Barfotabarnet orienterar sig till sinnesro

Söderbysjöns blå vatten 

"Du har tappat ditt ord och din papperslapp
du barfotabarn i livet. 
Nu sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.
Vad var det för ord? Var det långt eller kort? 
Var det väl eller illa skrivet? 
Tänk efter nu förrn vi föser dig bort, 
du barfotabarn i livet."

Exakt som Nils Ferlin en gång beskrev det gråtande barfotabarnet kände jag mig förra veckan. Det var oroligt på jobbet, jag kände mig ifrågasatt och jag kände att människor klev ut och in över mina gränser utan att jag kunde hindra dem. För jag hade ingen papperslapp. Jag visste inte vad jag ville och jag kunde inte stå upp för det jag trodde på. Det är bra att ha en papperslapp när man kommer till handlarn.

Jag tror att Ferlin skrev om barfotabarn som var värre utsatta än jag, men jag identifierade mig ändå starkt med dikten. Jag hade ingen ordning på mina gränser och att jag saknade förmåga att stå upp för dem. Situationen redde upp sig lagom fram till lunch på fredagen, men då var jag så i gasen av snurriga tankar och för lite sömn att det bubblade i huden på mig.

Så bra då att jag bokat en yogaretreat på ett slott i Södermanland. Dit åkte jag fredag eftermiddag och försökte smälta in i en grupp, som visserligen inte var på minsta sätt ifrågasättande eller hotfull, men ändå en ny grupp med människor att förhålla sig till. Vackra omgivningar, vackert slott, bra yoga och några pass kring personlig utveckling. Jag letade efter kontakten med mig själv snarare än med de andra. På lördagen (när jag sovit ut) kändes tillvaron lite mer normal.  Jag kunde komma upp ur min grop och så småningom åka hem till Maken. Jag kom hem lite mer samlad och hel än när jag åkt på fredagen.

På söndagen hade jag glädjen att lyssna på en mycket begåvad och mig närstående psykolog som predikade i Ersta kyrka om kärlek. Det var personligt och tänkvärt och gav ytterligare bränsle till min sinnesro.

Men det var först idag på min lediga måndag som jag fullt ut kunde landa i mig själv och känna riktig glädje. Jag lade orienteringskartan och kompassen i cykelkorgen och cyklade ut i Nackareservatet. Nollgradigt bett i luften, hög himmel och en klar sol. Bara jag, tallarna och fågelsången. Och  kontrollerna runt Söderbysjöns blåa vatten.

Jag hittade fem av dem och gick hand i hand med mig själv tillbaka till cykeln. Nu är vi ett jag igen och barfotabarnet har återupprättat sina gränser. En orienteringskarta från Skogsluffarna kan också vara en papperslapp.

Men oftast händer det inte ...

Och bara en halvtom kaffekopp stod förvånat kvar på bordet. 

Jag lever mitt liv mellan två poler, syd och nord. Kanske inte som Antarktis och Arktis, men kontrasterna är stora nog ändå. Nu har jag tillbringat fyra dagar i mitt nordliga hem i Luleå. Där var det meterdjup snö och sidensvansar (jag hann för den delen med en dag med snöslask och dimma, också) och oändligt lugnt.

När det inte är lugnt är det barnbarnsyrigt. Då är det full sula, Risifrutti och återkommande försök att ta ner tempot lite. Brukar inte funka. Det är pyssel med kritor och lim och det är legobygge och nya Pelle Svanslösboken. När de har åkt hem är jag helt slut. Men ingen kan klaga på närvaron.

Så blir vi ensamma i pensionärslägenheten (nej, vi är ju inte pensionärer än, men alla andra i kvarteret är ) och får ingenting ur händerna. Vi dricker kaffe och löser korsord och jag tillbringade en hel kväll i hörnsoffan utan att egentligen röra på mig. Maken ser på hockey. Ska jag sätta på lite kaffe? Ja tack. När hade vi tvättid?

Men hjälp, ska det bli sådär lugnt när vi är pensionärer på heltid? Så väsensskilt från vårt radhusliv i Pungis. Inte för att vi har ett så spännande liv i Stockholm heller, men vi är ändå en del av kollektivtrafikförseningarna, Slussenbygget och dom braskande nöjesannonserna (som vi bara läser men sällan gör verklighet av). Så vi skulle kunna om vi ville. Gå på lokal alltså. Men mest passar vi busstider och kryssar mellan folkmassorna i T-Centralens kakelgång.

Den här skarven mellan ett stilla Luleliv och stöket och böket i storstan blir aldrig så tydlig som när jag reser emellan. Det tar tid att landa i ett nytt hem.

Men vänta, det hände ju faktiskt något spännande i Luleå. Maken som skulle flyga hem före mig på måndagförmiddagen fick ett sms från flygbolaget igår morse, söndag alltså. Nästa sms kom när klockan blivit nio och han ätit frukost. Han hade just satt sig tillrätta med kaffekoppen i soffan för att läsa DN på läsplattan när han plötsligt muttrade: Men den 16:e, är det idag?

Det var det. Och det var den dagen som hans plan hem till Stockholm skulle gå klockan tio. Inte dagen efter. Vi kastade på oss ytterkläderna och körde som biltjuvar till Luleå Airport, där han i god ordning hann med stockholmsplanet. Sen körde jag hem i bilen igen och återgick till min DN.

Sen hände ingenting igen på hela dagen. Tills barnbarnen kom över igen.

Plötsligt händer det

Överraskande tom. 

