Med fräckhet kan man komma långt

Jag skulle flyga 17.45 och hade tid för en fika på Arlanda. Då durrade det till i fickan: Flight inställd. Ombokning pågår.
Det är bara två månader sen jag tillbringade treochenhalvtimme på Arlanda p.g.a. snöoväder. Jag vill inte göra det igen. Så jag går fram till en receptionsdisk och frågar om jag ska göra något eller om jag ombokas automatiskt.
”Om du du skyndar dig till gate 39 kanske du hinner med den tidigare avgången.”

Jag sprang. Bara för att finna att gate 39 var fullständigt fullproppad med folk. Skulle alla dessa boka om sina biljetter för att flyga hem till Luleå? Modet sjönk.

Jag frågade en man bredvid mig, men det visade sig planet var försenat och att de inte fått gå ombord än. Ok, tänkte jag, då får jag väl stå här och vänta tills alla gått på och se sen om det finns plats för mig på planet.

Men plötsligt tränger sig en man förbi mig på väg mot SAS-disken. Jag känner igen honom från min tid i försvaret. Jag tyckte han var en stropp.  Då vaknar min tävlingsinstinkt. Aldrig att han ska få flyga före mig!
Så i röran av människor och bagage tränger jag mig försynt men mycket målmedvetet fram till disken. Jag rundar hans väska elegant med en kringgående rörelse. Jag framför mitt ärende.
Efter fyra evighetslånga minuter säger SAS-kvinnan till mig: Då sätter jag dig på plats 21 F. Lycka!

Hon lyckas inte få fram ett boardingkort ur sin dator, så hon vänder sig direkt till en annan SAS-kvinna som står vid insläppet och säger: ”Den här damen ska ha plats 21”. Detta händer precis samtidigt som boardingen av priopassagerarna upphör, så jag får som första Economyresenär gå in på planet och flyga till Luleå en halvtimme innan min flight skulle ha avgått ( visserligen på plats 21 och visserligen landar vi bara 20 minuter innan jag skulle ha landat, men ändå!). Enbart p.g.a. min fräckhet och min aversion mot stroppar. Heja mig och heja SAS!

Bilden ovan är helt autentisk och jag funderar på att erbjuda den till SAS marknadsavdelning. Den lilla ljusa pricken är en nästan full måne, men ni minns väl den gamla perceptionsteorin från psykologin, att månen ser mindre ut i kameran än i ögonen, eller hur det nu var. En modernare psykolog, Carl Wenning, hävdar att detta inte gäller om man tittar på månen mellan benen. Men det hade jag inte plats att göra. Planet var fullsatt och jag såg aldrig om stroppen fick någon plats.

Från personligt bemötande till rullande informationsskärmar

Professionalisering är knepigt, tycker jag. Vi går mot mer och mer professionaliserade arbetsplatser vilka präglas av fastställda rutiner, standardiserade arbetssätt och systematisk uppföljning.

Sedan några år tillbaka lämnar jag regelbundet prover på KS labb som finns på flera ställen i Stockholm. På mitt favoritlabb i Bagis jobbade min gamla klasskamrat L, men hon gick i pension vid nyår. Vi brukade byta några ord om livet och gamla bekanta och hon stack så snabbt och skickligt. Samtidigt slutade hennes mångåriga kollega.

Nu är det ny personal på labb. Det är skillnad. De är också snabba och skickliga, men nu märks professionaliseringen tydligare. En digital skylt vid dörren (som förresten alltid var öppen förut, nu stängd) till labb rullar fram instruktioner till oss som väntar där. "Ta fram ID så att besöket går snabbt och effektivt", "Vill du byta labb, se (och så en webbadress)", "Fotografering förbjuden inom KS lokaler".

Jag är en del av ett patientflöde och jag har mitt ID berett i handen och för säkerhets skull har jag också tagit av mig ytterkläder, handskar och mössa så att jag inte ska spilla någon tid i onödan. För resten av flödet.

Under den digitala skärmen har någon satt upp en utskriven A 4: "Har du synpunkter på labbet, vänd dig inte till personalen utan till (och så en adress till någon verksamhetsansvarig, långt bort från Bagarmossen). Jag har inga synpunkter på labbet och dess personal. De gör så gott de kan. Men jag saknar det personliga bemötandet, som inte bara hade att göra med min gamla klasskamrat L.

