Att komma hem (till slut)

Det gick till slut. 

Tänk att sju blåvardagar är precis lika lång tid som en veckas semester på en grekisk paradisö. Det känns inte så.

Tänk att fyra arbetsdagar i en krisstab i Borlänge är precis lika lång tid som en påskhelg i hemmet från skärtorsdag till annandag påsk. Det känns inte så.

Nej, det kändes som att krisjobbet som jag gruvat mig så för tog mycket, mycket längre tid och var mycket intensivare. Fast det gick bra och min oro var helt i onödan. (Men säg när oro inte är helt i onödan? Finns inget så improduktivt som att oroa sig. Det skulle vara att ångra sig i så fall.)

Så på skärtorsdagen kl 16.30 var min tjänstgöring i nationella staben faktiskt slut trots att den varat så oerhört länge och varit så intensiv. Och jag behövde inte stanna över påskhelgen, så jag tog hyrbilen och körde hemåt och försöket njuta av att det svåra nu var över. Jag lyssnade på bilradions blandning av happy music och Coronanyheter.

Och det sista svåra steget på min tjänsteresa var att lämna bilen på Ringvägen 100. Jag visste var Ringvägen 100 låg, jag har varit där på en reklamfilminspelning en gång. Jag klarade av att köra dit genom ett hyfsat trafikintensivt Stockholm och körde in bilen på en öppen gård, där den enligt anvisningarna skulle lämnas.

Problemet var att det inte fanns någon infart till ett garage på gården, bara en koddisplay som var märkt med Hertz. Jag gick dit och tryckte in min kod, men inget hände. Ett par gånger. Sen föll mina ögon på en halvcirkelformad rostfri entré som visserligen var tillsluten, men där man kanske kunde köra in en bil. Om man hade rätt kod. Ringde Hertz. De hade telefonsvarare.

Så jag baxade fram bilen framför den rostfria entrén och försökte igen trycka in koden. Utan resultat. Jag stod som i en brittisk komediserie och tittade mig omkring för att se om någon såg mig stå alldeles handfallen och om det verkligen inte fanns någon infart till P-huset som jag missat för att jag var så stressad över att det var skärtorsdag och jag ville hem. Det fanns ingen infart. Ej heller någon dold kamera.

Jag bestämde mig för att sonika försöka lämna bilen där vi hämtat den, dvs på andra sidan huskomplexet (inte alls Ringvägen 100). Sagt och gjort. Jag baxade tillbaks den från det rostfria spektaklet, vände den utan att köra på något, körde ut på Ringvägen, svängde höger och - hamnade på Skanstullsbron där man inte alls kan köra ner till garaget. Men till Gullmarsplan. Alltså en sväng runt Gullmarsplan, ner till Hammarbybacken, över gamla Skansbron och till slut kunde jag svänga vänster och komma in på parkeringshuset. Skönt!

Fast tyvärr kom jag inte ut. När jag lämnat bilen tog jag hissen upp till Ringvägen 100 (!) och försökte komma ut på gatan genom huskomplexet. Allt var låst. Jag tog i ren desperation min infartsbiljett och tryckte in den i en automat för att öppna dörrarna. Fick betala 37 kr. Men dörren var låst.

Tills jag hittade en kod som stod printad längst ner på biljetten. Tryckte in koden och - Sesam! - dörren öppnades. Och en dörr till. Och över en innergård. Och en dörr till. Tills jag till slut befann mig inne i ljusgården på Ringvägen 100 där jag tidigare försökt ta mig in. Då insåg jag att den rostfria halvcirkelformade entrén faktiskt var en entré, men inte för bilar. Det var en svängdörr.

Sen hittade jag till slut en taxi och det blev faktiskt påsk.  Maken tog emot mig i hallen med ett glas skumpa och hemlagad mat. Och sen gick fyra lediga påskdagar i ett enda sving.

Varför är Stilla veckan aldrig stilla?

Men fröna som jag tappade i trappen förra veckan har kommit upp! 

Inför påsken 2015:
Jag står i skogspartiet utanför vårt radhus och skär till påskris. Min mobil ringer oavbrutet om den eventuella förtroendekrisen inom länsstyrelsen Norrbotten och huruvida landshövdingen har kört över sina tjänstemän på miljösidan för att rädda gruvbolaget Northland Resources.

