Så länge koltrasten sjunger (34/100)

Skogskyrkogården en dag i tidig april

Plötsligt en dag i tidig april händer det. Det är luften. Man behöver inte hålla sig precis i solen för att inte frysa. Luften har en anstrykning av vår och vinden som far över skog och kullar är inte kall och hotfull. Jag sänker axlarna och den gard jag hållit uppe sedan november och vandrar utan handskar hem från T-banan. Ja, nästan dansar gör jag. Tar vägen över Skogskyrkogården för att den är lite längre och vackrare än den vanliga. Har Bo Kaspers i öronen. 

Lewerentz kullar är bedövande vackra i eftermiddagssolens långa skuggor. Fjolårsgräsets anspråkslösa nyans av grågult och de ännu kala trädens kronor som avtecknar sig mot himlen. Den har samma färg som nylonnattlinnena i min barndom. Asplunds otraditionella kors med tvärbalken lite högre upp än det vanliga kristna ser litet ut mot horisonten men är gigantiskt när man kommer nära. 

Än är det vinter kvar, säger mor. Ja än är det långt till att trädens knoppar går säkra för nattfrosten och gräsytorna  blir skamlöst gröna. Än kan vi njuta av vitsippor och pingstliljor och gullvivor. "There´ll be crocuses to bring to school tomorrow", sjunger Joni Mitchell. 

Och i alla träden försöker fåglarna överrösta varandra. Jag vill tro att det är för att jag ska bli lycklig över våren, men överlevnadens sanning är nog bistrare än så. Det struntar koltrasten i. Han sjunger och sjunger och det är den vackraste melodi jag vet. Förra våren när jag jobbade på länsstyrelsen fick jag lära mig att även om koltrasten finns i Norrbotten numera så sjunger den inte lika vackert som den i Mälardalen. Evolutionen gör sina kringelikrokar. 

Just denna eftermiddag när jag dansar  hem över Skogskyrkogården och solen lyser på gravskrifterna och påskliljorna så har jag inte ett enda bekymmer i världen. Come what may. Så länge koltrasten sjunger så klarar jag allt.