lördag 25 mars 2017

Vi överlevde!

...niger och säger att "Nu är det vår!" 
En av mina yngre släktingar tältade en gång i femårsåldern med sina föräldrar på farmoderns sommarstugetomt. På morgonen rusade han ut ur tältet, lättad och överlycklig, och ropade : "Vi överlevde!" Jag rasade imorse vid frukosten när jag läste morgontidningen. Det var meningen att detta skulle bli ett inlägg om hur tiden kunnat vridas tillbaka 30 år utan att jag märkt det. Att det måste till debattartiklar för att uppmana kvinnor att låta bli att "ställa upp" när deras män har sexuella behov. Att en orakad armhåla på en kvinna föranleder hatstormar på Twitter och Facebook. Att aborträtten ifrågasätts. Men jag skriver inget rasande inlägg. Jag och mina jämnåriga har gjort vår insats för kvinnors självständighet. Nu är det er tur, flickor och pojkar. Gör ert jobb. Inga segrar varar i evighet, de måste ständigt försvaras. I stället gick jag och Maken ut i skogen på en morgonpromenad i hopp om att hitta vårtecken. Jag andades vårens svala vindar, jag kände solen värma mina kinder och jag kissade på torra fjolårslöv (det blir ofta så i min ålder att man inte klarar en hel promenad utan kisspaus!). Vi pratade på om veckan som gått och den som ska komma. Vi kom i fas och ikapp igen. Vi behöver det, varje helg. Mot slutet av promenaden hittade jag den äntligen, den första blåsippan som självklart ska ut på Instagram. Och plötsligt kändes det väldigt tydligt att vi lagt vintern bakom oss. Från och med nu blir det bara bättre. Länge, länge. Blåsipporna vågar sig fram och inatt ställer vi om till sommartid. Jag är benägen att instämma i den unge mannens jubelrop: "Vi överlevde!". En vinter till.

lördag 18 mars 2017

Fyra kontroller är ändå fyra kontroller

Södra delen av sankmarken.

























Jag tog fyra kontroller igår. Visserligen inte dem jag hade tänkt ta, men fyra kontroller är ändå fyra kontroller. Det är lätt här att göra en liknelse med livet. 

Man har en plan om vilka stordåd man ska åstadkomma, t. ex. göra karriär, gifta sig, skaffa vackra barn och köpa ett hus i Italien. I stället kanske man flyttar ihop med sin bästa väninna vid 43, skaffar en kungspudel och får ärva en bostadsrätt i Täby. Det är hela orienteringspasset som räknas. Inte de enskilda delarna. Man ska komma i mål och har man gjort det på ett bra sätt så kan man vinna ett Naturpass att ha i sommar.

Jag funderar om det vore möjligt att skriva en handbok för livet utifrån min erfarenhet som amatörorienterare. Den skulle kunna ha kapitel som hette: "Hur man tar sig ner för en brant utan att göra illa sig", "Svårigheten att orientera med fjolårets karta" och "Välj hellre lättlöpt mark än svårlöpt".  

Detta tänker jag förstås inte på medan jag orienterar. Det är det som är själva grejen med orientering, att man bara kan tänka på var nästa  kontroll är, var man sätter ner foten så man inte halkar på blöt mossa och bryter en handled och om man ska våga gena genom skogen eller följa vägen för säkerhets skull. Min egen mindfulness.   

Men när jag tänker på orienteringspasset såhär i efterhand så är jag inte så säker på att liknelsen med livet håller. På Naturpasset finns det ju ett visst antal kontroller jag måste hitta och markera, om än inte i rätt ordning. Det är bara i början man har valfrihet. I livet har jag fått nya kartblad efterhand.  

Eller så är det en riktigt bra liknelse. 

torsdag 16 mars 2017

Hon som kom före Ann-Britt

Här var det vi möttes.