Mina besök var tredje månad var en inblick i en arbetsgemenskap som varat i många år och där de båda trotjänarna gjort sig hemmastadda. Det fanns barnteckningar på väggen, tackhälsningar från patienter och gratulationskort på bemärkelsedagar. Någon tyckte kanske att det blev för privat, för personligt. Kanske barnteckningarna inte tillförde värde i processerna.

Nu är det ett labb, där KS generella instruktioner rullas på en skärm, samma på varje labbställe, gissar jag. Och jag chansar inte alltför grovt om det uppklistrade A4-bladet sitter där på förekommen anledning.

En annan instruktion på skärmen berättar för mig att fysisk aktivitet och stress kan påverka mina värden. Huga. Jag sätter mig mitt framför oljemålningen i korridoren, andas djupt och försöker föreställa mig att jag är i en fiskestuga på Västkusten en tidig majmorgon och njuter av solvärmen genom fönsterrutan. .

Sen bryter jag mot förbudet att fotografera.

Det som göms i snö...

När vår mamma dog förra hösten berättade jag i begravningstalet att jag tappat tre headsets på två veckor för att jag var så förvirrad och ofokuserad. Den här vintern kan jag inte skylla på sorg, för nu var det längre sedan vi upplevde något sorgesamt som kan förklara bristen på fokus. Jag skyller helt enkelt på snön.
Och som ni vet, det som göms i snö ... https://open.spotify.com/track/5tcc0xSjlWSEcO66vBSJWz?si=poMqHab9RBGsqfY914Qjhg
Fling, fling!

Denna vinter har jag tappat två örhängen (egentligen tre, men det tredje hittade jag i ett undangömt fack i ryggsäcken, så det var aldrig borta på riktigt.)

Såhär gick det till:
Jag köpte ett par snygga silverörhängen på Designtorget. Jag hade inte haft dem mer än  någon vecka, när jag en kväll när vi kommit hem från kvarterskrogen upptäckte att bara ett satt kvar i örat. Jag ringde krogen, vi vände på alla mattor och skakade alla ytterplagg och halsdukar, men icke...

Jag sökte silversmeden på nätet och hittade henne mycket riktigt. Skrev ett meddelande på hennes FB-sida och ...väntade. Konstnärer är inte så bra på sociala medier, tycker jag. Som att dom skiter i om dom säljer eller inte. Efter några veckor utan kontakt gick jag in till Designtorget och fick till slut tag på hennes telefonnummer. Messade att jag tappat ett örhänge och ville köpa ett nytt. Bifogade bild och fick svar direkt. Självklart skulle jag få köpa ett nytt. Jag swishade 190kr och silversmeden stoppade i ett kuvert och skickade.

Det efterlängtade örhänget kom fram. Jag var glad. Sonen var här på besök och nästa morgon lämnade vi huset tillsammans för att gå till bussen. Stockholm hade under kvällen före begåvats med ett par decimeter tjockt täcke av nysnö. Vi genade över trädgården ner till gatan och när vi sneddar över vägen märker jag att...ena örat är tomt. Inget örhänge. Det fanns ingen tid att gå tillbaka, jag hade en workshop att starta.

Nästa morgon sopade jag stigen genom trädgården ( det är en minimal trädgård, det gick fort) och även slänten nedanför staketet. Inget som glittrade av silver. Jag gav upp. Det var inte meningen att jag skulle ha designade silverörhängen. Jag gick in på Ur&Penn i Farsta. Dom hade utförsäljning och jag köpte ett par ringar, modell större för 20kr. Bra pris för den som dräller bort allt, sorg eller inte sorg.

Men nu är Bore tillbakaträngd och vårvintersolen lyser över Pungpinan. Altanen är plötsligt bar igen och i morse när Maken gick ut för att ge fåglarna mat tjoade han glatt till mig: Titta vad jag hittade! Ja, ni förstår vad det var. Äntligen hade jag ett par designade silverörhängen igen.

Man ska vara tacksam. Jag var tacksam. Jag tror det bär sig. För när Maken en halvtimme senare gick ut på framsidan där vi har vår farstubro, tjoade han till: Titta vad jag hittade !

Ja, ni förstår. Så nu har jag tre. Och ett par billiga kreoler från Ur&Penn. Snön smälter, det drar ihop sig till vår och ingen kan vara lyckligare än jag över talgoxarnas filande.

