Två vuxna vaknade i Luleå

Det plingar till på mitt nattduksbord och jag plockar upp telefonen och läser Nattens nyheter från SvT. "Stora bränder i Kalifornien. 21-årig man skjuten i Landskrona. Polisen tror att den avlidne är 12-årige Dante."

Varje morgon läser jag sammanfattningar om mord, död och elände. Jag förstår att jag håller på att bli gammal när jag i likhet med min mamma och min svärmor suckar i mitt inre över allt ont som omger oss. 

Jag längtar efter en nyhetssammanfattning som lyder: 

"Två vuxna vaknar i Luleå. Utanför fönstret är himlen mörkgrå, regnet hänger i luften och tallkronorna rör sig i vinden. De ska snart stiga upp, äta frukost och läsa morgontidningen. Hustrun ska gå ner till Coop och köpa två små bröd bakade på mörkt mjöl. Senare under dagen ska de nog åka ner på stan och köpa lite glittrigt julpynt till övernattningslägenheten. Men de vet inte säkert än. På kvällen bjuder de en av sina söner på middag, fläskfile med parmesanbakad blomkål. 

De älskar varandra. Och det är gott så."

Ett telefonsamtal på Linate

För tredje gången flyger jag från Linate i Milano. Första gången var den 11 oktober förra året. När vi satt i caféet och väntade på vår flight efter fyra fina dagar ringer det från mammas korttidsboende i Tumba. "Din mamma har ramlat inatt när hon klättrade ur sängen. Vi har tagit henne till Södertälje, men du behöver inte oroa dig. Vi meddelar eftersom."

Så började mammas sista resa i livet parallellt med min egen hemresa. Efter dryga 14 dagar fanns hon inte mer. Bäckenbrott, grind på sängen, och en kraftigt sluttande kurva med oundvikligt slut. Jag och min syster turades om. Vi försökte på bästa sätt synka vardagsbestyr med att vara hos mamma, trots att hon den sista veckan inte visste om att vi satt där ( eller gjorde hon ?). 

Den 1 november, just före allhelgonahelgen, andades hon ut för sista gången, lika lugnt och stilla som hon levat. Då var vi också där. Vi hade sjungit för henne, hållit hennes hand, strukit hennes kind och  fuktat hennes mun. Gråtit i omgångar. Skrattat också. Nu var vår sista länk till vår historia borta. 

Jag tyckte inte om mammas sista veckor på boendet. Missförstå mig inte, det var fantastisk personal, hemlagad mat, bra medicinsk omvårdnad. Jag sjunger inte i kören "Så dåligt Sverige blivit nuförtiden". Men har man lyckats leva i 93 år så har man en stark vilja och integritet, ibland gränsande till ren tjurighet ( om än stillsamt kommunicerad).  

Vård och omsorg baseras däremot inte på individens behov utan på vad som passar systemet, schemat, personaltätheten. nöjdhetsmätningarna. Så svårt att ställa om från ett liv där du själv bestämmer när du vill dricka kaffe, gå på toaletten, bädda sängen. Så svårt att klliva ur sängen på natten när en grind hindrar din väg. Du klättrar över. Du faller.



Det är skönt för skalder att få sova. Och för gamla mammor som är förvirrade och har ont. Men när jag sitter på Linates café och äter deras torra pizzabitar tänker jag på där samtalet som förändrade allt. Och att jag en gång också kommer att försöka klättra över sänggrindar, igen och igen. Till jag inte klättrar mer. Leve tjurigheten så länge den varar! 

Semesterskola i bergen

  

Jag behöver gå i semesterskola. Tredje dagen på min semester drabbas jag alltid av en störande rastlöshet. Då har jag sovit, läst, druckit vin, njutit. Besökt en medeltidsmarknad, åkt tåg och köpt citroner på torget. Men sen då? Vad ska jag göra nu? Vem är jag när jag inget gör? Finns jag ens när jag inte gör något nyttigt? Hur bär ni er åt som åker till Thailand i flera veckor och njuter av bad och strand och av sysslolöshet? 

Som tur är är jag gift med en man som varit med förr. Han vet vad som behövs när min irritation tar över. Han stoppade mig i bilen och körde mig till ett naturreservat med vandringsleder. Vi förstod inte mycket av skyltarna, men vin förstod att vi kunde gå en stig nerför inskogen och sen en stigmuppför i värmen och vips! var man både svettig och ganska trött. Vinrankor med mogna druvor så långt ögat kunde se, prasslande bambublad och då och då en liten ödla som smet undan bland de torra löven. Lerjorden torr och röd under stekande sol. Vi sa inte mycket men gick taktfast. 