Jag stod på Åhléns City och plockade bland de supersnygga kuddarna med designmönster i 50-talsstil, när hon passerade och våra blickar möttes. Vi såg att vi kände igen varandra men jag kunde för mitt liv inte placera henne. Hon var bekant men liksom från lång tid tillbaka. Var det från Styrelsen för psykologiskt försvar innan dom blev MSB i mitten på 2000-talet? Eller hade hon varit dagisfröken åt mina barn (fast det var ju 90 mil och 25 år sedan). Eller var hon den väninnan som gjorde slut med mig i början av 1980-talet (men skulle hon ha så kraftig dubbelhaka? Inte vet jag, jag har ju inte sett henne på 30 år). 

Enda sättet är ju att fråga direkt, men vi började prata om kuddar och svärdöttrar och presenter, så jag missade den chans jag hade och när hon sen följde upp med att fråga: och vad gör du nuförtiden? så kastade jag mig ut i en beskrivning av mitt nya jobb utan att egentligen veta om jag borde berätta om de senaste fem åren eller ett sammandrag av de sista 30? 

Men jag kände mig lite listig, så jag var på väg att fråga vad hon gjorde själv, för att kanske få en ledtråd ( kanske större risk för: nä, det är precis samma som förr vettu)  men just då ringde hennes telefon och hon gick in i sitt samtal och bort från mig. 

Och där stod jag. Och kunde inte släppa tanken på vem hon var och vad vi hade gjort tillsammans och var detta skett. Och med huvudet fyllt av dessa tankar försökte jag fokusera på min shopping, men det gick bara halvbra. Tills jag lyfte blicken från presentinslagningen och såg Ann-Britt från Botkyrka, en arbetskamrat från bara några år tillbaka! Och jag blev så glad över att jag visste vem hon var och vad hon gjorde i sitt liv, så vi blev stående länge och pratade i ren harmoni.  Och Ann-Britt sa när jag berättat om min traumatiska upplevelse: du kommer på snart vem hon var.  Nej, tror du det, svarade jag. Hon känns inbäddad långt ner i det dammiga långtidsminnet.

Men Ann-Britt fick rätt. Precis när jag började skriva denna text föll bitarna på plats  och hon intog sin plats i galleriet. Med dubbelhaka och allt. Trots att hon och jag träffats på ett jobb för inte alltför för många år sedan löpte minnet amok och jag associerade henne med en människa jag känt för mycket länge sedan. Och så finns det de som hävdar att vi är rationella varelser. Pyttsan. Känslominnet rules.

söndag 12 mars 2017

Problemet med lila tulpaner


 - Men hur kunde du köpa lila tulpaner? Den anklagande frågan avslutade vårt fredagssamtal strax innan jag somnade och man får väl säga att jag inte är stolt över den. Fredagar kan vara fantastiska, när arbetsveckan lägger sig till ro och visar vägen in mot två lediga dagar. Men de kan också vara trötta och lite griniga. Som i fredags.

Maken hade handlat och förberett fredagsmat samt inhandlat den veckovisa tulpanbuketten på torget i Farsta.  - Vi brukar ju köpa röda och gula och papegojtulpaner, så jag tänkte lite nytt den här veckan. Han var verkligen värd all respekt för sina insatser, så varför fick han inte det? Vad har jag emot lila tulpaner när jag gillar röda, gula och papegojtulpaner?
Lila tulpaner är dålig smak. Lila tulpaner är leopardmönstrat, blingbling, svanktatueringar, svarta skinnsoffor, AIK-tröjor och shabby chicmöbler. Jag vill inte vara en del av den lila tulpankulturen. 
Jag är uppvuxen i ett stilmässigt omedvetet hem. Allt det ärvda Gustavsbergsporslinet bara fanns där, utan storytelling eller kulturreferenser. Min stilskola gick jag på Socialhögskolan i Umeå. Där lärde jag mig av mina kamrater att naturmaterial alltid är bättre än syntet, att högklackat är tacky, att det fula femtiotalsporslinet vi hade hemma egentligen är fint och gjort av okända giganter som Stig Lindberg och Marianne Westman ( fast vi hade inte Picknick hemma, för vi hade bara Gustavsberg), att de kubikmeter av broderade dukar som dolde sig i skåpen hemma hos mamma var "fantastiskt hantverk" och inte bara det slöseri med kvinnoarbetstid jag alltid sett dem som.

