla Tyresövägen i allhelgonatid fick i alla fall mig att glömma de gigantiska lån vi skulle behöva ta för att få flytta in här. 

Nu är det vår andra Allhelgonaafton i Pungis. Vi kommer - liksom förra året - att vallfärda till kyrkogården tillsammans med 50 000 andra för att vandra omkring i mörkret och leta rätt på farfars grav. Torsten Berg, död 1949, bara några veckor innan hans första barnbarn föddes. Hans gravsten står kvar trots att Stockholms stad sagt att de vill ha tillbaka gravplatsen. Det känns fint att ha en gravsten att gå till, en slags samhörighet trots att vi aldrig träffades. En gång sa min mamma till mig: "När du sitter sådär framåtböjd då är du väldigt lik Torsten". Fint. 

Farmor ligger också där, fast i minneslunden. Henne tillbringade jag mycket mer tid med. Hon ville inte ha någon sten, utan spridas i minneslunden. Det måste man respektera, även om jag tycker att minneslundar är opersonliga. 

Under många år i Norrbotten hedrade Maken och jag våra fäder genom att fylla rabatterna med gravljus och marschaller. Man kan sörja varsomhelst. 

Ha en vilsam Allhelgonahelg du också och hoppas du har någon att sörja och tänka på. 

I mina hoods (på söder)

Mina hoods. Söder. 

Jag har några yngre vänner som ofta pratar om hur mycket dom gillar sina hoods på Kungsholmen. Här (http://pasvenska.se/det-har-ar-mina-hoods/) kan du läsa mer om uttrycket hoods och hur det används på svenska - numera av så vuxna människor som Filippa Reinfeldt. 

Och mig. Jag vill nämligen slå ett slag för mina nya hoods på Söder, på Götgatan, där jag numera hyr en lokal. Söder är hemma för mig. Min pappa är uppvuxen där, som vuxen gick han aldrig på bio norr om Slussen och lite av den känslan har jag fått med mig. Söder är tryggt (nej jag har aldrig hört talas om Knivsöder, det är väl förresten på västra sidan om Götgatan? )

Nuförtiden är Söder allt annat än det var på 1920-talet, när pappa sprang runt på sina pinniga skolpojksben och sköt råttor med slangbella. Söder är hippt, det är kulturellt, det är ungt och det är framför allt dyrt om man vill bo här. 

Men på Söder finns även minnen av ett annat liv och en annan tid. Min försäljare av Situation Stockholm, han som brukar stå precis vid uppgången Hökens Gata, han är en rest av ett annat söder. Han är nykter, men ser ut som han varit med ett tag med blanksliten jacka och nötta skor. 

Häromdagen skulle jag köpa en tidning av honom, men hade bara en femhundralapp. "Den här kan du väl inte växla", frågade jag. "Jorå, sa han, vänta bara så ska jag köpa cigarretter". Och så nappade han åt sig min femhundring och nickade mot tidningen som låg på en väska - underförstått "passa den där" och skyndade in på matvaruaffören som ligger i tunnelbaneuppgången. Där stod jag och hade köpt en Situation Stockholm för 500 kronor. Eller? 

En kille som jobbade med att värva nya givare till Action Aid skrattade gott åt våra affärer. "Det slutar med att du betalt både tidningen och hans cigg", sa han. Men inte. Strax kom den äldre mannen med den slitna jackan ut. Han hade koll på både växel och tidning. 50 spänn fick jag betala. Det var hans sista tidning. 

"Vad ska du göra nu då", frågade jag. Nu skulle han åka hem till Storvreten i Tumba.  Det är ett ganska slitet område, berättade han för mig. Imorgon skulle han - här sänkte han rösten - åka på häktningsförhandlingar i Flemingsberg för att se om de som anhållits för handgranatattacken mot polisbilen i Tumba skulle häktas. Han tyckte det var spännande med häktningsförhandlingar. 

Sen pratade vi lite om huruvida det är farligt i Stockholm eller inte. Sen tipsade han mig om några ställen där jag inte ska gå ensam, t. ex. McDonalds under Slussen. Note to self. 

En man i mina hoods. På söder. Snart kommer november månads Situation Stockholm ut. 

VI tömmer huvudet (och testar kroppen) på Sörmlandsleden

En vecka och en helg tog det att återhämta sig efter Singaporekonferens, semester och långflygning och inte minst jobba ikapp det aktuella uppdraget, där slutmanus för film, radio, annonser och banners skulle vara klart fredag kl. 17. Vi klarade det! 

Efter en sån vecka gällde det att lägga upp en kraftfull plan för hur man tömmer skallen på bästa sätt. Vi valde Sörmlandsleden, en ryggsäck med kaffe, macka och två bullar. 

Såhär såg det ut när vi väntade på buss 816 till Tyresö. Då hade vi sprungit med andan i halsen för att hinna med den buss som skulle gå före den buss vi egentligen hade planerat att åka med. Men den bussen kom inte, för Maken hade läst fel i appen. Så hastigt bestämde vi oss för att vandra via Brotorp och Älta ut på Sörmlandsleden och gå en annan etapp. Alltsomallt tog det 45 minuter från vår dörr innan vi var ute i Den Riktiga Skogen. Då hade vi passerat Skarpnäck för att köpa en vattenflaska också som vi glömt att ta med (jag vill inte skylla på nån, men ni vet vad jag menar...). 

Det var höstkyligt i luften, men dimman lättade så småningom och solen värmde våra höstbleka ansikten. Vi gick genom Älta, förbi Strålsjön, Älta mosse och Ulvsjön. Vi fikade ovanför Sandasjön och tittade på de hundratals små spindelnäten som glittrade av dagg runtomkring oss. 

Såhär såg det ut. Wienerbröd på en bergknalle går inte att jämföra med fika på stan. Och vilket kaffe vi hade gjort (där fick han pluspoäng)! Det bästa jag nånsin druckit. 