Så vad lär man sig? Att det inte är någon idé att sörja det man förlorat? Att den som inte letar kommer att snubbla över en silverskatt? Eller helt enkelt att designade silveröhängen är snyggare än Ur&Penns, rea eller inte.

Tacksamhet och mellanrumsborstar

Värd tacksamhet

Lyckoforskningen säger att genvägen till lycka är tacksamhet. Man ska helst skriva ner några saker varje dag som man är tacksam över. Jag brukar göra en genomgång i huvudet innan jag somnar, en mental check över sånt som hänt som jag är tacksam över.

Trickset är att det man fokuserar på, det växer. Och genom att uppmärksamma saker som gör en tacksam, blir man också mer uppmärksam på saker i vardagen som gör en tacksam osv.

Det fungerar. När man hinner med en tunnelbana, när man nästan halkar men ändå inte, när något av barnen ringer och är glad över något som inträffat. Man får också räkna med sånt som man själv gjort bra.

Ibland är det svårare. Då får man tänka mer i termer av generell tacksamhet som att jag är glad över att vi är friska, att vi inte bor i Syrien eller att det är fredag i morgon. Det funkar också, men blir lite av en andrahandslösning, tycker jag.

Idag var det lätt. Igår köpte jag mellanrumsborstar på apoteket, men när kom hem var dom inte i väskan. Jag gick därför förbi apoteket igen i morse och frågade om jag glömt dom där.

- Jag jobbade inte igår, sa expediten, men ta du ett paket. Tacksamhet nummer 1.

På väg hem från ett möte på Arlanda uppmärksammade jag att några unga killar glömt en väska på bänken när tåget kom in. Jag ropade fast dem och den som glömt väskan blev överlycklig. Tacksamhet nummer 2.

På arlandamötet upptäckte jag till min stora förvåning att jag hade två förpackningar mellanrumsborstar i väskan. Hoppsan! Den första måste ha gömt sig under datorn. Det renderade ingen tacksamhet, men något slags infall av ärlighet. Alltså gick jag tillbaka till Lloyds apotek och berättade hur bedrägligt jag betett mig och att jag ville lämna tillbaka den ena (för dig som tyckte detta var irrationellt på gränsen till naivt kan jag säga att det var min mor som plötsligt tog plats i mig med sina värderingar). Expediten tittade storögt på mig och utbrast:

- Men har kollegan sagt att du får asken, så får du den!
Lloyds apotek, glöm inte det. Tacksamhet nummer 3.

Och att Arlandamötet ( som jag gruvat mig lite för) blev bra, uppriktigt och lite läkande för mig var ren bonus den här dagen.

Ett återbesök hos kung Bore

Jag har hälsat på Kung Bore en sväng. I torsdags när flygtrafiken på Arlanda var ( nästan) förlamad på grund av halkan landade jag så småningom i Luleå och 26 graders kyla. -26 är omvälvande och uppfriskande. Breathtaking, bokstavligt talat. Luften står stilla, alldeles stilla. Man vet att man ska andas genom näsan för att värma upp luften, men det är svårt för näshåren fryser ihop.

Jag hade dunjacka på mig. Den gör ingen nytta i Stockholm, men i Luleå kommer den till sin rätt. Att ha den på sig är som att gå i ett moln av ljuvlighet. Den är så stor och bullig att jag inte höll på att komma in genom dörrren på buss 816 i Pingpinan.

Alla som bor i södra Sverige tror att norrbottningar gillar kyla. Det gör dom inte. Dom hatar kylan. Dom suckar och stönar och jämför morgontemperaturen i byn där dom bor. Lägst ( dvs värst) temperatur vinner.
- Att gå ut i det vädret är som en hel expedition, suckade en av mina arbetskamrater i fredags. Det är sant. Man kan inte bara snäppa över till sophuset eller till tvättstugan i tofflor och en kofta. Det krävs jacka ( dock icke dun-  av Michelintyp), täckbyxor, kängor, mössa och vantar bara för att springa till 200 meter till äldreboendet och köpa en lunchlåda. Och ett glatt humör. Jag skrev fel. Man springer inte. Man går värdigt och andas kontrollerat ( genom näsan).

