lördag 13 maj 2017

Värdelös odlare. Eller? 

Plötsligt händer det. 

Jag läste i en av mina inspirerande trädgårdsböcker av Elin Unnes (The secret gardener) att det inte är svårt att få en amaryllis att blomma om. Man bara pysslar om den med vatten och näring efter julblomningen tills den vissnar ner. Sen rullar man in den i tidningspapper, stoppar den på ett mörkt och svalt ställe så att den får vila och så tar man fram den på hösten igen och driver fram en ny blomning. Häpp! 

Förra året hade jag inte läst Elin Unnes. Då satte jag bara ut löken i en planteringslåda och lät den stå ute hela sommaren innan jag hittade boken och panikvilade löken i några veckor innan jag tog in den igen till advent. Den var lite blyg och tillbakadragen först, men sträckte på sig i januari och blommade måttfullt men bestämt.  

Men i år skulle jag alltså göra rätt. Jag fortsatte att vattna mina två amaryllisar med svag näring efter jul. Inget hände. Jo, alltså, blommorna  fortsatte där bakom gardinen ( de är ju ganska fula när de blommat klart och inte så mycket att stoltsera med) att växa med nya gröna blad och inte minsta tendens till att vissna ner. Så jag tänkte nog ändå stoppa in dem i tidningspapper och gömma undan dem för sommarvilan. Vilken dag som helst. Vilken helg som helst. 

Tills igår morse när jag märkte att en av de vissnande (?) växterna lurat mig grundligt. Ett prakfull knopp har nu i mitten av maj börjat skjuta upp i ljuset. 

Vilken värdelös odlare jag är. Eller? Hjälp mig Elin om du läser det här. Sign. "Alla är värda en andra chans"

söndag 7 maj 2017

Lördagsjakten på effektivare akutvård

Poliserna som inte behövdes på Capio

Det började som ett enkelt telefonsamtal till 1177, fortsatte med en snabbtur genom Vårdstockholm och avslutades med tidernas snabbaste besök på SÖS akutmottagning. 

Jag tänkte bara passa på att utnyttja bilturen efter orienteringen för ett enkelt uppcheckningssamtal om en liten krämpa till Vårdguiden, 1177. Men den väntade responsen att det där är nog inget att bekymra sig om förbyttes i en uppmaning att söka akutvård. Eehh? "Jomen vi måste göra den rekommendationen enligt våra instruktioner."

Så efter att ha klarat av helgkaffet hos den 93-åriga modern åkte vi hem för att hämta mitt körkort, för jag tänkte att det var viktigt att kunna identifiera sig inför sjukvården. Vi kom på att det fanns en närakut vid Gullmarsplan. Toppen, då slipper vi åka till Södersjukhuset! Toppen var också att det var i det närmaste tomt på närakuten. Endast en man i medelåldern som satt och snorade i ett hörn.

Den snorige mannen förklarade att personalen var lite upptagen för dom hade just fått in en ghanesisk man som skurit upp sin hand på en kokosnöt. Tydligen hade det blivit lite fel hos SOS Alarm, för dom hade uppfattat larmet som ett överfallslarm och skickat både ambulans och polis till Gullmarsplan. Stor uppståndelse. Mannen transporterades iväg för vidare vård och det blev min tur.

Klockan halv fem kunde jag få en tid sa sköterskan i receptionen, Men klockan är ju bara halv två och det är ju helt tomt här? Jomen doktorn var fullbokad och nästa doktor skulle inte komma in förrän halv fem. Kunde jag få någon kvalificerad sköterska att titta på min krämpa för att bedöma om jag verkligen behövde läkarvård frågade jag och beskrev krämpan.

Sköterskan spärrade upp skräckslaget upp sina ögon: nej aldrig skulle en sköterska få göra en så viktig bedömning! Jag måste åka till en akutmottagning. Södersjukhuset var närmast.

Så jag gick ut på Gullmarsplan och tog fyrans buss till Skanstull och bytte till trean mot Södersjukhuset. Något konfunderad över att mitt tillstånd kunde vara så allvarligt att endast en legitimerad läkare kunde bedöma det, men tillräckligt ofarligt för att åka kollektivt till en akutmottagning (jag kanske skulle ha skurit upp min hand på en kokosnöt i stället för att tydligare visa på mitt vårdbehov?).