Vid Ulvsjön vek vi av från Sörmlandsleden och löste lite logistikproblem över telefon. Systersonen ville låna bilen för att göra något ärende, jag hade messat Makens nummer till honom för att göra upp praktiskt, men skrivit en siffra fel. Syftersonen hade messat till numret med konkret fråga om att låna bilen och fått ett ok tillbaka! Från vem? Det återstår att ta reda på. Det finns generösa människor överallt. 

Efter treochenhalv timme och cirka 15 kilometer var vi tillbaka hemma och kände oss ganska pigga. Först. Sen duschade vi och åt pizza och kraschade i varsin fåtölj. Huvudet var fullständigt tömt på alla jobbtankar. Axlarna värkte och en stortånagel som länge varit på väg bestämde sig för att definitivt lämna min kropp. Maken vaknar med ryggskott. 

Men i alla fall : en alldeles underbar höstdag i skogen. Precis som man alltid minns dem men som dom sällan är i verkligheten. En nådens dag. Det hettar i ansiktet. 

På väg hem igen (snyft)

Nu är det dag 6 i Singapore och jag är på väg hem. Jag står på 63:e våningen och ser samma vy som jag sett varje dag sen jag förvirrad ramlade in här i fredags kväll och i princip sov två nätter på raken. Klockan är halv åtta här och mitt på dagen i Sverige. 

Nu har solen gått ner men man ser lastbåtarma långt ute i bukten och ljusen på andra sidan vattnet. Det har man inte kunnat alla dagar p.g.a. det kraftiga rökdiset från Indonesiens skogsbränder. Mina sista  två dagar har dock varit välsignat klara och fina. Jag har hunnit bada och ligga vid poolen  ( i en panikinköpt baddräkt på shoppingcentret) och jag har badat i min egen svett i Botaniska trädgårdens medicinalträdgård och beundrat orkidéerna. 

Det har varit en omvälvande vecka och jag är så glad att jag vågade åka hit. Visst är det konstigt att det man gjort aldrig känns svårt? Jag har ätit dumplings med pinnar ( men jag var så hungrid att jag beställde in en gaffel efter ett tag), jag har ätit indisk mat på bananblad, jag har dansat Bollydans och åkt tunnelbana kors och tvärs på egen hand. Jag gick på konferens med engelskspråkiga forskare och knöt nya kontakter. Det finns en del att berätta om den konferensen, kan jag säga. Men inte nu. 

Jag är också glad att jag blivit omhändertagen av Systerdottern och hennes man och att det finns människor som är så snälla att de upplåter sitt sovrum åt en storstadsängslig moster i en hel vecka. 

Tycker jag om Singapore? "Tycka om" känns som ett futtigt uttryck för en så kraftfull stad. Singapore har tagit andan ur mig, skyskraporna, byggena, trafiken, maten, människorna och värmen. Jag är överväldigad, men nu längtar jag hem till Maken och till hösten i Pungis. 

Jag tror jag kommer tillbaka. Något i detta avsked får mig att associera till Roger Whittakers sentimentala sång från 1970-talet: The last farewell (https://open.spotify.com/track/3AInBEwANMFfwhpUcUechO). Man kan skratta åt det eller gråta en skvätt. 

Jag lär mig om Syonan när regnet skvalar

Och rätt som det regnar kommer det en skur, sa alltid min mamma. 

The haze omsluter oss fortfarande trots att de dagliga prognoserna säger att det ska bli bättre. Just nu sitter jag lite fast på  National Museum of Singapore (http://nationalmuseum.sg/) p.g.a en störtskur utanför entrén. Och då talar vi störtskur. Det vatten som studsar upp från stenläggningen ser ut att röra sig med samma kraft som det som kommer uppifrån. 

Man hoppas detta regn gör något åt röken. För första gången känner jag idag av röken, den irriterar och svider lite i näsan. Eller är det en ny förkylning? Professorn på London University som jag delade åhörarbänk med igår på konferensen var ordentligt förkyld. Jag som nyss återhämtat mig. 

Röken - för er allmänbildnings skull - kommer från Indonesien där stora skogsföretag bränner regnskog för att kunna plantera för massaved och för palmoljeproduktion. Köp inget med palmolja i! Röken svider i halsen och hindrar utsikten. Och så är det synd om indonesierna och aporna som bor i regnskogen förstås. Måste ta reda på hur palmolja listas på etiketterna. 

Annar är väl det allmänna reflektionen att det är varmt i Singapore. Ofattbart varmt. "Du kan inte gå som en nordeuropé" sa den brittiske professorn till mig igår. "Ta sikte på en kvinna i sari och sandaler och håll jämna steg med henne". Jag försökte imorse. Det hjälpte knappt. 

Singapore är också en stad av underjordiska gångar. Detta hjälpte dem inte under den japanska ockupationen 1942-45 (landet döptes även om till Syonan, vilket är japanska för söderns ljus). Jag tror inte att gångarna fanns då, då fanns bara svält och elände. Gångarna verkar moderna. Jag tyckte de gav intrycket av att vara svårorienterade, jag tappar lätt riktningen under jord med få riktmärken att ta sikte på. Efter att ha färdats i morgonrusningen till tunnelbanan förstår jag dock deras betydelse: i gångarna är det svalt, uppe är det varmt. Man kan spara mycket energi genom att vandra i gångarna och ha kvar den till de tillfällen då man till exempel behöver gå uppför trappor till ett konferenshotell. (Ett steg i taget, andas, ett steg i taget). 

Allt jag vet om Singapore och den japanska ockupationen har jag lärt mig på Singapore National Museum, ett bra utflyktsställe att rekommendera om du har tråkigt någon helg. Förutom avdelningen om Syonan fanns även en mycket informativ sektion om kvinnans ställning och utveckling i SIngapore. Den handlade om rätten till utbildning, men också om kvinnors roll i ett samhälle om gick från gamla strukturer till moderna västerländska. Mycket vacker design, spännande upplägg och informativa skyltar. Och så fanns där också mycket vackra kläder som beskrev modet som en spegling av kvinnors utveckling. 

Jag har lärt mig mer av besöket på detta museum än av den tvådagars konferens jag bevistat. Men den skriver jag om på Linked In, om du är intresserad. Jag borde kunna länka här, men det fungerar inte. 