Jag är interim kommunikationschef på länsstyrelsen och jag sliter hårt för att vi ska hantera krisen på ett vettigt sätt. Jag får inte ta in externt stöd och jag är oense med chefsjuristen hur vi ska se på offentlighetsprincipen. Lokala medier ringer, en ettrig journalist på Svenskan skriker i luren på våra medarbetare och jag har slutat sova på nätterna. Nu har jag åkt hem till Pungpinan för att försöka känna påskens budskap i den stilla veckan.

Inför påsken 2020: 
Jag sitter ensam på ett hotellrum på Scandic i Borlänge, jag är förresten ensam på hela hotellet förutom receptionisten som verkar intill döden trött. De har slutat med frukostbuffé p.g.a. Coronaviruset. Jag ska få en frukostpåse imorgon bitti. Det finns ingen som helst servering på hotellet, bara en kaffeautomat  och några (dyra!) chipspåsar.

Jag har kört hit ikväll för att ingå i Trafikverkets nationella kriskoordinering i fyra dagar och det som verkade som en god idé när jag tackade ja har nu utvecklats till ett skräckscenario som förstört hela min helg. Jag känner mig livrädd. Jag har ingen uppfattning om vad som förväntas av mig och jag har inte jobbat med transportfrågor på dryga två år. Och jag hatar verkligen att sova borta!

Jag får förlita mig på råden jag fått av min systerson om hur man klara svåra förhållanden:  Drick vatten, byt strumpor och se hård ut. Jag vet inte om de är lika tillämpliga i Borlänge som i Afghanistan.

Inför påsken 2021: 
Jag har slutat göra svåra saker i mitt liv. Jag går i pension om två månader. Maken har redan varit hemma sedan nyår. Vi har en Jack Russelvalp som heter Gusten. Solen skiner och snart är det påskhelg. Allt är lugnt.

Tröstar mig med frön, men...

Nu har vi passerat bäst-före-datum för halvkvädet smågnäll över trista karantänvistelser. Nu är det allvar.  35 döda i Covid-19 i Stockholm sedan igår. Jag känner ingen av dem, men någon gör det. Någon sörjer. Någon fick inte vaka vid sjukhussängen och ta ett sista farväl.

Jag fick en mycket bra respons på förra veckans klagoblogg. Det var en mycket duktig psykolog som i sin tänkvärda blogg Kintsukuroi länkade till en artikel hon läst som heter "That discomfort you're feeling is grief".

Om du inte orkar läsa artikeln så kommer en spoiler: Den förklarar mycket av de diffusa känslor jag känt de senaste två veckorna och får mig att inse att det faktiskt är vanlig, hederlig sorg. Författare David Kessler (som var medskapare till Elisabeth Kubler Ross' erkända sorgemodell) nämner även "i-förväg-sorgen", den som handlar om att vi inte vet när detta slutar, vi vet inte hur det slutar och vi vet inte vilka vi känner som kommer att drabbas. Kanske du? Kanske jag? Kanske en 35-åring vi känner utan underliggande sjukdomar?

Den här "i-förväg-sorgen" är svår att hantera för den innehåller så mycket osäkerhet. Så vad ska vi göra? säger Kessler. Vi ska försöka att inte förlora oss i det svåra, utan att balansera tankarna med sådant som inte är lika svart. Vi ska koncentrera oss på det vi kan påverka och inte på allt som vi inte kan göra något åt. Vi ska namnge det som tynger oss, för när vi sätter ord på att vi är ledsna så kan vi känna igen känslan och den kan röra sig genom oss och inte tynga ner oss till marken. Vi ska ägna oss åt att vara närvarande, att känna solvärmen, att njuta av en kopp kaffe, av ett leende från någon vi möter.

Jag ägnar mig mycket åt det senare. Jag går i skogen, jag stickar, jag satte frön igår.

Kessler skriver också att han med Kubler Ross' medgivande infört ett sjätte stadium i sorgmodellen,  nämligen mening. Jag klarar de första fem stegen, men har problem med meningen. Jag har mött så många new age-människor genom åren som ser en mening med allt. Det gör inte jag. Möjligen ser jag att nya händelser kan få mig att förhålla mig till omvärlden och livet på ett nytt sätt. Men ibland bara händer saker och vi måste få sörja. Finns det en mening med Coronaviruset?