Men ändå. Jag älskar vintern i Norrbotten. Jag älskar november, december, januari och februari och dess understundom brutala köld ( håll med om att ordet ”köld” förmedlar mycket mer respekt än ”kyla”). Den klara luften, stjärnhimlen, det bleka ljuset när solen går upp eller just har gått ned. Allt det blå. Allt det som renar och stramar upp.

I mars vill jag ha torr asfalt, cykelpremiär och några modiga vårblommor som sticker upp bland bruna fjolårslöv. Då tjatar norrbottningarna om vårvintern. Isen, skotern, snön och ljuset. Bah, det kan dom behålla. Det har jag haft nog av. Det är en nåd att få bo på två platser.

I torsdags när jag åkte med bussen från flygplatsen såg jag en ung flicka som var barhuvad och hade bara vrister i sina vita, tunna sneakers. Precis som jag säkert skulle haft om det varit mode på 1970-talet. Jag kröp in mot mitten av mitt mjuka dunbo och suckade förnöjt.

På hal is (ordvits)

Stockholms befolkning kan i dagarna delas in i dem som har fallit p.g.a. halkan och dem som ännu inte  fallit. Jag tillhörde fram till i torsdags den senare gruppen. Inte nu. 

Det var en strålande fin vinterdag med några grader kallt, solsken och på morgonen några lätta byar av nysnö som lade sig på de delvis upptinade vägarna. En dag som gjorde för att gå i skogen. Så det gjorde vi, jag och min gamla skolkamrat. 

Vi gick och vi pratade och skrattade, vi halkade till då och då ( eftersom gångvägarna i Nackareservatet förstås inte var halkbekämpade på en enda fläck), men vi hade inga problem att hålla balansen eller oss själva upprätta. Inga broddar eller stavar hade vi. Man är väl ingen tunnis.

Så när Olyckan faktiskt hände, då var jag totalt oförberedd. På den sekundsnabba känslan av hur foten inte får fäste, hur jag förgäves försöker återfå kontrollen över balansen, upplevelsen av att gå in i en tyngdlöshet som varade i en evighet men ändå motståndslöst till slut falla bakåt och - pang! - slå bakhuvudet ner i isgatan med en smäll. 

Huvudvärken. Rädslan. Insikten om att inga ben var var brutna och att det var ett gott tecken att jag inte tuppat av. Den fåfänga strävan att så fort som möjligt ta sig upp på fötter igen för att inte sprida oro eller vara till besvär (hade jag varit ensam hade jag antagligen legat kvar och tyckt synd om mig själv tills naturvårdsförvaltaren började jobba efter helgerna).

Lindrig hjärnskakning.Vila i ett par dagar. Inga skärmar enligt 1177.  Ingen mobil, ingen padda, dator eller tv. Hard cheese, men nyttigt för någon med beroendeproblematik. Det blev ett abonnemang på ljudböcker i stället. Herregud, så lång tid det tar att lyssna på när någon annan läser en text! 

Jag kunde leva med skärmförbudet. Det värsta var Skammen. Skammen över att ha halkat. Inte för att det är något som gamla gör, utam mer för att " om jag bara...så hade...". En känsla så irrationell men ändå så kraftfull. Alla människor ramlar ( eller kommer snart att göra det), men inte jag. Högmodigt. 

Jag känner igen känslan från Jonas Gardells senaste bok "Till minne av en gränslös kärlek" ( läs den om du inte gjort det). I hans frireligiösa uppfostran är sjukdom ett svaghetstecken. " I vår familj hör vi inte dåligt" deklarerar hans mamma och där finns ett vagt igenkännande. I vår familj är vi friska. "Nej, det var länge sen jag hade en sjukdag". Man tar en Magnecyl och går till jobbet. Smått medlidsamma men ärligt menade kommentarer om andra, mindre lyckligt lottade: "jag tror dom har varit mycket sjuka i den familjen". Underförstått: inte som vi. 

Jag sa till mina barn för några år sen att jag sällan är sjuk. Då replikerade sonen: men då gör illa dig ganska ofta. Det är sant och jag skäms över det. Sen skäms jag för att jag skäms. 

Nu har jag tagit ner broddarna från vinden. En tunnis på tunn is. Förlåt ordvitsen. Det är nog bara en kognitiv skada som följd av en lindrig hjärnskakning.