Jag kom in i Södersjukhusets entré.  Där stod en samling gråhåriga damer i en halvcirkel och sjöng När Lillan kom till jorden och jag tänkte först att dom var med i en volontärutbildning för Röda korset innan jag förstod att de var en kör som hade i uppgift att roa de stackars patienterna som satt och halvlåg på stolarna i foajén. Men jag fick inte njuta av vårsången, för jag hade kommit fel upplyste mig damen i kassan. Jag skulle till akuten. Ut och sen gatan ner till höger. Suck. Då blev det SÖS-akuten i alla fall. Alla vårdtagares skräck.

Men det gick fort att komma fram till sjuksköterskan bakom luckan. Bara tre nummer tog det. Hon såg lite undrande ut inför mitt ärende? Kunde jag inte åkt till en närakut i stället? Jo, det kunde jag och det hade jag, men... och så vidare...

Jag skriver in dig, sa hon och satte fast ett så kallat åkband runt min handled, men bered dig på att det kan ta lång tid. Nämen måste det det? frågade jag. Det är ju lördag och solen skiner och jag hade tänkt jobba i trädgården och det känns som att jag tär på samhällets akutvårdsresurser i onödan. Hon blinkade knipslugt med ögonen och sa: vi gör såhär.

Och sen skrev hon in i sitt meddelande till medicindesken att jag fick en speciallösning: jag skulle visa upp min krämpa för en undersköterska som kunde hjälpa till med en snabbbedömning.

Och så blev det. Jag följde de gula prickarna på golvet, fick prata med Rolf som var en trevlig karl och såg ut att ha jobbat som undersköterska sedan 1930-talet. Rolf satte mig i ett undersökningsbås. På 10 minuter var en ung AT-läkare där, som bekräftade det vi samtliga redan misstänkt: jag hade ingen åkomma som krävde akutsjukvård. Jag skulle bara hålla ögonen på krämpan och se till att den inte utvecklade sig till något annat. Dom klippte mitt åkband och jag var fri.

På 17 minuter var jag ute i receptionen igen, blinkade tillbaka till sköterskan bakom glaset och hade antagligen genomfört världens snabbaste besök på en akutmottagning. En halvtimme senare satt jag på altanen i solen hemma. Det blev inget trädgårdsjobb. Studiebesöket inom akutvården hade sugit musten ur mig.

Och jag tänker på två saker:

  1. Konsten att bygga upp effektiva vårdflöden kanske skulle bygga mer på förmågan att skilja bagatellartade krämpor från livshotande snarare än tvärtom. Fort in, fort ut. 
  2. Prestigelösa och snabba lösningar finns överallt där kloka människor jobbar. 





tisdag 28 mars 2017

Oss introverta emellan


Vi sågs på Kärrtorps T-banestation. Vi är inte så nära vänner, men vi är bekanta för vi sjunger i samma kör. Våra ögon möttes, vi nickade, jag slutade fippla med mitt headset och gick fram för att hälsa på henne. 

Hon frågade om jag tänkt lyssna på något med hänvisning till mitt fipplande. Nej då, ljög jag, ingen fara. Och så kom tunnelbanan och vi satte oss och förde ett helt okej, men kanske lite knackigt samtal om ett ett semestermål vi båda varit på och en körresa vi ska på. Stationerna passerade utanför fönstret. Kanske ångrade jag mig lite, lite vid det här laget här laget att vi gjort sällskap i stället för att jag kunnat lyssna i fred på gårdagens avsnitt av Nordegren&Epstein, men jag har fått feed-back om att jag måste jobba på min sociala framtoning, så jag gjorde just det.  Jag är också lite väluppfostrad. 

Vid T-centralen hade vi kommit till resans ände. Vi reste oss båda två för att gå av och sa "hej då" - kanske lite lättat. Vi gick ut ur vagnen åt varsitt håll. Jag brukar byta vid Fridhemsplan till blå linje, så jag hade inte riktigt tajmat in var nedgången till den blå linjen var på denna perrong. Jag var alltså tvungen att röra mig bakåt i tågets riktning för att komma rätt på stationen. 

Jag kom därför att gå några steg bakom min bekant på den proppfulla perrongen. Jag såg henne kasta en snabb blick över axeln. Hon såg mig inte när hon gick in i samma tåg fast i nästa vagn.  Man måste respektera människors oändliga behov av ensamhet och tillbakadragenhet. Inte minst på morgonen. 



lördag 25 mars 2017

Vi överlevde!

...niger och säger att "Nu är det vår!" 
En av mina yngre släktingar tältade en gång i femårsåldern med sina föräldrar på farmoderns sommarstugetomt. På morgonen rusade han ut ur tältet, lättad och överlycklig, och ropade : "Vi överlevde!" Jag rasade imorse vid frukosten när jag läste morgontidningen. Det var meningen att detta skulle bli ett inlägg om hur tiden kunnat vridas tillbaka 30 år utan att jag märkt det. Att det måste till debattartiklar för att uppmana kvinnor att låta bli att "ställa upp" när deras män har sexuella behov. Att en orakad armhåla på en kvinna föranleder hatstormar på Twitter och Facebook. Att aborträtten ifrågasätts. Men jag skriver inget rasande inlägg. Jag och mina jämnåriga har gjort vår insats för kvinnors självständighet. Nu är det er tur, flickor och pojkar. Gör ert jobb. Inga segrar varar i evighet, de måste ständigt försvaras. I stället gick jag och Maken ut i skogen på en morgonpromenad i hopp om att hitta vårtecken. Jag andades vårens svala vindar, jag kände solen värma mina kinder och jag kissade på torra fjolårslöv (det blir ofta så i min ålder att man inte klarar en hel promenad utan kisspaus!). Vi pratade på om veckan som gått och den som ska komma. Vi kom i fas och ikapp igen. Vi behöver det, varje helg. Mot slutet av promenaden hittade jag den äntligen, den första blåsippan som självklart ska ut på Instagram. Och plötsligt kändes det väldigt tydligt att vi lagt vintern bakom oss. Från och med nu blir det bara bättre. Länge, länge. Blåsipporna vågar sig fram och inatt ställer vi om till sommartid. Jag är benägen att instämma i den unge mannens jubelrop: "Vi överlevde!". En vinter till.

lördag 18 mars 2017

Fyra kontroller är ändå fyra kontroller

Södra delen av sankmarken.

























Jag tog fyra kontroller igår. Visserligen inte dem jag hade tänkt ta, men fyra kontroller är ändå fyra kontroller. Det är lätt här att göra en liknelse med livet. 

Man har en plan om vilka stordåd man ska åstadkomma, t. ex. göra karriär, gifta sig, skaffa vackra barn och köpa ett hus i Italien. I stället kanske man flyttar ihop med sin bästa väninna vid 43, skaffar en kungspudel och får ärva en bostadsrätt i Täby. Det är hela orienteringspasset som räknas. Inte de enskilda delarna. Man ska komma i mål och har man gjort det på ett bra sätt så kan man vinna ett Naturpass att ha i sommar.

Jag funderar om det vore möjligt att skriva en handbok för livet utifrån min erfarenhet som amatörorienterare. Den skulle kunna ha kapitel som hette: "Hur man tar sig ner för en brant utan att göra illa sig", "Svårigheten att orientera med fjolårets karta" och "Välj hellre lättlöpt mark än svårlöpt".  

Detta tänker jag förstås inte på medan jag orienterar. Det är det som är själva grejen med orientering, att man bara kan tänka på var nästa  kontroll är, var man sätter ner foten så man inte halkar på blöt mossa och bryter en handled och om man ska våga gena genom skogen eller följa vägen för säkerhets skull. Min egen mindfulness.   

Men när jag tänker på orienteringspasset såhär i efterhand så är jag inte så säker på att liknelsen med livet håller. På Naturpasset finns det ju ett visst antal kontroller jag måste hitta och markera, om än inte i rätt ordning. Det är bara i början man har valfrihet. I livet har jag fått nya kartblad efterhand.  

Eller så är det en riktigt bra liknelse. 

torsdag 16 mars 2017

Hon som kom före Ann-Britt

Här var det vi möttes.


Jag stod på Åhléns City och plockade bland de supersnygga kuddarna med designmönster i 50-talsstil, när hon passerade och våra blickar möttes. Vi såg att vi kände igen varandra men jag kunde för mitt liv inte placera henne. Hon var bekant men liksom från lång tid tillbaka. Var det från Styrelsen för psykologiskt försvar innan dom blev MSB i mitten på 2000-talet? Eller hade hon varit dagisfröken åt mina barn (fast det var ju 90 mil och 25 år sedan). Eller var hon den väninnan som gjorde slut med mig i början av 1980-talet (men skulle hon ha så kraftig dubbelhaka? Inte vet jag, jag har ju inte sett henne på 30 år). 

