Livet ska vara enkelt

Livet ska vara enkelt, berättar en mobiloperatör för mig på min resa mellan Stockholm och Örebro. Ja, helst. Jag tycker livet ska vara sådär enkelt som när man är ledig. Man bakar lite matbröd, spontanlånar några böcker på biblioteket, går till skomakaren en blåtisdag och petar lite i trädgården. Man kanske startar en blogg för att man gillar fina bilder och det är kul att skriva.

Jag brukar också ägna mycket av min sommar åt att fundera på vilken fritidssysselsättning jag ska skaffa mig till hösten. Jag river loss lappar om körer och Military Training och filosofisamtal från anslagstavlorna. 

Nu är det höst och inget känns enkelt. Jag har mycket jobb = bra för en konsult men = dåligt balans i livet. Denna vecka hade jag en tiotimmars arbetsdag i måndags, ägnade kvällen åt att förbereda en workshopledarutbildning som vi körde hela tisdagen, därefter ett affärsmöte = mer jobb. Jag avböjde en fråga om jag kunde hjälpa till lite akut inom den frivilligorganisation, Criscom, där jag är medlem. Gick i stället på årsstämma i radhusföreningen. Imorse tåg 07.44 från Stockholm till Örebro, där jag har en arbetsdag tillsammans med Transportstyrelsen. 

Ingen hobby så långt ögat når. Var finns den kör eller den studiecirkel som vill ha mig som (mycket) oregelbunden deltagare? Jag borde gå en studiecirkel i mindfulness, men jag hinner inte. Bloggen dör sotdöden. 

Det är något med stockholmslivet som skapar det här, men jag kan inte komma på vad. Jag är ju inte tvingen att göra något av det jag räknat upp. Någon värdegrund i mig prioriterar grannarna framför frivilligförsvaret och Örebro framför Pungpinan. Ofta tycker jag att det är någon annan som prioriterar i mitt liv. Vem är denna någon och varför säger jag inte ifrån oftare? 

Jag gillar mest att vara HEMMA. Att elda, läsa, peta i trädgården och sätta på en tvättmaskin. Jag älskar också tvserier på Play. Jodå, jag har att göra. Men jag förstår ju att jag kommer att bli världens ensammaste åldring om jag fortsätter så. Jag borde skaffa mig ett socialare liv. 

Imorgon åker jag till Singapore på konferens och lite semester. Det är långt i från lagom och långt ifrån hemma. Följande bloggar kommer att skildra mitt liv som Expat. Förhoppningsvis med balans. 

Mörkret i lådan ( och utanför)

I mörkret i lådan kurar de gröna tomaterna i sin strävan att bli mogna och omtyckta. De är en påminnelse om min vår i Luleå, om medarbetarna på länsstyrelsen som tackade mig för de frön jag sått under min tid där och som gav mig en tomatplanta och ett presentkort på Plantagen. Fin present! 

Nu är det höst. På kvällar och morgnar är det mörkt även utanför kökslådan. Jag hatar denna årstid och det blir bara värre för varje år som går. Som en omogen tomat skulle jag vilja kura i ett litet, varmt och ombonat utrymme i väntan på att någon ska plocka fram mig och bli glad över att jag finns. 

Jag är en väldigt förkyld tomat. Jag tror det påverkar min sinnesstämning. Snor och huvudvärk, rassel i bröstet och en gigantisk trötthet. Fördelen med att jobba hemma är att man kan gå och lägga sig och sova på soffan mitt på dan när snoret tar över tankeverksamheten. 

Imorgon är det slut med det. Då flyttar jag in på en ny kontorsplats på Götgatan. Det skulle min pappa ha vetat när han cyklade förbi Slussen på sin väg mellan hemmet i Hammarby och jobbet i Solna. Cyklade han verkligen så långt? Och på en oväxlad cykel. Vilken vardagshjälte! 

Men även han hade perioder när han ville kura i en kökslåda. Det är jag övertygad om. Jag saknar honom så. 

Vi vaknar och ser en domkyrka

God morgon Luleå!

Vi tränar i vårt nya liv som hemvändare utan eget boende. Nu har vi lärt oss att parkering på Arlanda är mycket smidigare och inte dyrare än Arlanda Express och att om man får en bokningskod från vandrarhemmet, så bör man behålla den i sin mail. 

Det gjorde inte jag. Den här gången tänkte vi snika lite och inte bo på hotell. Jag bokade rum på City Sleep i Luleå, ett slags vandrarhem med bättre sängar, men utan reception och personlig service. Bekräftelsemailet måste ju ha kommit i samband med bokningen, men i fredags kväll nör vingjorde oss i ordning så hittade jag inte mailet. Vi kollade nätet och hittade ett pra pris - 850kr - på Quality Hotel. Bokade. Så igår hade vi två hotellrum i Luleå, men höll sams hela kvällen och sov bara i det ena. 

Quality är jättefint. Vi blev dessutom uppgraderade vid incheckningen och har bott jättelyxigt. Min dotter, som städat här, säger att vi ska kolla bröllopssviten någon gång. Det ska vi. Det får bli nästa steg på hotellkarriärstrappan. 

Jag inser hur viktigt det är för mig att ha en bas att utgå från för att jag ska känna mig lugn. "...whereever I lay my hat" - ingenting för mig. Jag behöver boa in mig, om än bara för en natt. Nu får det bli Quality i fortsättningen. Dom har väl nåt bonusprogram där vi kan jobba upp gratisnätter. Poolen var tyvärr tömd. 

Gårdagen var fin. Vi gick på Bondens marknad i Stadsparken, klättrade i klätterleken och åt sushi (jo, Maken också). Sen lite öl och bra samtal med gamla vänner på Bishops, omgivna av halvpackade Luleåsupportrar på väg att bli förnedrade av Västra Frölunda ( det finns en intressant tråd där som har med Luleå, Västra Fröunda och länsstyrelsen att göra). Visste du att dom har ett rejält bibliotek inne på Bishops  Arms? Där kan man lugnt fördriva några sysslolösa timmar nästa gång vi är här ( men då ska jag ju bo på Quality förstås).

Jag har ägnat morgonen åt se ikapp gårdagkvällens reprisering av Homeland. Det var så spännande att jag var tvungen att stänga av. Nu tror jag det regnar. Jäklar. Vi skulle ju ut och leka i porsöskogen.

Sammanfattningsvis en bra helg i Luleå. Får låna en regnjacka så jag kan leka. 

 

Sent ska syndarn vakna

Idag är det den 18 september och lobelian som vi satte i slutet på semestern är full av knopp. Vad gör det då om regnet öst ner halva natten? Igår kväll var det 19 grader varmt vid Gullmarsplan. 

Nästa år är vi tidigare ute med blomlådorna. #nåd 

Fik eller inte fik

Sitter på Espresso House på Rådmansgatan mellan sjukgymnastiken och nästa möte. Kom på att jag behövde en cappucchino både för själen och koffeinsuget. Passade på att skriva underlaget till nästa nyhetsbrev, göra ett körschema inför nästa utbildningsdag och maila lite. Raderade också av misstag en halv handlingsplan - whoops! Den finns nog i utskrivet skick hemma på skrivbordet, hoppas jag. 

Ibland kan jag känna mig oerhört fri om hjärtat när jag sätter mig på en helt främmande och opersonlig plats i stan. Inget vet var jag är och jag är ansvarslös och anonym. Då jobbar jag bättre, oddly enough. 

Nu är det ändå slut med jobb och möten på fikaställen på stan, tror jag. Har hittat en kontorsplats på Söder från 1 oktober som jag tror kommer att passa mina behov av både ansvarslöshet och arbetsplatsgemenskap. Där finns både skrivbord, Wifi och coachrum. Ser fram emot att ha folk att fika med och diskutera viktiga livsfrågor. 

Nu  har det börja regna. Yippiee! Jag ser inget försönande med denna kalla, blöta årstid. Cykeln står vid tunnelbanan. Det är bara att bita ihop. 