Jag vaknar i en disig stad

ø

Day 1. Eller 2 eller 3. Jetlagen har satt sina tänder i mig, redan innan Finn Air hade lämnat Stockholm mot Helsinki. Jag tappade tidsuppfattningen och rörde mig som en annan Tom Hanks i flygvärldens tidlösa existens. Åt middag kl halv två på natten (finsk tid), landade halv fem (singaporetid), åt middag, drack skumpa och somnade om. Sov en hel natt och har nu ingen aning om huruvida jag är morgon- eller kvällstrött. Jag är bara trött trots allt sovande. Huvudet svirrar lite och och jag skulle ge 1000 singaporedollar (ca 5800 SEK) för en tupplur. 

Men jag får inte sova säger min stränga Systerdotter. Man ska inte tänka på vad klockan är hemma och man får inte unna sig en tupplur förrän efter ett par dagar när kroppen ställt om sig. Annars kommer något Farligt att inträffa. Jag litar på henne för hon är en van världsresenär, inte som jag som tycker att allt söder om Sicilen är lite skrämmande. Så jag håller mig i rörelse så att jag inte riskerar att falla i sömn. 

På förmiddagen följde jag till exempel med henne på Bollywooddans - en hårt koreograferad typ av fysisk träning som ännu inte nått Stockholm vad jag känner till.  Om man kan få ett poäng vardera för kondition, inlärning och koordination, fick jag nog 1p sammanlagt. Men det piggade upp. 

Å sen ut i den 27-gradiga luften som fyllts med dis och rök från skogsbränderna i Indonesien. Det var klarare igår när jag kom och det ska bli bättre, säger Systerdottern. En del går med munskydd, men jag är inte så bekymrad. Jag har inte rökt på många år. 

Nu ska vi snart ut på stan igen så jag inte somnar. Ser det inte lite ljusare ut där mellan skyskraporrna?

Singapore är ett äventyr och väldigt långt hemifrån. Stadsbyggnaden är fascinerande och överallt byggkranar och byggnadsställningar. Jag känner mig som Pelle Svanslös i New York, men jag är väl omhändertagen. 

Livet ska vara enkelt

Livet ska vara enkelt, berättar en mobiloperatör för mig på min resa mellan Stockholm och Örebro. Ja, helst. Jag tycker livet ska vara sådär enkelt som när man är ledig. Man bakar lite matbröd, spontanlånar några böcker på biblioteket, går till skomakaren en blåtisdag och petar lite i trädgården. Man kanske startar en blogg för att man gillar fina bilder och det är kul att skriva.

Jag brukar också ägna mycket av min sommar åt att fundera på vilken fritidssysselsättning jag ska skaffa mig till hösten. Jag river loss lappar om körer och Military Training och filosofisamtal från anslagstavlorna. 

Nu är det höst och inget känns enkelt. Jag har mycket jobb = bra för en konsult men = dåligt balans i livet. Denna vecka hade jag en tiotimmars arbetsdag i måndags, ägnade kvällen åt att förbereda en workshopledarutbildning som vi körde hela tisdagen, därefter ett affärsmöte = mer jobb. Jag avböjde en fråga om jag kunde hjälpa till lite akut inom den frivilligorganisation, Criscom, där jag är medlem. Gick i stället på årsstämma i radhusföreningen. Imorse tåg 07.44 från Stockholm till Örebro, där jag har en arbetsdag tillsammans med Transportstyrelsen. 

Ingen hobby så långt ögat når. Var finns den kör eller den studiecirkel som vill ha mig som (mycket) oregelbunden deltagare? Jag borde gå en studiecirkel i mindfulness, men jag hinner inte. Bloggen dör sotdöden. 

Det är något med stockholmslivet som skapar det här, men jag kan inte komma på vad. Jag är ju inte tvingen att göra något av det jag räknat upp. Någon värdegrund i mig prioriterar grannarna framför frivilligförsvaret och Örebro framför Pungpinan. Ofta tycker jag att det är någon annan som prioriterar i mitt liv. Vem är denna någon och varför säger jag inte ifrån oftare? 

Jag gillar mest att vara HEMMA. Att elda, läsa, peta i trädgården och sätta på en tvättmaskin. Jag älskar också tvserier på Play. Jodå, jag har att göra. Men jag förstår ju att jag kommer att bli världens ensammaste åldring om jag fortsätter så. Jag borde skaffa mig ett socialare liv. 

Imorgon åker jag till Singapore på konferens och lite semester. Det är långt i från lagom och långt ifrån hemma. Följande bloggar kommer att skildra mitt liv som Expat. Förhoppningsvis med balans. 

Mörkret i lådan ( och utanför)

I mörkret i lådan kurar de gröna tomaterna i sin strävan att bli mogna och omtyckta. De är en påminnelse om min vår i Luleå, om medarbetarna på länsstyrelsen som tackade mig för de frön jag sått under min tid där och som gav mig en tomatplanta och ett presentkort på Plantagen. Fin present! 

Nu är det höst. På kvällar och morgnar är det mörkt även utanför kökslådan. Jag hatar denna årstid och det blir bara värre för varje år som går. Som en omogen tomat skulle jag vilja kura i ett litet, varmt och ombonat utrymme i väntan på att någon ska plocka fram mig och bli glad över att jag finns. 

Jag är en väldigt förkyld tomat. Jag tror det påverkar min sinnesstämning. Snor och huvudvärk, rassel i bröstet och en gigantisk trötthet. Fördelen med att jobba hemma är att man kan gå och lägga sig och sova på soffan mitt på dan när snoret tar över tankeverksamheten. 

Imorgon är det slut med det. Då flyttar jag in på en ny kontorsplats på Götgatan. Det skulle min pappa ha vetat när han cyklade förbi Slussen på sin väg mellan hemmet i Hammarby och jobbet i Solna. Cyklade han verkligen så långt? Och på en oväxlad cykel. Vilken vardagshjälte! 

Men även han hade perioder när han ville kura i en kökslåda. Det är jag övertygad om. Jag saknar honom så. 

Vi vaknar och ser en domkyrka

God morgon Luleå!

