http://youtu.be/WrVlX4gifGQ
Idag var det lite vår i Stockholm. Med betoning på lite. Det betyder en plusgrad, isande vind och emellanåt ett par minuters snöfall. Jag stänger av. Ingen idé att gå och längta efter en vår som inte har bestämt sig än.
Jag promenerar till Bagis och tar tunnelbanan till stan för att vara med på ett möte. Det finns ljuspunkter i den isande vårvintern. Hukande snödroppar och vintergäck som stretar i kallvinden. Fåglarna vägrar acceptera bakslaget och sjunger som galna. Om några veckor är det vår på dessa stigar, snart ser man blåsippornas ludna nackar bland fjolårslöven.
Och när jag kommer hem och äntligen får kura i fåtöljen och kan läsa vidare i Yvonne Hirdmans "Den röda grevinnan" så snubblar jag in på You Tube och lyssnar på Euskefeurats "Det är hit man kommernär man kommer hem" från 1991. Då gråter jag en skvätt.
Och jag vet inte om jag gråter efter storlommen över Bergsviksfjärden eller för att jag äntligen kommit hem till Stockholm efter många år i exil eller för att våren kommit av sig eller bara för att Ronny Eriksson ser så ung och sårbar ut på videon. Men det är skönt att gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar