Rammakarens förslag i form av en miniatyr var fint. Möjligen lite överarbetat.
Jag hade lämnat in två tavlor för inramning. Vi har ingen ramaffär i närheten, men jag hittade en ung kille i Bagis som gärna ramade in med lite konstnärlig touch. Varför inte, tänkte jag. Man kan gå utanför boxen.
Nu ville han visa mig ett förslag till utformning. Jag åkte dit. Han var inte i ateljén, så jag väntade utanför. Klockan var fem i tre. En man med en hund passerade och plötsligt började det skälla grovt i en Audi nära mig. Jag noterade att det är sensommar över 20 grader varmt och inga bilrutor var nervevade.
Medan jag stod där och väntade på min vän inramaren, började jag bekymra mig mer och mer för hunden. Jag försökte gå närmare bilen utan att stressa honom, men såg inget för att bilrutorna var tonade. Att han flämtade med hängande tunga syntes dock.
Nu hade det gått 20 minuter sen jag kom. Kan man ta reda på vem som äger en bil? Det kan man. Det kostar 3 kr att få ett snabbsvar via sms. Jag ville inte avstå från att ingripa av ekonomiska skäl. Vad håller jag på med? Varför utgår jag inte ifrån att hundägaren har full koll på vad man får och inte bör göra när man har husdjur?
Det fanns ovidkommande fakta som störde mina försök att skapa sinnesro. Som att bilägaren var skriven på två adresser i centrala Stockholm, som att bilen hade bytt ägare en rad gånger de senaste åren. Och visst är det något skumt att ha tonade rutor. Någon slags privatdetektivgen slog till: var jag en kriminell målvakt på spåren? Som hade sin kamphund inlåst i bilen, visserligen halvt avdomnad av värmen, men dock.
Jag har läst Kierkegaard i sommar. Jag är mycket medveten om att livet består av val. Jag vill vara en autentisk människa. Jag kan inte lämna hunden i sticket även om husse är en bov. Jag bestämde mig för att ringa husse om han inte kommit tillbaka när vi var klara med att bedöma inramningsförslagen.
Rammakaren dök upp. Jag berättade om hunddramat. Han kontrade med att om det har gått en timme så har man rätt att slå sönder bilrutan och släppa in luft. Han envisades dessutom med att gå fram till bilen och gå runt den, trots mina protester: "Stressa inte hunden ännu mer." Hunden skällde. Bilen gungade.
Vi ägnade åt oss åt ramarna utanför ateljen samtidigt som jag höll ett öga på Audin. Rammakaren var entusiastisk över sina förslag, jag var splittrad. Efter ytterligare en kvart var vi överens om urtformning och pris. Jag kände att nu kunde jag snart inte undvika det jobbiga telefonsamtalet längre. Jag började lägga upp replikerna i huvudet.
Då kommer en man släntrande över gatan och låser upp Audin.
"Nu kommer han", säger jag till rammakaren, lättad. För mig är problemet löst: jag slipper ringa, hunden kan andas och Bagis har tillfälligt befriats från möjlig maffiakriminalitet.
Men så tänker inte rammakaren.
"Vet du om att det är förbjudet att lämna hunden i bilen sådär länge", hojtar han.
Hundägaren upptäcker oss, vänder sig sakta om och går emot oss. Han ser ...forskande ut.
"Jag var lite bekymrad för hunden, sa jag. "Den var instängd i bilen."
"Jag hade takluckan öppen", sa han. (hade han? Det hade jag inte kollat!)
"Men"fortsatte han, " det är fint med folk som bryr sig..."
Härligt, tänker jag, han förstår varför jag blev orolig.
"...och som omyndigförklarar andra." (han höjer rösten och stirrar mig i ögonen).
Jag tar sats:
"Jag förstår att du känner dig kränkt över den här attacken på din integritet, men jag tänkte mer på hunden än på dig."
"Hur länge var jag borta?" (underförstått: du vet inte vad du pratar om)
"Du var borta i 50 minuter. Minst" (och jag var glad över att jag kollat på klockan.)
Han vänder sig om, går bort till sin bil och låser upp.
Skönt, tänker jag, nu klarar jag mig utan gängstryk.
Men då kommer rammakaren på att han inte bidragit till konflikten på en lång stund och ropar efter hundägarens rygg: "Och ha en bra dag!"
Jag trodde han skulle köra över mig när han vände bilen och körde tillbaka.
Och jag undrar om bilägare får reda på vem som sökt deras uppgifter i dataregistret.