Vi tränar i vårt nya liv som hemvändare utan eget boende. Nu har vi lärt oss att parkering på Arlanda är mycket smidigare och inte dyrare än Arlanda Express och att om man får en bokningskod från vandrarhemmet, så bör man behålla den i sin mail. 

Det gjorde inte jag. Den här gången tänkte vi snika lite och inte bo på hotell. Jag bokade rum på City Sleep i Luleå, ett slags vandrarhem med bättre sängar, men utan reception och personlig service. Bekräftelsemailet måste ju ha kommit i samband med bokningen, men i fredags kväll nör vingjorde oss i ordning så hittade jag inte mailet. Vi kollade nätet och hittade ett pra pris - 850kr - på Quality Hotel. Bokade. Så igår hade vi två hotellrum i Luleå, men höll sams hela kvällen och sov bara i det ena. 

Quality är jättefint. Vi blev dessutom uppgraderade vid incheckningen och har bott jättelyxigt. Min dotter, som städat här, säger att vi ska kolla bröllopssviten någon gång. Det ska vi. Det får bli nästa steg på hotellkarriärstrappan. 

Jag inser hur viktigt det är för mig att ha en bas att utgå från för att jag ska känna mig lugn. "...whereever I lay my hat" - ingenting för mig. Jag behöver boa in mig, om än bara för en natt. Nu får det bli Quality i fortsättningen. Dom har väl nåt bonusprogram där vi kan jobba upp gratisnätter. Poolen var tyvärr tömd. 

Gårdagen var fin. Vi gick på Bondens marknad i Stadsparken, klättrade i klätterleken och åt sushi (jo, Maken också). Sen lite öl och bra samtal med gamla vänner på Bishops, omgivna av halvpackade Luleåsupportrar på väg att bli förnedrade av Västra Frölunda ( det finns en intressant tråd där som har med Luleå, Västra Fröunda och länsstyrelsen att göra). Visste du att dom har ett rejält bibliotek inne på Bishops  Arms? Där kan man lugnt fördriva några sysslolösa timmar nästa gång vi är här ( men då ska jag ju bo på Quality förstås).

Jag har ägnat morgonen åt se ikapp gårdagkvällens reprisering av Homeland. Det var så spännande att jag var tvungen att stänga av. Nu tror jag det regnar. Jäklar. Vi skulle ju ut och leka i porsöskogen.

Sammanfattningsvis en bra helg i Luleå. Får låna en regnjacka så jag kan leka. 

 

Sent ska syndarn vakna

Idag är det den 18 september och lobelian som vi satte i slutet på semestern är full av knopp. Vad gör det då om regnet öst ner halva natten? Igår kväll var det 19 grader varmt vid Gullmarsplan. 

Nästa år är vi tidigare ute med blomlådorna. #nåd 

Fik eller inte fik

Sitter på Espresso House på Rådmansgatan mellan sjukgymnastiken och nästa möte. Kom på att jag behövde en cappucchino både för själen och koffeinsuget. Passade på att skriva underlaget till nästa nyhetsbrev, göra ett körschema inför nästa utbildningsdag och maila lite. Raderade också av misstag en halv handlingsplan - whoops! Den finns nog i utskrivet skick hemma på skrivbordet, hoppas jag. 

Ibland kan jag känna mig oerhört fri om hjärtat när jag sätter mig på en helt främmande och opersonlig plats i stan. Inget vet var jag är och jag är ansvarslös och anonym. Då jobbar jag bättre, oddly enough. 

Nu är det ändå slut med jobb och möten på fikaställen på stan, tror jag. Har hittat en kontorsplats på Söder från 1 oktober som jag tror kommer att passa mina behov av både ansvarslöshet och arbetsplatsgemenskap. Där finns både skrivbord, Wifi och coachrum. Ser fram emot att ha folk att fika med och diskutera viktiga livsfrågor. 

Nu  har det börja regna. Yippiee! Jag ser inget försönande med denna kalla, blöta årstid. Cykeln står vid tunnelbanan. Det är bara att bita ihop. 

Den japanska blodlönnen hälsar hösten

Äntligen hemma i det lilla vita radhuset med den lilla trädgården igen! Jag är glad över att vi bytt Nordsjöns friska blåst mot en stillsam höstvind i Pungis, men nu är det ingen tvekan om saken: nu är det höst i Stockholm! Vemod. Mer vemod. 

Men småfåglarna är skvittrande glada över att äntligen få frön igen. Man vill bli älskad. I brist därpå betraktad som fodervärd. 

Äntligen på sin post. 

Första dagen hemma blev gardening, förstås! Äntligen kom den fina japanska blodlönnen på plats som en spenslig vakt vid staketet, skyddandes oss från gatans larm och oro. En buddleja till, när vi ändå höll på och några stjärnflocka. Nu är jag nöjd med grovplaneringen av min trädgård! Nu återstår bara gödsel och lite omtanke innan höstvilan inträder. 

Men komposten går åt helvete. Vi har inte lyckats få upp luckan där man tar ut jord förrän igår. Där jag hoppades hitta fin, näringsrik mull var bara kletig och blöt jord. På inrådan av handelsträdgården i Tyresö har jag hällt på näringsvätska, inte så många gånger men 4-5 kanske. Det var nog inget bra råd. Vad ska jag göra nu? Tips emottages. 

Helgens bästa händelse var ändå cykelturen hem från ett mingel i Järla sjö. Klockan var halv nio och det var kolsvart och vindstilla. Vi cyklade på stigarna i Nackareservatet och det var en magisk känsla att swischa förbi de mörka granarna och tallarna i tystnad med bara våra cykellysen som lyste vår väg.  Tack för att jag får bo här och för att vi inte cyklade omkull! 

Men vad gör man sen?

Lite spännande med tidvatten är det alltid. 

Hi guys!

( detta är vad alla mina ASMR-videos inleds med, men också vad killen i frukostserveringen säger till oss på morgnarna!). ASMR ska jag skriva mer om vid ett annat tillfälle - ingen fobi, jag lovar!