Nu saknades bara förmiddagskaffet. Klockan hade blivit halv ett. Tillbaka i bilen igen. Vi körde högt, högt upp till den lilla gudsförgätna hålan Cortiglione och gick in på hålans tjusiga restaurang i klädda keensandaler, shorts och svettiga skjortor. Alla andra var söndagsklädda. Jovisst hade dom ett bord. Jag åt smörstekt Karl Johan och Maken råbiff. Bordet dukat med vit linneduk och utsikten från terrassen to die for. Himmel, gröna kullar och överallt vinodlingar. 

Plötsligt infann sig sinnesron ( möjligen förstärkt av ett glas lokalproducerat Chardonnay). Just här befinner jag mig just nu. Inte före, efter, innan, sen eller nån annanstans. Det är kontrasterna jag behöver. Borta - hemma, vila - arbete. Och så den där lilla pausen däremellan, då jag hittar tillbaka till mig själv. 

En gul balkong - igen

   

Jag är ingen äventyrare. Jag gillar att göra saker för andra gången. Men eftersom jag fort blir uttråkad, så blir det inte alltid en tredje gång. 

Nu sitter jag på den gula balkongen - igen. Det har gått fem månader sen vi hittade hit första gången och vi har längtat hit - igen. Inte så mycket hinner hända på fem månader, men jag har köpt en lägenhet i Luleå  för att vi ska ska vara närmare barn och barnbarn och det liv som tidigare var vårt. Det känns skönt att åter stå på två ben. Stockholm - Luleå. Borta - hemma, som Makens äldre bror lär ha sagt när han var liten och familjen var på bilsemester. (Han var också ofta den första att gilla mina bloggar, nu kan han inte det längre - vila i frid, Janne).

Nu har vi ett till, ett tredje, hem. I alla fall just nu. Förra hösten, just innan mamma dog ( i efterhand kan man fundera varför vi åkte iväg just då, men historien skriver sig inte i förväg, vi visste inte då. Det hade aldrig hänt förr), var vi på husjakt i Italien tillsammans med goda vänner. Det blev inget hus p.g.a priserna, olika målbild, obeslutsamhet, jag vet inte. Efter mammas död hade jag en stark, intensiv känsla av att jag var för långt borta från mina barn. Därför blev det en lägenhet i Norrbotten, ett bra beslut känns det som. 

Men vi ville ju ändå till Italien! Så småningom formerades planen att hitta en lagom stor by med ett par fina restauranger och en kvartersbar och nära ut till de piemontesiska kullarna och vinodlingarna. Vi blundade och satte ner ett finger på kartan, rakt på Nizza Monferrato. 10 000 invånare, liten sömnig turaitstad längs Autostrada del vino, mellan Milano och Genua, 

Vi bokade ett hotellrum, men när Maken var på styrelsemöte en kväll, bokade jag om. Jag hittade en lägenhet via Airbnb. Via Cordale 19. Hos Monica. Där trivdes vi så bra på den gula balkongen, med kvartersbaren och framför allt med Monica som är en mycket omtänksam värdinna att vi på direkten bokade upp oss för en septembervistelse. 

Nu är vi här igen. Sensommar i Italien. 30 grader varmt igår, liknanade prognos de närmaste dagarna. Du or, blommor, snattrande italienska i gränderna. Vi kom igår eftermiddag. Parasoller hänger i luften på varje gata i Centro Storico som en salut till sommaren och turiststaden Nizza Monferrato. Vi storhandlade frukt, grönsaker, carpaccio och allehanda ostar. Vi tog varsin pizza - fantastiska pizzor  (hur gör dom degen här?) - vid Rådhustorget och den mörkögda servitrisen var samma som i våras. Mitt i måltiden kom mormor  - la nonna - med servitrisens lika mörkögda dotter som fick kela med mamma en stund och få en klubba. Det blev nåt glas vin för oss. Vi lullade hemåt i mörkret. 

Nu har vi ätit frukost och jag sitter på den gula balkongen med mitt morgonkaffe. Maken, som gick iväg för att köpa färskt bröd säger att det är marknad på torget. Hemma kan vara så många saker, även om det är borta. Det lutar mot ett tredje besök. 

Idag är det äntligen valdag

Så blev det äntligen valdagen 2018 i Sverige och vi fick ta på oss finkläderna och gå till vallokalen för att fullgöra våra samhälleliga rättigheter och skyldigheter. Aldrig har ett val känts så angeläget och ödesmättat som detta. Eller tänkte jag detta redan 2014 när SD började etablera sig som ett parti med "vanliga" väljare och inte bara främlingsfientliga extremister?

Jag är helt fixerad vid SD. Jag ser mig omkring och funderar vilka grannar, vilka arbetskamrater, vilka kompisar är det som tillsammans bildar de cirka 20 procent som utgör väljarbasen och som vuxit så mycket sedan förra riksdagsvalet? Är det den eller den eller den?