Igår när jag hade sått frön på altanen, så tog jag mina sättlådor på en bricka och gick uppför trappan till köket. Varvid jag snubblade och frön, jord och jag låg om vartannat i trappen.  Jag började gråta av återhållen sorg och besvikelse. Jag hade slagit i halsen när jag föll och insåg att min sköldkörtel blivit större och ömmande och att jag borde ringa till doktorn.

Jag tror inte att det var någon mening med att jag föll. Jag tror bara att jag trampade snett. Men det var bra att jag kände knölen.

Hälsningar från Pungpinan.

Jag säger som Kerstin Hessius: när tar det slut?

Den oundvikliga bilden från snabbköpsaffären. 

Ekonomen Kerstin Hessius lär i Agenda ha krävt  en tidpunkt för krisens slut. Hon är ju en klok kvinna, så det kan inte ha varit så korkat som det lät.

Detta är den värsta kris som drabbat väst sedan andra världskriget och den ekonomiska krisen har vi bara sett början på och alla tjabbar om hårdare tag eller inte hårdare tag. Ingen vet förstås.

Men självklart vill vi alla få veta när krisen är över. Snälla SvT låt Belinda Ohlsson leda ett debattprogram som har till uppgift att komma fram till när krisen är över. Så vi har något att gå efter.

Jag som jobbat med samhällskriser och förberedelser inför dem blir i inledningsskedet alltid lite uppiggad av dem. Det blir mycket nyhetsbevakning, mycket konstruktiva lösningar och snabba beslut.

Men efter en och en halv vecka i halvkarantän börjar jag tröttna, väl medveten om att det finns andra som har det värre. Italienare, spanjorer, 83-åringar i karantän och unga människor i respirator. När jag vaknar på morgonen är allt som vanligt i 30 sekunder, tills P1 Morgon har försett mig med de nyaste dödssiffrorna och diskussioner om sjukvårdens otillräcklighet. Sömnens ljuva glömska. "Det känns overkligt", säger Sarah Sjöström i DN om det uppskjutna OS. Sant, Sarah, på många sätt. OS kan vara det minst viktiga.

Men det är inte nyhetströtthet som sprider sig i mig, utan en trötthet som är en tomhet. Vad kan jag göra? Vi stöttade vårt lokala nöjesliv i fredags genom ett glas vin och lite plockmat på vår lokala restaurang Centan, jag har köpt rabattkort på jobbets personalrestaurang och idag ska jag klippa mig i Hammarbyhöjden. Men det är droppar i ett hav av elände, som utgörbalansen mellan smittskydd och överlevnad för småföretagare. Maken jobbar i sjukvården och han gör verkligen sitt för att den medicintekniska utrustningen ska finnas på plats och vara servad. Jag klappar för honom och alla andra vårdanställda på balkongen varje kväll kl. 20.00.

Själv tänkte jag shopppingfasta inför denna påsk. Det har varit svårt, jag tittar lystet på alla annonser som kastar sig i ansiktet på mig på Facebook. Och nu känns det som att handeln behöver mig mer än någonsin.

Jag tittar på blåmesarna utanför fönstret som (kanske) bygger bo och jag lyssnar på P2. Jag lyssnar på vår regeringschef när han håller tal och jag håller mig hemma lagom mycket. Jag hjälper till att platta ut kurvan. Måtte det bli vår och varmt snart!

Hälsningar från Pungpinan.

Lätt tänka fel i skogen och i krishanteringen

Jag ber om överseende, bara en blogg till om orientering! Denna gång mer bildlig.

Stockholm är översvämmat av Corona nu, både av virus och av oro. Vi gjorde som många andra, valde en säker aktivitet och gick ut i friska luften. Det kryllade av familjer och barnvagnar på Nackareservatets gångvägar.

Vi hade orienteringskartan med oss för säkerhets skull och beslöt oss för att lämna folkmassorna och vika in i den djupa skogen. För några veckor sedan hade kontroll nr 6 gäckat oss i närmare en timme. Vi gjorde ett nytt försök. Och letade. Och letade. Vi letade trots att det inte fanns någon brant på kartan, trots att vi inte hittade stenen på udden och trots att inte stigen gick till höger om sankmarken. Vi letade för vi var övertygade om att vi var på rätt stig och blundade därför för alla tecken på motsatsen.