Enda sättet är ju att fråga direkt, men vi började prata om kuddar och svärdöttrar och presenter, så jag missade den chans jag hade och när hon sen följde upp med att fråga: och vad gör du nuförtiden? så kastade jag mig ut i en beskrivning av mitt nya jobb utan att egentligen veta om jag borde berätta om de senaste fem åren eller ett sammandrag av de sista 30? 

Men jag kände mig lite listig, så jag var på väg att fråga vad hon gjorde själv, för att kanske få en ledtråd ( kanske större risk för: nä, det är precis samma som förr vettu)  men just då ringde hennes telefon och hon gick in i sitt samtal och bort från mig. 

Och där stod jag. Och kunde inte släppa tanken på vem hon var och vad vi hade gjort tillsammans och var detta skett. Och med huvudet fyllt av dessa tankar försökte jag fokusera på min shopping, men det gick bara halvbra. Tills jag lyfte blicken från presentinslagningen och såg Ann-Britt från Botkyrka, en arbetskamrat från bara några år tillbaka! Och jag blev så glad över att jag visste vem hon var och vad hon gjorde i sitt liv, så vi blev stående länge och pratade i ren harmoni.  Och Ann-Britt sa när jag berättat om min traumatiska upplevelse: du kommer på snart vem hon var.  Nej, tror du det, svarade jag. Hon känns inbäddad långt ner i det dammiga långtidsminnet.

Men Ann-Britt fick rätt. Precis när jag började skriva denna text föll bitarna på plats  och hon intog sin plats i galleriet. Med dubbelhaka och allt. Trots att hon och jag träffats på ett jobb för inte alltför för många år sedan löpte minnet amok och jag associerade henne med en människa jag känt för mycket länge sedan. Och så finns det de som hävdar att vi är rationella varelser. Pyttsan. Känslominnet rules.

söndag 12 mars 2017

Problemet med lila tulpaner


 - Men hur kunde du köpa lila tulpaner? Den anklagande frågan avslutade vårt fredagssamtal strax innan jag somnade och man får väl säga att jag inte är stolt över den. Fredagar kan vara fantastiska, när arbetsveckan lägger sig till ro och visar vägen in mot två lediga dagar. Men de kan också vara trötta och lite griniga. Som i fredags.

Maken hade handlat och förberett fredagsmat samt inhandlat den veckovisa tulpanbuketten på torget i Farsta.  - Vi brukar ju köpa röda och gula och papegojtulpaner, så jag tänkte lite nytt den här veckan. Han var verkligen värd all respekt för sina insatser, så varför fick han inte det? Vad har jag emot lila tulpaner när jag gillar röda, gula och papegojtulpaner?
Lila tulpaner är dålig smak. Lila tulpaner är leopardmönstrat, blingbling, svanktatueringar, svarta skinnsoffor, AIK-tröjor och shabby chicmöbler. Jag vill inte vara en del av den lila tulpankulturen. 
Jag är uppvuxen i ett stilmässigt omedvetet hem. Allt det ärvda Gustavsbergsporslinet bara fanns där, utan storytelling eller kulturreferenser. Min stilskola gick jag på Socialhögskolan i Umeå. Där lärde jag mig av mina kamrater att naturmaterial alltid är bättre än syntet, att högklackat är tacky, att det fula femtiotalsporslinet vi hade hemma egentligen är fint och gjort av okända giganter som Stig Lindberg och Marianne Westman ( fast vi hade inte Picknick hemma, för vi hade bara Gustavsberg), att de kubikmeter av broderade dukar som dolde sig i skåpen hemma hos mamma var "fantastiskt hantverk" och inte bara det slöseri med kvinnoarbetstid jag alltid sett dem som.

Man omvärderar. Man skaffar sig så småningom en egen smak. En blandning av gammalt och nytt, av ärvt, nyinförskaffat och köpt på second hand. Teak, ryamattor, Carl malmstenstolar med Josef Franktyg. En skänk från ett 30-talshem på Hertsön och en byrå med mörk fanér som gavs till en 11-åring i Gustavsberg 1935 med inskriptioner av blyerts på undersidan av lådorna av helsnickrad furu.

Man får det bättre ställt och kan välja vad man vill ha i sitt hem.  Och plötsligt står man där med sina Viola Gråstenmattor, sin mörkblå plyschsoffa från Obs! Interiör på Notviken ( bodelningen 1992) och ett sideboard i ek som rymmer gustavsbergsporslinet och man känner sig nöjd med sin  personliga mix och sneglar inte längre ängsligt mot omvärldens stiltips. 
Men vid lila tulpaner går faktiskt gränsen.