torsdag 31 mars 2016

Bengt-Erik botar min tandvårdsskräck (30/100)

Bara broschyrerna är nog för att ge mig mardrömmar.


Jag  har en kamrat vars barn har blivit tandläkare och jag förstår inte varför. Jag förstår läkarromantiken, att rädda liv och att hjälpa sjuka människor att bli friska - men tänder? Fula, sneda och nedslitna. Ibland med hål i, nästan alltid med tandsten. Fruktansvärt ocharmigt! Och dessutom i någon slags anda att ständigt uppfostra och förnedra patienterna. 

Jag har ett så kallat friskvårdsavtal med folktandvården i Björkhagen. Jag betalar dem 107 kr per månad och dom kallar mig en gång per år. Då förväntar jag mig att som  leverans för mina  107 x12 kr ska jag få beröm  för att jag sköter mina tänder så exemplariskt och kanske en liten klistergubbe att sätta på skåpet hemma. Så är det inte.

För det mesta får man en uppsträckning för att man inte skött om sina "mellanrum" ordentligt (som om en mindfulnessterapeut hade utbildat dem) och för att man borstat för hårt. Att jag nästan aldrig har hål tycks dom inte vilja fira med mig, utan det tar dom för givet.

Förra året blev det något fel så i stället för att träffa tandläkaren fick jag komma till en tandhygienist. Jag höll på att dö! Hon skällde värre än någon annan jag mött genom åren och poängterade säkert fem gånger att det var tur att jag äntligen kommit under hennes händer och verktyg. så därför använde hon dem grundligt. Hon skrapade och putsade och det ilade i samtliga tänder i timmar efteråt.

Därför har jag gruvat mig hela dagen för årets undersökning som skedde kl. 16.20 idag. Det var i onödan. Det var min vanliga gamla tandläkare som tyckte att det "såg fint ut". Äntligen! Han skrapade bort lite tandsten, men det gjorde inte ont. När jag gick frågade han om jag ville komma tillbaka till honom eller till tandhygienisten nästa år. Ja, vad tror du själv? Det sa jag inte, men jag tänkte det.

Ett år till nästa gång, Bengt-Erik! Jag lovar att använda tandtråden ordentligt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar