Papporna var ( kanske) bättre förr (32/100)

Förtvivla inte systrar. Eller ska vi? 

Ovanstående debattinlägg läste jag i Metro på väg till Arlanda i fredags morse. Hittills har jag bara sett temat behandlas i amerikanska medier i termer av "Säg inte att en pappa är barnvakt när han tar hand om sina egna barn." Näej, såklart? Säger någon alls så år 2016? Då har jag trott det handlat om det outvecklade amerikanska samhället, men plötsligt ser jag insändrare som ovanstående på olika ställen i svenska medier. 

Då tänker jag: det har hänt något och det är inte till det bättre. En god vän var pappaledig med äldsta barnet, fött 1975 och mina barns far var föräldraledig med våra barn, födda 1983 och 1987. Jag har inget minne av att någon såg dem som "barnvakter" åt sina egna barn. Det var bara självklart, precis som dagis och smärtfria förlossningar och så lång tid på BB så att man hann lära sig amma. 

Att vi i en tid när bussar och gator befolkas av pappor med barnvagnar fortfarande känner att vi behöver skriva artiklar som den ovan är djupt bekymrande. Är vi på väg tillbaka i tiden igen? 

Eller är det våra perspektiv på vad som är förväntat och normalt som ändrats? Idag läste jag en annan artikel om tonåriga pojkar som träffades en gång i veckan och pratade om vad som förväntades av killar och tjejer och det kändes också helt tokigt urtida, tills jag nånstans mitt i artikeln förstod att det var i Indien. Aha. Då förändrades mitt perspektiv och jag tyckte plötsligt att det var ett bra initiativ. Det vet man ju hur indier är efter all rapportering om den fasansfulla gruppvåldtäkten på den unga kvinnan på en buss häromåret. 

Men även det perspektivet är ju djupt fördomsfullt. Igår hade någon lagt ut en uppdatering på FB om just denna händelse (minns inte vad sammanhanget var) och en kvinna hade kommenterat att det inte var förvånande i det landet med dess patriarkala struktur. 

Då tänkte jag på Finlandsbåten och studentkryssningarna och de två unga män som häromdagen anhållits för grov våldtäkt på en ung flicka. Det är inte perspektiven som räknas utan vad vi faktiskt gör.