Det hände en underlig sak. Jag var på väg hem från jobbet, drog på mig överdragskläderna, reflexvästen och cykelhjälmen. Kom ut till cykeln, stoppade ryggsäcken i cykelkorgen och cyklade hem. Väl hemma på gården var cykelkorgen tom!

Min starkaste känsla kan nog beskrivas som snopenhet. Jag stirrade på den tomma cykelkorgen och undrade om jag tappat ryggsäcken i ett gupp eller om någon snott den vid ett rödljus. Vet fortfarande inte.

Det var ingen stor sak. Jag fick en lånedator på jobbet. Jag fick ersättning (lite) från mitt försäkringsbolag och jag får köpa lite nya laddkablar.

Inga kort eller personliga tillhörigheter försvann. "En världslig sak", som Karlsson på taket skulle ha kommenterat händelsen.
Så varför blev jag  så tagen? Hela fredagen och en bra bit in på helgen var jag fast i tankarna på min ryggsäck och var den kunde befinna sig. Och hur det kunde ske.

Jag har funderat på det. Maken tror det beror på mitt kontrollbehov och det kan han ha lite rätt i. Jag blev överraskad över att något som jag inte på minsta sätt hade förutsett faktiskt hade skett. Men kontrollbehovet är inte hela förklaringen. Jag tror att jag är lite skör just nu. Det händer mycket på jobbet, allt vänds upp och ner och jag är i ett förändringsskede mellan yrkesliv och permanent ledighet för all framtid. Vem är jag nu? Behövs jag?

För tjugo år sedan levde jag i en såpbubbla som närsomhelst kunde brista. Inget kändes beständigt ("för all framtid"- ha!) och jag visste att vilken morgon som helst kunde tillvaron - som jag kände den - raseras. Alla som genomgått en livskris av något slag vet vad jag talar om. Inget är säkert. Det går inte att planera för framtiden, för vem vet var man än om tre månader? Eller imorgon.

Numera lever jag ett stabilt liv med ordnad ekonomi, ordnad Make och ordnade boenden. Och barnen klarar sig bra. Då börjar man tro att det alltid kommer att vara såhär. Att man kan planera vad vi ska göra till jul eller var man ska vara om tre månader. Eller imorgon. Att vi vet att vi ska skaffa en liten vit hund till pensionstiden.

Men då har man fel. För ingen vet. Och vi ska inte leva som om vi hade all tid i världen. För det har vi inte. Ändå tror jag inte att det är nyttigt att gå omkring och leva i en såpbubbla. Vi behöver kontinuitet och tilltro till morgondagen. Vi behöver lita på att världen - så som vi känner den - står kvar imorgon också.

Men ibland kan det vara bra att påminna sig om att man inte vet något säkert och att inget varar för evigt. Och såna dagar när man känner sig lite skör, då är det bra att man kan få vara hemma i sitt hem och sticka lite på en yllekofta till en tvååring som för länge slutat vara två år.

Räknas en vit terrier som ett livsval?

En viktig del av pensionärslivet är pensionen. Dvs. hur mycket man får och från vem och bör man göra några bra placeringar såhär i sista minuten (i stället för dom halvtaskiga man haft i 15 år). Jag beställde därför tid hos min företagsrådgivare på "en personlig och lokal bank", där vi varit kunder i 15 år.

En timme efteråt gick jag därifrån med bankmannens råd ringande i öronen. "Du borde sätta dig ner med din man och diskutera vilka viktiga livsval ni behöver göra i samband med pensioneringen." Eftersom han återkom med detta råd ett par gånger under vårt möte fick jag intrycket att han visste saker om Maken som jag inte gjorde. Att han har en 30-årig älskarinna som han kommer att lämna mig för? Att han har hemliga bankkonton som jag inte har kännedom om?

Nej, jag tror inte på det. Jag tror att alla bankmän (även dom kvinnliga) har ett talmanus dom blir examinerade på när dom ska träffa sina kunder. Det går ut på:

1. (helst) Flytta alla dina tjänstepensioner och kapitalförsäkringar till Vår Bank, det är det bästa du kan göra och nu nu är det lägre avgifter för flytt också.

2. (i andra hand). Köp Multi Assetfonder för de pengar du redan har placerat hos oss. Det är samma sorts blandfond som du redan fixat på egen hand genom att vikta aktiefonder mot räntefonder, men förvaltningsavgiften är mycket högre och den historiska utvecklingen har varit bra. Ja, inte lika bra som på din hemmagjorda blandning, men bättre än om börsen skulle gått ner. Vilket den inte har.

3. Om inget av ovanstående går hem, dra en floskel om vikten av att "prata igenom pensionssituationen och livsvalen".

Nej, kära företagsrådgivare på Den Personliga och Lokala Banken, om jag behöver äktenskaps- eller existentiella råd så vänder jag mig inte till er. Jag ringer till en terapeut, Svenska kyrkan eller - varför inte - till en vän. Jag och Maken har gjort många omvälvande beslut i vårt liv. Vi har flyttat, bytt jobb, sålt hus och köpt hus. Nu går vi så sakteliga mot pension och jag har ingen aning om vi om tre år kommer att bo i en hyreslägenhet i Stockholm, i ett torp i Sörmland eller i en tjusig Lulevilla köpt för stockholmspengar.

Vi har ingen sån plan. På samma sätt som jag inte hade någon bra plan när jag bytte anställning ett antal gånger så att min tjänstepension är ganska pissig. Jag gjorde det jag kände för och det gick bra ändå, på det stora hela.

På samma sätt som det kommer att gå med vår gemensamma framtid som pensionärer. Det enda vi har bestämt är att vi ska skaffa en liten vit Jack Russel och gå i skogen med. Det räcker så bra.