Nu är vi inne på vår femte semesterdag och jag undrar vad det är med mig och semestrar. När man har ätit sin frukost, gått sin promenad, sett på sitt museum och druckit sin öl - vad gör man då? Idag skiner solen igen efter två dagars mulet väder och råkall vind och igår gjorde vi Edinburgh. Check. 

Jag har med mig två tjocka böcker, men hittar ingenstans att läsa dem eftersom jag inte är på en solsemester där jag kan ligga på beachen i solstol och plöja sidor. Och vore jag på beachen skulle jag inte ligga och plöja sidor för då skulle jag antagligen få ont i ryggen av den obekväma ställningen och vara tvungen att gå upp och gå hela tiden. 

Det kan erkännas, jag blir rastlös på semestern. Jag är inte så intresserad av tavlor och gamla kyrkor, eller jag är förstås liite intresserad, men det går över så fort. Alla dessa människor som åker till Thailand i tre veckor, vad gör de hela tiden? Man kan väl inte bara ligga och sola och dricka öl på stranden? 

Det handlar förstås ytterst om vem man är när man är ledig. Till vilken nytta finns jag till när jag inte jobbar eller pysslar med min minimala trädgård? Det är som om jag försvinner in i en dimma när jag är ledig. Dimman kan endast skingras med jobb och motion. Och nu har jag jobbat lite grann på morgonen och strax ska jag åter ta mig an de skotska kullarna medan solen välsignar oss. 

Balansen återställs (det har nog lite med serotonin å sånt att göra också) och vid dagens slut känner jag en viss nöjdhet med mig och med min kropp. 

Jag begriper att det är nyttigt att "bara vara" som det finns särskilda kurser i, men när myrkrypningarna i benen överröstar stillheten i själen, så följer jag minsta motståndets lag. Två semestrar i mitt liv har jag varit alltigenom nöjd med: en vandring i österrikiska alperna och en solsemester i grekiska Parga. Varför pargasemestern fick nåd inför mina ögon, det begriper jag inte. Det var väl så varmt att jag inte orkade vara rastlös. 

Den här semestern är en övning i att stå ut med sig själv. Lika spännande som att se tidvattnet gå ut och in. 

This is Scotland!

Dunbar by the sea

Skottland är skummande hav, oändlig horisont och måsar som skränar från varje hustak. Skottland är stället där man vill skriva sin deckare om någon som blev funnen ihjälslagen nedanför en röd sandstensklippa och som bara dagarna innan haft ett möte med en trafickingagent från Balkan. SKottland är oanade volymer av luft och vind och evighetsgröna greener overlooking the sea. Skottland är en ovanlig semester med utrymme för nya tankar. 

Frukost. Om man inte vill ha sötad yoghurt och Choco Pops. 

Men Skottland är också det där sunkiga som Storbritannien aldrig lyckas bli kvitt. Aldrig vill bli kvitt får man för sig. Söta frukostflingor, svagt kaffe, brusande element, svajiga resårbottnar och heltäckningsmattor som man bara inte tror kan bli rena, oavsett hur mycket den unga städerskan hoovrar dem på min begäran (the Swedish lady in room nr 6 is such a nuisance!) 

Som 22-åring kom jag till Liverpool för att jobba och fascinerades så av detta land, så annolunda mitt eget. Jag tyckte kylan, fukten, ölet, inredningen och pubarna var charmiga. England var min länk till vuxenlivet, till ett nytt språk som blev ganska mycket vardag och bullriga människor som kallade mig "luv" och hällde i mig bitter och Guinness. Jag - som inte kunda laga mat - fick sno ihop en "shoulder of lamb" tillsammans med de boende på halvvägshuset Browside, jaga en 17-årig sniffare ur trädgårdsförrådet, där han just druckit bensin ur en reservtank han hittat i sin jakt efter berusningsmedel och jag hann bli kär i en Liverpudlian med rött hår och omisskännlig humor. 

Allt går över. Kärleken och fascinationen för de brittiska öarna också. Idag njuter jag av naturen, men är glad över att jag får åka hem på fredag. Hem till Ikeasängar och centralvärme, egna fåtöljen och en trädgård som inte är färdigrustad för vintern. Hem till nya uppdrag och frukostar som inte innehåller enbart kolhydrater och fett. 

Det finns dom som skulle säga att jag blivit gammal. 

Det blev höst i Skarpnäck

Och plötsligt var det höst! Hösten är inte så mycket ett samtalsämne vid kaffebordet eller en period för reflektion och eldande i kaminen som en chock för centrala nervsystemet. Hela mitt jag har under tre månader ställt in sig på en mer kontinenal tillvaro med kaffepauser på altanen, dagliga kompostinsatser och cykelturer utan jacka. Det kanske inte har varit en kanonsommar i Sverige, men den var tillräcklig för att min norrbottniska själ skulle ta av sig Didrikssonjackan och släppa krampen i bröstet. 

Så igår när det bevisligen regnade ganska ihållande och jag skulle på tre affärsmöten i stan, så fattar min sommarhjärna inte vad  "regn" betyder, för jag ska ju cykla till tunnelbanan som vanligt. Kommer in på Kärrtorps station med dyngsura linnebyxor, fuktig dataväska och glasögonen täckta av regndroppar. Inget att torka av dem med i packningen, inte minsta pappersnäduk.

Och idag på morgonen hade jag planerat att springa lilla rundan på 3,75 km. Jag visste att det regnade och jag hörde nog att det blåste när jag låg i sängen, men jag tänkte att det är bäst att hålla sig till planen. Så jag gick upp och tog på mig löparkläder och förberedde mig tills jag råkade titta ut genom fönstret. Jag såg smattret av regn mot vattenpölens yta och hur klätterhortensian låg horisontellt längs staketet. 

Jag tog av mig löparkläderna igen och åt upp det kokta ägg som Maken lagat åt mig. Tack för ljuspunkterna i tillvaron!  Nästa vecka blir det semester i Skottland. Jag ser detta som ett träningsläger. 

Ett år på altanen

Idag.