Men vi var inte på rätt stig, insåg vi plötsligt, båda två ungefär samtidigt. Vi var bara så övertygade om att vi letade på rätt ställe att vi inte begrep att vi hade fel. Välkänd psykologisk fälla. Och när vi väl fått den insikten, så kunde vi ordna våra tankar och planera om och gå 200 meter norrut till nästa stig som gick in till höger. Där vi mycket riktigt hittade kontrollen där den skulle vara. På en punkthöjd nära sankmarken. Utan problem.

Och här vill jag göra en parallell till den pågående coronadebatten: om vi är så stensäkra på vilken stig som är den rätta, så är det väldigt lätt att hamna fel. Nu är det lättare att orientera än att organisera smittskydd och sjukvård vid en pandemi. På kartan fanns det en rätt lösning, vi lyckades bara inte hitta den p.g.a. vårt tankefel. I pågående pandemi finns inga facit, inte än så länge. Vi måste treva oss fram i mörkret och samtidigt lita på de beprövade erfarenheter som finns. Och vara öppen för att kunna fatta nya beslut när det behövs.

Min egen coronaprocess gjorde en liknande vändning som min orientering. Jag tyckte som många andra att "det är väl bara som en förkylning". Vi lever väl på som vanligt och tar oss igenom detta så fort som möjligt. (Så kan vi åka till Italien i maj!)

Men efter att ha läst en debattartikel om effekten av att få ner varje smittkälla från att smitta 2,5 nya personer till 2,0 och hur det skulle köpa oss tid och samhällsresurser, föll polletten ned. Nu är jag all for "flatten the curve" och mina händer är torra som papper efter allt tvättande.

Jag tror att alla som skäller på Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell skulle behöva orientera mer. Låt oss vara ödmjuka inför att vi inte vet vad som rätt eller fel och spara den diskussionen tills vi kommit i mål.

Barfotabarnet orienterar sig till sinnesro

Söderbysjöns blå vatten 

"Du har tappat ditt ord och din papperslapp
du barfotabarn i livet. 
Nu sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.
Vad var det för ord? Var det långt eller kort? 
Var det väl eller illa skrivet? 
Tänk efter nu förrn vi föser dig bort, 
du barfotabarn i livet."

Exakt som Nils Ferlin en gång beskrev det gråtande barfotabarnet kände jag mig förra veckan. Det var oroligt på jobbet, jag kände mig ifrågasatt och jag kände att människor klev ut och in över mina gränser utan att jag kunde hindra dem. För jag hade ingen papperslapp. Jag visste inte vad jag ville och jag kunde inte stå upp för det jag trodde på. Det är bra att ha en papperslapp när man kommer till handlarn.

Jag tror att Ferlin skrev om barfotabarn som var värre utsatta än jag, men jag identifierade mig ändå starkt med dikten. Jag hade ingen ordning på mina gränser och att jag saknade förmåga att stå upp för dem. Situationen redde upp sig lagom fram till lunch på fredagen, men då var jag så i gasen av snurriga tankar och för lite sömn att det bubblade i huden på mig.

Så bra då att jag bokat en yogaretreat på ett slott i Södermanland. Dit åkte jag fredag eftermiddag och försökte smälta in i en grupp, som visserligen inte var på minsta sätt ifrågasättande eller hotfull, men ändå en ny grupp med människor att förhålla sig till. Vackra omgivningar, vackert slott, bra yoga och några pass kring personlig utveckling. Jag letade efter kontakten med mig själv snarare än med de andra. På lördagen (när jag sovit ut) kändes tillvaron lite mer normal.  Jag kunde komma upp ur min grop och så småningom åka hem till Maken. Jag kom hem lite mer samlad och hel än när jag åkt på fredagen.

På söndagen hade jag glädjen att lyssna på en mycket begåvad och mig närstående psykolog som predikade i Ersta kyrka om kärlek. Det var personligt och tänkvärt och gav ytterligare bränsle till min sinnesro.