Den japanska blodlönnen hälsar hösten

Äntligen hemma i det lilla vita radhuset med den lilla trädgården igen! Jag är glad över att vi bytt Nordsjöns friska blåst mot en stillsam höstvind i Pungis, men nu är det ingen tvekan om saken: nu är det höst i Stockholm! Vemod. Mer vemod. 

Men småfåglarna är skvittrande glada över att äntligen få frön igen. Man vill bli älskad. I brist därpå betraktad som fodervärd. 

Äntligen på sin post. 

Första dagen hemma blev gardening, förstås! Äntligen kom den fina japanska blodlönnen på plats som en spenslig vakt vid staketet, skyddandes oss från gatans larm och oro. En buddleja till, när vi ändå höll på och några stjärnflocka. Nu är jag nöjd med grovplaneringen av min trädgård! Nu återstår bara gödsel och lite omtanke innan höstvilan inträder. 

Men komposten går åt helvete. Vi har inte lyckats få upp luckan där man tar ut jord förrän igår. Där jag hoppades hitta fin, näringsrik mull var bara kletig och blöt jord. På inrådan av handelsträdgården i Tyresö har jag hällt på näringsvätska, inte så många gånger men 4-5 kanske. Det var nog inget bra råd. Vad ska jag göra nu? Tips emottages. 

Helgens bästa händelse var ändå cykelturen hem från ett mingel i Järla sjö. Klockan var halv nio och det var kolsvart och vindstilla. Vi cyklade på stigarna i Nackareservatet och det var en magisk känsla att swischa förbi de mörka granarna och tallarna i tystnad med bara våra cykellysen som lyste vår väg.  Tack för att jag får bo här och för att vi inte cyklade omkull! 

Men vad gör man sen?

Lite spännande med tidvatten är det alltid. 

Hi guys!

( detta är vad alla mina ASMR-videos inleds med, men också vad killen i frukostserveringen säger till oss på morgnarna!). ASMR ska jag skriva mer om vid ett annat tillfälle - ingen fobi, jag lovar!

Nu är vi inne på vår femte semesterdag och jag undrar vad det är med mig och semestrar. När man har ätit sin frukost, gått sin promenad, sett på sitt museum och druckit sin öl - vad gör man då? Idag skiner solen igen efter två dagars mulet väder och råkall vind och igår gjorde vi Edinburgh. Check. 

Jag har med mig två tjocka böcker, men hittar ingenstans att läsa dem eftersom jag inte är på en solsemester där jag kan ligga på beachen i solstol och plöja sidor. Och vore jag på beachen skulle jag inte ligga och plöja sidor för då skulle jag antagligen få ont i ryggen av den obekväma ställningen och vara tvungen att gå upp och gå hela tiden. 

Det kan erkännas, jag blir rastlös på semestern. Jag är inte så intresserad av tavlor och gamla kyrkor, eller jag är förstås liite intresserad, men det går över så fort. Alla dessa människor som åker till Thailand i tre veckor, vad gör de hela tiden? Man kan väl inte bara ligga och sola och dricka öl på stranden? 

Det handlar förstås ytterst om vem man är när man är ledig. Till vilken nytta finns jag till när jag inte jobbar eller pysslar med min minimala trädgård? Det är som om jag försvinner in i en dimma när jag är ledig. Dimman kan endast skingras med jobb och motion. Och nu har jag jobbat lite grann på morgonen och strax ska jag åter ta mig an de skotska kullarna medan solen välsignar oss. 

Balansen återställs (det har nog lite med serotonin å sånt att göra också) och vid dagens slut känner jag en viss nöjdhet med mig och med min kropp. 

Jag begriper att det är nyttigt att "bara vara" som det finns särskilda kurser i, men när myrkrypningarna i benen överröstar stillheten i själen, så följer jag minsta motståndets lag. Två semestrar i mitt liv har jag varit alltigenom nöjd med: en vandring i österrikiska alperna och en solsemester i grekiska Parga. Varför pargasemestern fick nåd inför mina ögon, det begriper jag inte. Det var väl så varmt att jag inte orkade vara rastlös. 