Jag gissar att det var för precis ett år sen som mina barn och barnbarn kom hem hit till det lilla radhuset för första gången. Då hade vi precis flyttat in och bara nödtorftigt slängt upp en rullgardin så dom skulle kunna sova på morgonen trots augustisolen (liten överdrift - dom hade en 1½-åring som antagligen väckte dem tidigare än solen).

Vi hade inte riktigt fått grepp om utemiljön då. Vi hade köpt två stålrörsstolar på OK vid Globen för att vi skulle kunna dricka en kopp kaffe på altanen, trädgården kändes som något som absolut inte var vårt, men som kanske kunde bli det så småningom. I planteringslådan ståtade utblommade dagliljor.
Inga bärbuskar, inga jordgubbar, inga träd. Inget att skörda, inget att sitta under. Och så dessa plank som stängde ute oss från verkligheten!

Nu har det gått ett år i våra liv och i vår trädgård. Trots allt detta tjat om att det varit en dålig sommar så har vi tillbringat oräkneliga mängder timmar på altanen och ätit massor med middagar under markisen (för att inte tala om hur mycket vitt vin vi slurpat i oss).

Vi har rivit ner ett plank och satt upp ett staket, klippt ner en häck och flyttat buskar. Vi har planterat rosor. De har varit lite stingsliga, tycker jag. Bladen har fått fläckar och gulnat (troligen svartfläckssjuka). Sen hörde jag i ett trädgårdsprogram att om man ska ha rosor så får man stå ut med att de bråkar. det är bara att plocka bort och beskära och hoppas på bättre tider! Så nu har jag klippt ner dem för i år och väntar med spänning på om de ska skärpa sig till nästa sommar. Jag tar delvis på mig skulden: jag skulle ha vattnat och gödslat mer.

Barnen har varit här en gång till (nu med TVÅ barnbarn!) och vi har satt upp en vägg, satt in en dörr, fixat till köket och satt in en kamin. Nu är det här vårt hemma. Ibland längtar vi nån annanstans, men då är det bara tillfälligt.

Nu har jag kommit in i den perioden då jag lämnar min trädgård åt sitt öde. Jag har börjat jobba, trädgården erbjuder fortfarande ingen skörd och mördarsniglarna har jag skrämt bort. Det är inga bra ursäkter för att inte sköta om sin åkerlapp.

Nej, nu stundar höstarbetet. Jag ska ta bort några buskar till och köpa ytterligare en syrenbuddleja för fjärilarnas skull. Gräva om komposten. Köpa en japansk lönn. Det ska bli mer blomsterfägring när våren kommer. Det blir antagligen mer pallodling också. Jag tänker i alla fall prova i vår, den minimala gräsmattan till trots. Bärbuskarna får vänta något år.

I avvaktan på detta matar jag fåglarna. Jo, ni läste rätt. Jag som älskar "fladder" matar gråsparvar, gärdsmyg och talgoxe med sesamfrö och torrt bröd. Det är krävande husdjur. De vill ha mat varje dag och sesamfrön är inte billigt. Förra veckan köpte jag en påse musli på extrapris att dryga ut med. Jag bäddar för att de ska stanna hela vintern. Jag kan även erbjuda aroniabär som ett alternativ.

I Skarpnäck kan ingen höra dig skrika

I den kalla maj planterade jag rödbladig kvanne  (t.v.) och höstersilverax i en av våra rabatter på framsidan. De har tagit sig bra denna blöta och så småningom varma sommar och nu har kvannen spruckit ut i blommor! Båda plantorna är Cirka 140 cm höga. 

Nästan lite alien-aktiga, tycker jag. men praktfulla! Jag hade en kvanne en gång i Piteå, men den knäcktes av höststormarna. Jag hoppas på en lång och varm höst. 

Vi kom hem med två fnurkar från Boden

Välkomna till Pungpinan! 

Nu är vi hemma igen. Hemma igen i det fina radhuset med den lilla trädgården. Hemma efter första norrbottenresan utan ett eget boende. Det gick förstås bra, men kändes vemodigt. 

Det var tre intensiva dagar med barn, barnbarn, svärmor som fyllde 90, Luleå, Kalix och Boden i en rasande fart. En harmonisk övernattning i Boden med "tjejsnack" framåt midnatt och så sova i en renbäddad gästsäng ett hav av kuddar. På morgonen lyste augustisolen in genom den rödrutiga gardinen och jag som inte tycker om att sova när det är ljust tyckte att det var alldeles underbart med morgonsol. 

Kanske blir det lite mindre vemodigt att lämna för varje vi gång vi gör det? Jag är inte så säker. Att träffas innebär att komma nära igen, att röra vid de känslomässiga banden som knyter oss samman, att våga gå in i ett beroende till andra. Till L, som säger lite tyst liksom ned i bordet, "jag vill inte att du ska åka". Till K som har gjort i ordning så fint i sin nya lägenhet och äntligen verkar ha kommit "hem". Beroendet är min smärtpunkt. 

Man kan inte gå ner i samma vatten två gånger. För varje gång vi ses har något nytt hänt i deras liv och deras utveckling. Vi får bara överraskade notera det nya som skett.  De lever sitt liv och jag lever mitt. Precis som det ska vara, tror jag. 

Men något nytt hände även i mitt liv. För första gången fick något helt nytt följa med från 

Norrbotten till Stockholm och inte bara sånt vi flyttat med oss från vårt gamla liv. Vi köpte två "fnurkar" i blomsteraffären på gågatan i Boden. Rakubränd lera. "Fnurkarna" från Boden har fått sin plats på sideboardet Sixten tillsammans med en halv citron från Gustavsberg. Historien vävs ihop. 

Jag bekänner en fobi

Nu tänker jag blogga om något jätteäckligt. Du som inte klarar av att läsa om äckligt, kan sluta läsa NU. Ni andra kommer att tycka att det här är jättelöjligt och mina barn kommer antagligen att skratta ihjäl sig. Jag ska blogga om den enda fobin jag har: trypofobi. 