Men det var först idag på min lediga måndag som jag fullt ut kunde landa i mig själv och känna riktig glädje. Jag lade orienteringskartan och kompassen i cykelkorgen och cyklade ut i Nackareservatet. Nollgradigt bett i luften, hög himmel och en klar sol. Bara jag, tallarna och fågelsången. Och  kontrollerna runt Söderbysjöns blåa vatten.

Jag hittade fem av dem och gick hand i hand med mig själv tillbaka till cykeln. Nu är vi ett jag igen och barfotabarnet har återupprättat sina gränser. En orienteringskarta från Skogsluffarna kan också vara en papperslapp.

Men oftast händer det inte ...

Och bara en halvtom kaffekopp stod förvånat kvar på bordet. 

Jag lever mitt liv mellan två poler, syd och nord. Kanske inte som Antarktis och Arktis, men kontrasterna är stora nog ändå. Nu har jag tillbringat fyra dagar i mitt nordliga hem i Luleå. Där var det meterdjup snö och sidensvansar (jag hann för den delen med en dag med snöslask och dimma, också) och oändligt lugnt.

När det inte är lugnt är det barnbarnsyrigt. Då är det full sula, Risifrutti och återkommande försök att ta ner tempot lite. Brukar inte funka. Det är pyssel med kritor och lim och det är legobygge och nya Pelle Svanslösboken. När de har åkt hem är jag helt slut. Men ingen kan klaga på närvaron.

Så blir vi ensamma i pensionärslägenheten (nej, vi är ju inte pensionärer än, men alla andra i kvarteret är ) och får ingenting ur händerna. Vi dricker kaffe och löser korsord och jag tillbringade en hel kväll i hörnsoffan utan att egentligen röra på mig. Maken ser på hockey. Ska jag sätta på lite kaffe? Ja tack. När hade vi tvättid?

Men hjälp, ska det bli sådär lugnt när vi är pensionärer på heltid? Så väsensskilt från vårt radhusliv i Pungis. Inte för att vi har ett så spännande liv i Stockholm heller, men vi är ändå en del av kollektivtrafikförseningarna, Slussenbygget och dom braskande nöjesannonserna (som vi bara läser men sällan gör verklighet av). Så vi skulle kunna om vi ville. Gå på lokal alltså. Men mest passar vi busstider och kryssar mellan folkmassorna i T-Centralens kakelgång.

Den här skarven mellan ett stilla Luleliv och stöket och böket i storstan blir aldrig så tydlig som när jag reser emellan. Det tar tid att landa i ett nytt hem.

Men vänta, det hände ju faktiskt något spännande i Luleå. Maken som skulle flyga hem före mig på måndagförmiddagen fick ett sms från flygbolaget igår morse, söndag alltså. Nästa sms kom när klockan blivit nio och han ätit frukost. Han hade just satt sig tillrätta med kaffekoppen i soffan för att läsa DN på läsplattan när han plötsligt muttrade: Men den 16:e, är det idag?

Det var det. Och det var den dagen som hans plan hem till Stockholm skulle gå klockan tio. Inte dagen efter. Vi kastade på oss ytterkläderna och körde som biltjuvar till Luleå Airport, där han i god ordning hann med stockholmsplanet. Sen körde jag hem i bilen igen och återgick till min DN.

Sen hände ingenting igen på hela dagen. Tills barnbarnen kom över igen.

Plötsligt händer det

Överraskande tom. 

Det hände en underlig sak. Jag var på väg hem från jobbet, drog på mig överdragskläderna, reflexvästen och cykelhjälmen. Kom ut till cykeln, stoppade ryggsäcken i cykelkorgen och cyklade hem. Väl hemma på gården var cykelkorgen tom!

Min starkaste känsla kan nog beskrivas som snopenhet. Jag stirrade på den tomma cykelkorgen och undrade om jag tappat ryggsäcken i ett gupp eller om någon snott den vid ett rödljus. Vet fortfarande inte.

Det var ingen stor sak. Jag fick en lånedator på jobbet. Jag fick ersättning (lite) från mitt försäkringsbolag och jag får köpa lite nya laddkablar.

Inga kort eller personliga tillhörigheter försvann. "En världslig sak", som Karlsson på taket skulle ha kommenterat händelsen.
Så varför blev jag  så tagen? Hela fredagen och en bra bit in på helgen var jag fast i tankarna på min ryggsäck och var den kunde befinna sig. Och hur det kunde ske.