Jag har svårt att föreställa mig vilka dom är. Jag tycker att alla jag möter  håller med mig i mitt ältande av "det viktigaste valet i min livstid, det finns många skäl att vara orolig etc..." Men de kanske inte menar samma sak som jag när de säger att de är oroliga? De kanske är oroliga för att valet ska mynna ut i ett fortsatt samhällsskick med bibehållen välfärd och ett flyktingmottagande på dagens nivå, där skillnaden mellan partierna handlar om HUR? och inte om ALLS?

Till slut har jag identifierat någon eller några i min bekantskapskrets. Människor som jag inte tror är rasister, men som röstar av missnöjesskäl för att någon fått dem att tro att invandringen är Sveriges huvudproblem och kan vi bara stoppa den så får vi bukt med personalbristen inom sjukvården, farmors liggsår, bankbedrägerierna och dubbdäcksförbudet på Hornsgatan. It´s the migration, stupid, för att travestera en annan kampanj. Alltså hyggliga människor, men...

Jag fick tårar i ögonen av högtidlighet när jag lämnade mina tre kuvert till röstmottagaren.  Tills jag fyllde 20 var allt enkelt, för samma parti hade styrt landet sen jag föddes. Att rösta var bara en formalitet, vi var ändå alla tryggt omhändertagna av den svenska socialdemokratin och dess välfärdssystem. Idag kändes det som att allt hängde på min röst. Det är en bra känsla om än inte riktigt med sanningen överensstämmande.

På väg in i vallokalen tog jag emot alla valsedlar utom SD:s, bara som min egen privata manifestation. Men när mina ögon föll på SD:s valarbetare fick jag äntligen en bit till på plats i mitt partipussel. Det var en kvinna från min tidigare kör. Vi hade oturen att dela rum på en körresa häromåret och jag upplevde henne som extremt negativ och otrevlig. Se där, det är skönt när patiensen går ut och man får sina fördomar bekräftade. En typisk sverigedemokrat. Eller?

Nu har vi gjort det vi kan. Nu kan vi bara vänta.

I

Sno inte nationalismen från mig!

Igår var jag på en välbesökt manifestation mot nazismen. Livia Fränkel, överlevande från Auschwitz, påminde om möjligheten i regeringsformen att förbjuda sammanslutningar och föreningar som syftar till etnisk förföljelse. En ung judisk kvinna berättade om vardagsförföljelser och förakt och en homosexuell ung man beskrev det hat han mött från sin far när han kommit ut och att han vägrar vara rädd längre. Jag grät och jag applåderade. Det var mycket starkt. Vi är fler än dom och vi måste våga visa det. Nästa söndag är det val i Sverige.

Samtidigt tänkte jag på hur vi idag använder begreppet "nationalism" som synonymt till "högernationalism", precis som dom tidigare tyckte att dom hade rätt att sno vår svenska flagga. Jag älskar Sverige. Jag är nationalist, men jag välkomnar människor från andra länder som behöver skydd och vill skapa ett bättre liv för sig och sina familjer här. Jag tror vi har plats och råd och jag har inte behövt sänka min standard som en följd av flyktingvågen 2015.

Jag älskar framför allt den den svenska naturen. När jag kom hem hade Maken köpt mig en jättefin present: den nyutkomna utgåvan av Nordens flora (947 sidor). Den kommer att bli en favorit på kaffebordet, på toaletten och bredvid läsfåtöljen. Med fina illustrationer och korta, sakliga texter beskriver den nära 3600 arter och familjer. Och den värderar inte vilka växter som är bättre än andra eller vilka som inte hör hemma här.

 Läs bara här (om kavelhirs): "...Småax 1,5-2 mm, med 1-3 borst med tydligt nedåtriktade hullingar (övriga arter, utom 4, har uppåtriktade). Från Medelhavsområdet, Asien, Afrika."

Skulle det inte vara skönt om vi beskrev varandra så neutralt och utan emotioner?

Och imorse kom jag i diskussion med Jehovas Vittne som knackade på. Inte om Jesus, men om dom skulle rösta i valet. "Vi röstar inte" sa den fetlagde mannen, medan den yngre såg ut som om han ville sjunka genom vår farstubro. "Vi tror på Guds rike". "Jamen vi måste alla motverka de mörka krafter som vill angripa vår demokrati och vår humanism", argumenterade jag. Han höll inte med mig.Han räknade nog med att tillhöra de utvalda, så han behöver inte bry sig. 

"Vakna!", sa jag. "Tänk om medan tid är."
Jag tyckte jag fick till det riktigt bra där. Men antagligen är det svårt att vinna folks övertygelse med oneliners.