Jag är inte rädd för att flyga, jag är inte rädd för spindlar, jag är inte rädd för torg och inte för åska. Jag är  rädd för formationer av små, oregelbundna hål. Det kallas trypofobi och kan nog räknas som ett i-landsproblem, men ickedestomindre ett äckligt sådant. Jag kom på det av en slump för jag läste en blogg och snubblade in på ett antal äckliga bilder på dessa oregelbundna håligheter för något år sen. Det var grodryggar, bikakor och botten på nåpn slags grönsak. Värst av allt var bilder på kroppsdelar med håligheter. Om ni tänker er en hagelsvärm i ett knä. Jag är övertygad om att de flesta bilderna är fotoshoppade, men det fattar inte min hjärna utan får kramp och jag börjar må illa. 

Eftersom jag tycker att dessa bilder är svinäckliga, så vill jagi nte googla fram en sådan och ladda upp den. Ni får nöja er med en egen illustration jag gjorde (jag tror att en kbt-terapeut skulle ge mig en guldstjärna för denna aktivitet!). Så här kan mönstren se ut: 

Äckligt. 

Men det är väl bara att inte titta på dem, tänker ni. Så säger Maken också, men det är som att jag inte kan. När jag väl ser ett sånt där läskigt foto, så liksom dras blicken dit gång på gång. 

Och nu kommer jag till själva poängen i denna blogg: igår när jag var inne på Facebook hade någon gjort en statusuppdatering med en sån där bild! Det var i en grupp om stadsbyggnadsfrågor (Stockholm är inte Bullerbyn) som jag är med i och jag kan lova att bilder på deformerade kroppsdelar inte i vanliga fall ingår i det flödet. Uppdateringen hette "This dad was about to lose his leg". Ni kan ju googla på den om ni klarar det. Jag klarade det inte. Jag markerade att jag inte vill se inlägget och anmälde det till FB som spam. 

Men innan det var jag nära ungefär 24 ggr att trycka på pilen för att börja se videon där larver antagligen skulle börja krypa ut ur bölden med oregelbundna hål i. Och det var då Maken lite irritade sa: men titta inte då! Men då har man inte förstått mycket om det mänskliga psyket. 

För inte nog med att jag vill (men inte ville) ja, nästan inte kunde låta bli att börja se videon, jag började också grubbla på varför jag kunde se inlägget. Kunde hela gruppen se inlägget? Varför hade ingen annan kommenterat att det var olämpligt? Var det riktat mot mig? Hade någon algoritm gjort så att mina (inte så många, jag lovar) sökningar på trypofobi genererade detta inlägg? 

Jag försökte verkligen behärska mina tankar. Jag lyckades när jag insåg att jag påminde om en kvinna som jag såg på ett inslag i SvT Sörmland i veckan. Inslaget handlade om att Projekt UFO ´knackade dörr i Sörmland för att höra om sörmlänningarna hade sett några UFO:n. En kvinna intervjuades. Hon sa såhär: "jag har inte sett nåt direkt, men jag har varit förföljd av talet 33 ett tag. Jag har sett det i reklam, på portar och på husväggar. Och nu när jag häromdagen såg att månen hade siffran 33 på ytan, då blev jag verkligen orolig."

Jag försäkrar, hon sa så. Och SvT sände inslaget. Och eftersom jag inte vill bli betraktad som en galen foliehatt så tog jag bort inlägget och försökte radera bilden från mitt sinne. Idag känner jag mig ganska återställd. Det gjorde gott att rita en egen bild. 

Men googla på ni, om ni törs. 

Som jag har väntat!

Men jag kan inget om dem. 

Jag har alltid velat ha fjärilar omkring mig i trädgården. Jag kan inget om fjärilar, men jag tänker att det skulle få mig att känna mig som Fransisca av Assissi. Fladder och harmoni. Jag frågade en mycket trädgårdskunnig vän i Boden om hur jag skulle bära mig åt och hon tipsade mig om att köpa en buske som heter syrenbuddleja. "Men", tillade hon, "den går nog inte häruppe". 

Det hade hon rätt i. Syrenbuddlejan kan bara odlas upp till zon II-III. För några veckor sedan köpte jag en sådan. Nu blommar den vitt och vackert. Nu kommer dom. Det fladdrar och jag har svårt att slita mig. 

Tilltron rubbas lite

Lyckligt återbördade

I morse när Maken skulle ta skorna och åka och spela golf fick sig vår norrbottniska tillit till människorna en knäck. Hans Adidas som stått på farstubron och vädrat sig var borta! Vi letade uppe och nere, vi letade här och vi letade även där, men faktum kvarstod: de ganska nya löparskorna var försvunna. 

Det kändes som en förlust av mänskliga värden att tappa den naiva tilltro som har till konsekvens att man inte alltid behöver låsa överallt, att de flesta människor inte är tjuvar och att man kan ställa ut lite prylar på vädring äver natten. Men kanske lika bra att vi förstår nu att Stockholm är kriminellare än Norrbotten så att vi lärt oss innan vi förlorar något värdefullare, t. ex. en bil eller innehållet i ett hus. 

Så Maken spelade golf iklädd andra pjuck och jag satt på altanen i solen och läste en bok. Och lite mail emellanåt. Och då såg jag att en granne skickat ut en efterlysning av vem som ägde ett par blå skor sol slängts in över deras staket under helgen.  

Någon tyckte tydligen att adidasskorna såg snygga ut, men att de sen inte passade. Tack och bock. Nu står de hemma hos oss igen, fast inomhus. Lite har man ju lärt sig. Eller? 

Jag bar det (orimligt) tunga ansvaret för hoppborgen

Inspirationen 

Ni måste tro mig när jag säger att jag verkligen ville kunna skriva att jag hade ställt upp som volontär på en festival och tyckt att det var kul. Att jag hade kunnat finna mig tillrätta - ja, tillochmed känna glädje - i ett kollektivt evenemang på frivillighetens grund. 

Det började med att jag i starten av semestern fick en idé om att en ledighet för att känns fullödig inte bara skulle innehålla sol, bad och böcker utan även något mer substantiellt. Jag såg i en annons att festivalen Stockholm Folk Festival sökte volontärer under min sista semesterhelg. Det lät som ett uppdrag för mig! Jag har aldrig besökt festivalen, men varit nyfiken på den. Jag anmälde mig och blev antagen. 