Jag har funderat på det. Maken tror det beror på mitt kontrollbehov och det kan han ha lite rätt i. Jag blev överraskad över att något som jag inte på minsta sätt hade förutsett faktiskt hade skett. Men kontrollbehovet är inte hela förklaringen. Jag tror att jag är lite skör just nu. Det händer mycket på jobbet, allt vänds upp och ner och jag är i ett förändringsskede mellan yrkesliv och permanent ledighet för all framtid. Vem är jag nu? Behövs jag?

För tjugo år sedan levde jag i en såpbubbla som närsomhelst kunde brista. Inget kändes beständigt ("för all framtid"- ha!) och jag visste att vilken morgon som helst kunde tillvaron - som jag kände den - raseras. Alla som genomgått en livskris av något slag vet vad jag talar om. Inget är säkert. Det går inte att planera för framtiden, för vem vet var man än om tre månader? Eller imorgon.

Numera lever jag ett stabilt liv med ordnad ekonomi, ordnad Make och ordnade boenden. Och barnen klarar sig bra. Då börjar man tro att det alltid kommer att vara såhär. Att man kan planera vad vi ska göra till jul eller var man ska vara om tre månader. Eller imorgon. Att vi vet att vi ska skaffa en liten vit hund till pensionstiden.

Men då har man fel. För ingen vet. Och vi ska inte leva som om vi hade all tid i världen. För det har vi inte. Ändå tror jag inte att det är nyttigt att gå omkring och leva i en såpbubbla. Vi behöver kontinuitet och tilltro till morgondagen. Vi behöver lita på att världen - så som vi känner den - står kvar imorgon också.

Men ibland kan det vara bra att påminna sig om att man inte vet något säkert och att inget varar för evigt. Och såna dagar när man känner sig lite skör, då är det bra att man kan få vara hemma i sitt hem och sticka lite på en yllekofta till en tvååring som för länge slutat vara två år.

Räknas en vit terrier som ett livsval?

En viktig del av pensionärslivet är pensionen. Dvs. hur mycket man får och från vem och bör man göra några bra placeringar såhär i sista minuten (i stället för dom halvtaskiga man haft i 15 år). Jag beställde därför tid hos min företagsrådgivare på "en personlig och lokal bank", där vi varit kunder i 15 år.

En timme efteråt gick jag därifrån med bankmannens råd ringande i öronen. "Du borde sätta dig ner med din man och diskutera vilka viktiga livsval ni behöver göra i samband med pensioneringen." Eftersom han återkom med detta råd ett par gånger under vårt möte fick jag intrycket att han visste saker om Maken som jag inte gjorde. Att han har en 30-årig älskarinna som han kommer att lämna mig för? Att han har hemliga bankkonton som jag inte har kännedom om?

Nej, jag tror inte på det. Jag tror att alla bankmän (även dom kvinnliga) har ett talmanus dom blir examinerade på när dom ska träffa sina kunder. Det går ut på:

1. (helst) Flytta alla dina tjänstepensioner och kapitalförsäkringar till Vår Bank, det är det bästa du kan göra och nu nu är det lägre avgifter för flytt också.

2. (i andra hand). Köp Multi Assetfonder för de pengar du redan har placerat hos oss. Det är samma sorts blandfond som du redan fixat på egen hand genom att vikta aktiefonder mot räntefonder, men förvaltningsavgiften är mycket högre och den historiska utvecklingen har varit bra. Ja, inte lika bra som på din hemmagjorda blandning, men bättre än om börsen skulle gått ner. Vilket den inte har.

3. Om inget av ovanstående går hem, dra en floskel om vikten av att "prata igenom pensionssituationen och livsvalen".

Nej, kära företagsrådgivare på Den Personliga och Lokala Banken, om jag behöver äktenskaps- eller existentiella råd så vänder jag mig inte till er. Jag ringer till en terapeut, Svenska kyrkan eller - varför inte - till en vän. Jag och Maken har gjort många omvälvande beslut i vårt liv. Vi har flyttat, bytt jobb, sålt hus och köpt hus. Nu går vi så sakteliga mot pension och jag har ingen aning om vi om tre år kommer att bo i en hyreslägenhet i Stockholm, i ett torp i Sörmland eller i en tjusig Lulevilla köpt för stockholmspengar.

Vi har ingen sån plan. På samma sätt som jag inte hade någon bra plan när jag bytte anställning ett antal gånger så att min tjänstepension är ganska pissig. Jag gjorde det jag kände för och det gick bra ändå, på det stora hela.

På samma sätt som det kommer att gå med vår gemensamma framtid som pensionärer. Det enda vi har bestämt är att vi ska skaffa en liten vit Jack Russel och gå i skogen med. Det räcker så bra.

Som i Mirleft (nästan)

"Var morgon vaknar vi av solen
som strilar in igenom dörrn.
Vi mornar oss ett tag och tänker på idag
och låter allting hända som det vill..."

Så sjöng Hollingworth&Liungman på det glada 1970-talet om sitt liv i ett hus dom hyrde ett halvår i Mirleft. Jag tror Mirleft ligger i Marocko. Hollingworth&Liungman var mer kända för Djurens brevlåda och "Älgarna demonstrerar". (Om du vill höra sången i sin helhet, lyssna här).

Har man inte alltid längtat efter att bo i Mirleft, där det blev "en vinter utan vantar och våren kom strax efter jul"? Imorse kändes det som att det var där jag vaknade på min tredje delpensionsmåndag.
Ja, förutom att solen enbart lyste med sin frånvaro och att jag hade svårt att ligga kvar i sängen efter att ha vaknat klockan sex som vanligt.

Maken säger - nästan irriterat - "men vad ska du upp och göra, du är ju ledig?" Vad svarar man på det? "Du är bara avundsjuk för att du måste gå upp och hade velat legat kvar i stället." Nej, det låter inte trevligt. Man är helt enkelt kissnödig och sen är det ingen idé att gå och lägga sig igen. Allt behöver inte förklaras.

Men om det räknas att man mornar sig vid frukostbordet, läser DN i två timmar och sen lyssnar på Marie Fredrikssons minneskonsert på SvTPlay innan man cyklar iväg för att lämna in cykeln på rep i Kärrtorp...

Då var jag i Mirleft idag. Jag lät allting hända som det ville och - se där! - på väg till skogen mötte jag en en gammal arbetskamrat från Boden som gick i pension redan för 20 år sedan.  Nu bodde han i Halmstad sen sex år, men dök ändå upp alldeles oförhappandes på min promenadväg till Stockholmsskogen. Det var ett fint möte fast det började hagla när vi stod och pratade.

Sen får jag väl erkänna att min dag rörde sig lite mer mot Kungens lilla piga än Mirleft. "Å sen går hela dagen lång uti ett enda fläng. " Jag vet inte riktigt var den tog vägen, men jag vet att jag fuskade  genom att läsa igenom en konsultrapport jag ska få en överlämning på imorgon bitti och sen var det dags för yoga. Bägge två var medvetna beslut. Man behöver kanske 20 år på sig för att komma ner i varv på riktigt.

Oxmorgonens välsignelse

06.45
Går upp. Går till tvättstugan. Mörkt ute.
07.50
Går ner till tvättstugan. tömmer maskinerna. Går som en pingvin för att inte halka på gården. Grådager.
09.00
Går till tvättstugan. Tömmer torktumlaren och viker tvätten. Struttar tillbaka över den blankpolerade gården. Lite ljusare grått sken på himlen.

Oxveckor. Oxmorgon..

Jag är på farmorsbesök i Luleå. Har hunnit med att pulsa i snön, hämta på förskolan, plaska runt på badhuset, trösta en förtvivlad femåring som klämt tummen på en lucka som ville bli öppnad, sett Pelle Svanslös, lämnat redovisningen hos min ekonomikvinna och läst ut en e-deckare. Samt spelat tågspelet med min vuxne son och tvättat lite. Det var den helgen.

Jag provar mig fram med mina pensionärsmåndagar. Att vara ledig i Luleå klarar jag fint. Det här stället är som en sommarstuga med lite bättre standard ( bland annat tvättstuga på gården) och jag är van att dra ut kontakten helt när jag är här.