Man omvärderar. Man skaffar sig så småningom en egen smak. En blandning av gammalt och nytt, av ärvt, nyinförskaffat och köpt på second hand. Teak, ryamattor, Carl malmstenstolar med Josef Franktyg. En skänk från ett 30-talshem på Hertsön och en byrå med mörk fanér som gavs till en 11-åring i Gustavsberg 1935 med inskriptioner av blyerts på undersidan av lådorna av helsnickrad furu.

Man får det bättre ställt och kan välja vad man vill ha i sitt hem.  Och plötsligt står man där med sina Viola Gråstenmattor, sin mörkblå plyschsoffa från Obs! Interiör på Notviken ( bodelningen 1992) och ett sideboard i ek som rymmer gustavsbergsporslinet och man känner sig nöjd med sin  personliga mix och sneglar inte längre ängsligt mot omvärldens stiltips. 
Men vid lila tulpaner går faktiskt gränsen.

lördag 11 mars 2017

Jag åker (lite) norrut


Jag åker pendeltåg norrut. Den frihetskänsla som uppfyller mig när jag sitter på ett pendeltåg och passerar Stockholms oräkneliga norrortskommuner är speciell och svårbeskriven. Helenelund, Sollentuna, Knivsta, Arlanda. 

 Idag ska jag till Uppsala och öva en krisledningsnämnd. Friheten och osäkerheten i ett nytt uppdrag, nya människor, check, fakturera, förhoppningen om ännu nya uppdrag om man gjort ett bra jobb. En capuccino med en extra shot på Espresso House på T-centralen i väntan på att tåget ska gå. Ingen vet vem jag är. Ingen har koll på exakt vad jag gör när jag bläddrar i mina papper. 

Jag påminns om mina resor från Tumba till Arlanda, när jag var anställd och reste hem till Stigge på Artillerivägen. Friheten i att lämna det prinsesstårtegröna kommunalhuset, att få sitta och jobba vid köksbordet hemma i Boden och se domherrarna majestätiskt ta plats vid fågelbordet. 

En gång reste jag till Bro på inbjudan av ett företagsnätverk som jag kanske skulle samarbeta med. Det var ett bra möte som gav mig vibbar av entusiasm från när jag var nyföretagare i Piteå. Tyvärr fördunklades mötet av att jag fått betala 600kr i avgift för att jag passerat en zongräns. Alltid lär man sig något, men nu är zongränserna borttagna, så till vilken nytta? 

En annan gång, ett annat uppdrag: kriskommunikationsplanering åt Sigtuna kommun. Då klev jag av i Märsta, var väldigt stressad inför första mötet.  Ett lite trixigt uppdrag som jag ibland undrar över om det blev så bra. 

Nu: a walk down memory lane som min dotter brukar säga. Idag är jag anställd och min uppsalaresa endast en glipa av frihet i ett annars ganska tryggt och förutsägbart liv med månadslön, tjänstepension och friskvårdsbidrag. Men också gemenskapen bland arbetskamrater och ett sammanhang att göra skillnad i. 

Det finns inga enkla lösningar. Frihet eller trygghet. Frihet och trygghet. Och pendeltågsresor. 


måndag 6 mars 2017

Nära ögat



http://nsd.se/nyheter/trafikolycka-med-flera-fordon-nm4477702.aspx

Det kan ha hänt. 
Det måste ha hänt. 
Det har hänt förr. Senare. 
Närmre. Längre bort. 
Det har hänt men det hände inte dig. 

Du blev räddad för du var först. 
Du blev räddad för du var sist. 
För du var ensam. För det fanns folk. 
För du gick åt vänster. Åt höger. 
För det blev regn. För det blev skugga. 
För det var soligt väder. 

Som tur var fanns där skog. 
Som tur var fanns där inga träd. 
Som tur var - en skena, en krok, en bjälke, en broms, 
En dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund. 