Sen gick veckorna och plötsligt var det det dags för sista helgen och det där jag hade lovat. Plötsligt kändes det inte lika kul längre. SMHI lovade högtryck över Mälardalen. Men man har ju en stark pliktkänsla. Jag åkte på informationsmöte på onsdagskvällen och fick veta att jag skulle ha på mig en t-shirt med loggan på bröstet och stå i receptionen. Det lät bra, information är ju liksom min grej. 

Bilkörning i Stockholm är däremot inte min grej. Eller parkering. Så jag var ganska enveten med att vilja veta var jag skulle parkera, men utan att riktigt få klart besked. Det fanns en bollplan tvärsöver, trodde någon. 

Torsdagkväll var mitt första pass. Jag startade hemifrån i god tid, eftersom jag via Essingeleden och 

tranebergsbron skulle ta mig till Hässelby. Fick veta på P4 Stockholm att det varit en krock på Essingleden med köer redan från Södra Länken och upp på Årstafältet. Aj då! Kunde alltså inte köra den relativt enkla väg jag tagit kvällen innan. 

Jag trasslade mig in via Söderleden, centralbron och därefter upp på Kungsholmen där det inte finns några raka körvägar längre. Man får liksom köra i kvadranter för att komma rakt fram på den väg som på kartan ser rak och direkt ut. Massor med trafik runt S:t Eriksgatan och Fridhemsplan och taxisar som tränger sig före i filen jag just tänkt byta till. Men det gick bra! Jag kände mig som en smart stockholmsförare när jag efter bara några felkörningar befann mig på Drottningholmsvägen på väg mot slottet och bollplanen där jag skulle parkera. 

Jag hittade inte bollplanen. I alla fall inte de första 20 minuterna. På den tiden hann jag nästan stoppa en utryckning från räddningstjänsten för att fråga om vägen, köra in på samma stormarknadsparkering tre gånger och till slut hitta det villområde där bollplanen låg gömd i all stillhet. Inte en människa där. Varken p-vakter eller besökare. Var jag på fel ställe? Jag struntatde i det , lämnade bilen och började vandra mot slottet. 

Väl på festivalområdet hittade jag till slut receptionen, som fanns inne på själva hotellet. Där satt kvinnan jag skulle byta av. Hon var skitförbannad, sa att allt var en enda röra och att hon inte haft vettiga arbetsuppgifter på hela dan. Nu sålde hon program för 40kr styck, men ingen köpte. 

Hon gick i vredesmod när jag kom och sa att hon inte tänkte komma tillbaka. 

Hmm. Knepig start, men man är väl en frivillig kraft på gott humör. Jag satte mig bakom bordet med programmen och försökte se positiv och godmodig ut. Efter en kvart kom en av arrangörerna och beklagade att det varit rörigt, men nu behövdes jag på annat håll. Bort med programmen! Mot hoppborgen! 

Hoppborgen

Vid hoppborgen skulle jag vakta fick jag veta. Vad jag skulle vakta var inte lika klart, jag fick ingen överblick över vilka regler som gällde. Man fick inte hoppa med klubba och inte med glass. "Det värsta som kan hända är att luften pyser ut" sa hoppborgskillen på dalmål och visade mig hur jag skulle göra om tätningen på baksidan släppte. Han hade gjort det här i hundra år och verkade lite blasé. 

Det verkade vara ett lätt uppdrag jämfört med att sälja program till folk som redan hade köpt såna.  Men då hade jag inte tagit med i beräkningen att det var två borgar; att den ena var för småttingar och den andra för större barn och att småbarnen ville vara med sina syskon i den större borgen och att de större barnen gärna hoppade i den lilla borgen, för där blev det högre hopp. Det var oavbrutna folkförflyttningar fram och tillbaka mellan tälten. En liten flicka grät för att hon blev påhoppad vid kanten av tältet av en större kille och en annan flicka grät för att hon inte fick hoppa med sin storasyster i stora tältet där hon fått hoppa hela dagen enligt systern. En mormor skällde på mig för att vi inte hade skyltar för hur gamla barnen skulle vara i det lilla tältet  - " det skulle vara mycket lättare för föräldrarna" (och för mig, tänkte jag bistert). 

Och hur många fick dom egentligen vara i tälten för att inte slå ihjäl varandra med knän och armbågar? Och var var alla föräldrarna? Har MSB gett ut föreskrifter om verksamhet i hoppborgar? 

Så småningom infann sig ett visst lugn, kanske inte tälten men i mig. Jag hittade på mina egna regler och bestämde mig för att dom var förankrade i rationalitet och inte i ett neurotiskt behov av styrning för att inte tappa kontrollen. Jag såg att de flesta barnen faktiskt älskade att hoppa i hoppborgarna. Andra var mer där för att deras föräldrar tyckte att tälten var ett bra ställe för dem att röra på sig så att de inte bara åt klubbor och glass. 

Klockan åtta kom hoppborgskillen tillbaka. Jag hjälpte honom att ta ner tälten och få ut alla besvikna barn. Jag kunde inte tro mina ögon när jag tittade på klockan. Hade det bara gått enochenhalv timme? Jag var helt slut och förstod inte hur jag skulle orka jobba till midnatt. 

Jag gick och åt och anmälde mig sedan till arrangörsstaben. De hade inte riktigt några nya uppdrag åt mig efter min hjältemodiga insats för barnen. " Det är lite lugnt ikväll", sa samordnaren. "Vänta bara till helgen."  Jag föreslog försiktigt att jag kanske kunde åka hem om jag var överflödig? 

Det kunde jag. Klockan nio satt jag i min bil som jag hämtat från den fortfarande öde bollplanen. Så lycklig som jag bara känner mig när jag vet att jag har ett par fridfulla timmar framför mig på vår fina altan med utsikt över vår frimärksträdgård. 

Så nej, det gick inget bra med frivillighet och mina insatser för kollektivet.  Men jag ska ge både festivalen och volontären i mig en chans till. Ikväll jobbar jag från halv sju till halv två. Hoppas jag slipper hoppborgen.