Flyger tillbaka till Stockholm på eftermiddagen. Ett Arlanda Expresståg är inställt. Vi väntar en kvart på perrongen och en man skäller ut konduktrisen för att det är j-t dålig service att han fått vänta så länge och nu dessutom måste stå. ( Han säger faktiskt ” det enda man får är en stådoja”.)

Jag jagar inte upp mig. Jag är halvnorrbottning. Imorgon bitti är jag stockholmare igen.

Ett par centimeter blev det

Hela söndagen gick jag och gladdes åt att jag skulle få vara ledig på måndagen. Idag var jag mest stressad. Över vad?

Över att jag skulle hinna ut i skogen, över att jag tänkt fixa bokföringen för 2019, över att jag skulle fika med en kompis, över att jag skulle på yoga på kvällen. Över att jag skulle hinna fördjupa mig i dagsaktuella samhällsfrågor.

Jag var helt enkelt stressad större delen av dagen över att jag kände pressen att njuta av min nya ledighet.

Det slutade med att jag slogs med skrivaren för att få ordning på redovisningen, bokade av mitt fika i Kärrtorp, somnade en stund i fåtöljen och tillbringade resten av eftermiddagen med stickningen medan jag lyssnade på ett gammalt avsnitt av Kropp&själ (och dagsfärska nyheter från Folk & Försvar).

Inte blev det som jag hade tänkt mig min pensionärsmåndag, men jag hörde en stressforskare på Kropp&själ som sa att det största skälet till stress i vår tid är att vi hela tiden utgår från Den Perfekta Dagen och allt vi ska uppleva då i stället för att lägga oss på någon slags genomsnittsnivå. Ja, kanske ännu hellre lite under genomsnittsnivå så att vi kan återhämta oss.

Min första pensionärsmåndag blev nog en genomsnittsmåndag. Ja, kanske lite under. Men ett par centimeter på stickningen blev det.

Jag tappade en måndag

Stockholm den 6 januari är en grå säck. Igår kväll snöade det, idag har det töat bort. Dagens aktivitet var att gå 4,8 kilometer runt Skogskyrkogården tillsammans med en gammal klasskamrat och jämföra inskriptionerna på gravstenar. Jag vill ligga i en askgravplats med en egen bronsplatta, hon i en grav bredvid sina föräldrar. Tänker vi på döden eller koketterar vi bara?

Idag är det trettondedag jul, slutet på julledigheten. Tidigare idag lade jag in en nytvättad julduk i skåpet där jultextilier förvaras till nästa jul. Tanken slog mig för första gången i mitt liv: kommer jag att ta fram den igen? Finns jag nästa jul?

Jag som alltid haft visionen att leva för evigt eller i alla fall förneka slutet. Som min mamma. "Vi pratar inte om det." Hade någon för tre år sedan när jag fick min diagnos om ett överskott av blodplättar sagt att även jag var dödlig hade jag viftat bort detta med nya planer och nya idéer. Nu är min lust att börja jobba igen närmast obefintlig. 06.14 imorgon bitti går tåget mot Borlänge och jag ser inte fram emot det.

Det är klart att jag kommer att jobba på som vanligt och jag kommer att göra bra ifrån mig. Jag kommer att glömma bort att jag är 63,5 år och om knappt 1,5 år går jag hem för gott. Redan i slutet av denna vecka kommer jag att vara uppe i full fart igen.

Men sanningen är den att jag från och med i onsdags förra veckan har gått i delpension och därmed sjunger på sista versen inom arbetslivet. Och att mitt fokus numera har bytts. Tiden är ändlig. I alla fall arbetslivstiden, den går att mäta upp på en kalender, ett måttband, en kam. Klipp av en bit varje dag.

Medan jag räknar ner mot pensionen och bryter av pinnar på kammen vill jag reflektera kring mina känslor av att sluta jobba. Hur kan ett liv som varit så inriktat på jobbet förändras mot nya värden? Kommer jag att bli deppig och känna mig överflödig? Kommer jag att njuta av mina lediga måndagar och släppa in lite kreativa krafter i mitt liv?

Jag ska skriva varje ledig måndag om hur det känns att vara en nedräknare. Idag är det den första dagen. Den råkade vara helgdag så den räknas inte. Jag tappade en måndag, men kanske håller jag på att hitta livskvalitet av ett oanat slag. En grå måndag känns det inte nära till hands, men vem vet.