Vårcyklandets tid är inne (42/100)

Mitt gäng väntar på grönt. 

Nu är det vår och jag kan åter sälla mig till skaran av frustande, hjuburna motionärer som står i startfållan vid trafikljuset vid Medborgarplatsen, medan underklassens fotgängare har fått grönt ljus och går över gatan från T-baneuppgången vid Björns Trädgård. 

Fordom tillhörde även jag denna klass av förlorare som längtansfullt tittade på cyklisterna som svishade förbi. Då jobbade jag i Botkyrka och gick från Medborgarplatsens T-banan över den överjordiskt blåskalla Medborgarplatsen till Södra Station. 

Nu är jag fri igen (i alla fall på onsdagar och torsdagar) och jag kan grensla min blåvita cykel som stått i viloläge hela vintern och cykla mina 6,5 kilometer från Pungpinan till Slussen. Det känns som att alla cyklar (utom de som väntar på grönt ljus vid Medis). 

Det är ett farligt liv. MEMILs (Medelålders män i lycra) kommer ständigt farande från ingenstans utan att jag sett dem och jag har förstått att det är nödvändigt att bära cykelhjälm (även om frisyren förintas). Min dotter publicerade igår ett klipp från Nyhetsmorgon på FB (http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/cykelpolisen-fredrik-hellgren-alla-cyklister-borde-g%C3%A5-kurs-i-cykelvett-3341792) om den farliga cyklingen i Stockholm och man fick lära sig av en cykelpolis vad lagöverträdelser kostar (cykla mot rött 500 kr). Det roligaste med klippet var dock att inslaget var filmat strax nedanför min lokal på Götgatan. Där går det undan och man får hålla i hatten. 

Men det är inte bara MEMiLs. Det är kvinnor, gamla, unga, med och utan barnsadlar och med och utan växelcyklar. Alla (nästan) cyklar de ifrån mig. Det gör inget. Den glädje jag känner när jag får cykla över Johanneshovsbron i morgonsonsolen och se Hammarby kanal och Sofia kyrka, den fyller hela hjärtat och jag saknar ord för den. 

Det tar nästan lika lång tid att låsa cykeln med dubbla lås som det tar att cykla in till stan. Cykelbågarna utanför vår port är belamrade med sönderplockade cykelvrak i olika stadier av förfall och en och annan parkerad cykel av nyare slag. En löpare som jag passerade vid Åsögatan springer om mig. Jag ger upp låsningsförsöken och bär cykeln upp en trappa till innergården i vår fastighet. Då gäller det att minnas glädjen på Johanneshovsbron. Varje jävla steg.