Den här semestern är en övning i att stå ut med sig själv. Lika spännande som att se tidvattnet gå ut och in. 

This is Scotland!

Dunbar by the sea

Skottland är skummande hav, oändlig horisont och måsar som skränar från varje hustak. Skottland är stället där man vill skriva sin deckare om någon som blev funnen ihjälslagen nedanför en röd sandstensklippa och som bara dagarna innan haft ett möte med en trafickingagent från Balkan. SKottland är oanade volymer av luft och vind och evighetsgröna greener overlooking the sea. Skottland är en ovanlig semester med utrymme för nya tankar. 

Frukost. Om man inte vill ha sötad yoghurt och Choco Pops. 

Men Skottland är också det där sunkiga som Storbritannien aldrig lyckas bli kvitt. Aldrig vill bli kvitt får man för sig. Söta frukostflingor, svagt kaffe, brusande element, svajiga resårbottnar och heltäckningsmattor som man bara inte tror kan bli rena, oavsett hur mycket den unga städerskan hoovrar dem på min begäran (the Swedish lady in room nr 6 is such a nuisance!) 

Som 22-åring kom jag till Liverpool för att jobba och fascinerades så av detta land, så annolunda mitt eget. Jag tyckte kylan, fukten, ölet, inredningen och pubarna var charmiga. England var min länk till vuxenlivet, till ett nytt språk som blev ganska mycket vardag och bullriga människor som kallade mig "luv" och hällde i mig bitter och Guinness. Jag - som inte kunda laga mat - fick sno ihop en "shoulder of lamb" tillsammans med de boende på halvvägshuset Browside, jaga en 17-årig sniffare ur trädgårdsförrådet, där han just druckit bensin ur en reservtank han hittat i sin jakt efter berusningsmedel och jag hann bli kär i en Liverpudlian med rött hår och omisskännlig humor. 

Allt går över. Kärleken och fascinationen för de brittiska öarna också. Idag njuter jag av naturen, men är glad över att jag får åka hem på fredag. Hem till Ikeasängar och centralvärme, egna fåtöljen och en trädgård som inte är färdigrustad för vintern. Hem till nya uppdrag och frukostar som inte innehåller enbart kolhydrater och fett. 

Det finns dom som skulle säga att jag blivit gammal. 

Det blev höst i Skarpnäck

Och plötsligt var det höst! Hösten är inte så mycket ett samtalsämne vid kaffebordet eller en period för reflektion och eldande i kaminen som en chock för centrala nervsystemet. Hela mitt jag har under tre månader ställt in sig på en mer kontinenal tillvaro med kaffepauser på altanen, dagliga kompostinsatser och cykelturer utan jacka. Det kanske inte har varit en kanonsommar i Sverige, men den var tillräcklig för att min norrbottniska själ skulle ta av sig Didrikssonjackan och släppa krampen i bröstet. 

Så igår när det bevisligen regnade ganska ihållande och jag skulle på tre affärsmöten i stan, så fattar min sommarhjärna inte vad  "regn" betyder, för jag ska ju cykla till tunnelbanan som vanligt. Kommer in på Kärrtorps station med dyngsura linnebyxor, fuktig dataväska och glasögonen täckta av regndroppar. Inget att torka av dem med i packningen, inte minsta pappersnäduk.

Och idag på morgonen hade jag planerat att springa lilla rundan på 3,75 km. Jag visste att det regnade och jag hörde nog att det blåste när jag låg i sängen, men jag tänkte att det är bäst att hålla sig till planen. Så jag gick upp och tog på mig löparkläder och förberedde mig tills jag råkade titta ut genom fönstret. Jag såg smattret av regn mot vattenpölens yta och hur klätterhortensian låg horisontellt längs staketet. 

Jag tog av mig löparkläderna igen och åt upp det kokta ägg som Maken lagat åt mig. Tack för ljuspunkterna i tillvaron!  Nästa vecka blir det semester i Skottland. Jag ser detta som ett träningsläger.