Dubbla känslor i Luleå (31/100)

Domkyrkan ligger kvar, men är jag densamma nu? 

Igår var första gången sedan jag gick med i utmaningen #blogg100 som jag inte skrev något inlägg. Jag har en tendens att tolka saker lite bokstavligt när andra tolkar dem på en höft ( läs recept, tider, åtaganden) så det känns verkligen lite knepigt att hoppa över en dag. 

Men jag skyller på Luleå. Att komma hit är att hantera så dubbla känslor av att vara både norrbottning och stockholmare så att de tar musten ur mig. Borta, hemma, borta, hemma. Barnen, barnbarnen, gamla arbetskamrater på Bishop's Arms. För ett år sen jobbade jag här och hade bil och lägenhet. Nu har jag  ett hotellrum, ett busskort och mina barn utspridda i Luleå, Kalix och Piteå. Följde dottern till bussen, där vi tidigare skulle ha åkt till samma lägenhet på Örnäset. Vem är jag? Var hör jag hemma? Ska det vara såhär? 

Att komma tillbaka till hotellrummet och se det sista avsnittet av Marvelserien Jessica Jones /SPOILERVARNING!!/ (där hon med sina egna små händer tar livet av sin psykopatiske motståndare Kilgrave ( som spelas av david Tennant och som jag egentligen därför tycker är sympatisk)) var därför en befrielse. Ett moratorium som gav lite lugn i min förvirrade värld. 

Nu är det lördag och solen skiner återigen över isar och snöhögar. Några timmar till med småkillarna på Porsön. Ikväll somnar jag hemma i Pungis. Imorgon tvättar jag kanske fönster för att möta stockholmsvåren. Undrar vilken tv-serie som passar till det temat? Desperate housewives?