Början på Wislawa Szymborskas fina dikt Nära ögat som jag läst så många gånger och tycker så mycket om. Om det som inte hände oss, inte den här gången. Och om alla våra förklaringar och rationaliseringar till varför inte. När det egentligen oftast handlar om Nåden. 

Idag hände det inte oss. Det var min son och mina två barnbarn som klarade sig (nästan) oskadda från olyckan på E4:an. Tacksamhet är ett stort ord och samtidigt för litet. Vi klarade oss den här gången. Också. 

Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. 

onsdag 1 februari 2017

Vi har (tyvärr) blivit med husdjur

Brottsplatsen

Vi har blivit med husdjur, är inte det en käck rubrik på en uppdatering som låter som att vi just skaffat oss en underbar Jack Russelvalp eller en spännande papegoja från Malaysia?  Sorry to say: vårt husdjur är en råtta. Det är dessutom inte en tamråtta som vi kan lära konster att visa upp på familjemiddagar, utan en brunråtta som bosatt sig i vår kompost nedanför staketet. 

Hu, säger vi åt detta! Dessutom är det ju antagligen vårt eget fel, eftersom vi envisas med att mata fåglar nere vid komposten. Vi har världens slarvigaste småfåglar. De gör en oplanerad inflygning mot frömataren med solrosfrön, sen äter de vildsint och okontrollerat så att det skvätter över alla bräddar och avslutar gärna med att mota bort några andra småfåglar så att automaten kommer i svängning och frön sprids ut över backen. 

Jag såg en råtta gena över backen förra sommaren, men förnekade både för mig själv och Maken vad jag hade sett. Under senhösten såg jag en råtta skutta glatt och ogenerat från staketet över gräsmattan och in under vår altan. Det fick mig att börja tänka, men ändå inte lyfta luren till Anticimex.

Det ska tilläggas att jag inte är speciellt råtträdd. Hade råttan varit svart hade jag blivit mer orolig. Det var de svarta skeppsråttorna som förde pesten till Norden, men jag har inte sett någon svart råtta här i Pungpinan. Jag har förstått att även Anticimex förhåller sig kallsinniga till råttutrotning. De skulle nog inte kommit bara för en råtta. Jag hade nog fått ta i och säga att vi har en hel råttkoloni här för att locka ut dem till förorterna. Och det värsta är att om jag inte ringer så har vi kanske snart nått upp till en sådan mängd. 

Senaste helgen, som var nationell fågelräknarhelg, stod Maken i fönstret och riktade sin uppmärksamhet mot vårt plommonträd, som är själva stommen i vår fågelmatningsaktivitet. "Du Marianne", sa han eftertänksamt, Vi har en råtta därnere. "Nähä?", svarade jag lite obekymrat hycklande. 

Vi stod en bra stund och studerade råttan. Den rörde sig systematiskt från vänster till höger. Hämtade ett frö och bar tillbaks det. Gång på gång. Tillbaks till vad? Det var då vi insåg att den bodde i komposten. Den har till och med en liten stig in i sitt hus. Jag får Nils Karlsson Pyssling-associationer.
Mördarkatten på gatan satt fascinerat under en buske en bit bort och studerade råttans rörelser utan att göra en min av att bete sig som det rovdjur vi trodde han var (men att döda blåmesar, det verkar funka fint!). 

Så nu måste vi skrida till handling. Ska vi köpa en råttfälla (är den kraftfullare än mördarkatten och vem ska ta hand om liket)? Ska vi ta fram yxan och lurpassa i skymningen (det klarar vi inte)? Ska vi sluta mata småfåglarna (det vore nog en meningslös åtgärd med tanke på råttan bor i källarvåningen till en restaurang)? Ska vi ringa Anticimex och vänta på att de skäller ut oss för att vi matar fåglar slarvigt och dessutom har en kompost utan botten? 

Eller ska vi bara låta honom vara (och hoppas att grannarna inte läser denna blogg)? Tips och erfarenheter mottages tacksamt.