Allhelgona - ljusglimten i tråkhösten

En bild av tråkhösten 

Med den rubriken borde bloggen naturligtvis illustreras av glimmande ljuslågor i mängd, men jag väljer att beskriva tråkhösten med hjälp av en bild från Gullmarsplans bussterminal. Herregud, vad jag hatar denna blåsiga, karga och ogästvänliga plats! 

Jag började frysa där förra hösten när jag jobbade med WSP och jag fryser där nu igen när jag tar 811 eller 816 mot Pungpinan. Folk kurar i sina vinterkläder, alla blänger på varandra och bussarna kommer bara slumpmässigt trots att ljusskylten visar "811 mot Tyresö Centrum Nu". Ett ställe för ritualmord, rån och gruppvåldäkter. 

På sommaren cyklar jag till Kärrtorp eller Skogskyrkogården. Kärrtorp är bättre, då kan man kompletteringshandla på vägenhem. Jag har hittat en fantastisk cykelkorg på Sportia. Den är stor, kubformad (fast med öppning upptill) och lätt att snäppa av och på cykeln. Men cyklarna ska få gå i idé nu när hösten nått sin höjdpunkt. 

VI bor bredvid Skogskyrkogården. Det var ett ganska starkt skäl till att vi köpte hus just här, vilket kan låta egendomligt. Men beskrivningen av ljusen på andra sidan Gamla Tyresövägen i allhelgonatid fick i alla fall mig att glömma de gigantiska lån vi skulle behöva ta för att få flytta in här. 

Nu är det vår andra Allhelgonaafton i Pungis. Vi kommer - liksom förra året - att vallfärda till kyrkogården tillsammans med 50 000 andra för att vandra omkring i mörkret och leta rätt på farfars grav. Torsten Berg, död 1949, bara några veckor innan hans första barnbarn föddes. Hans gravsten står kvar trots att Stockholms stad sagt att de vill ha tillbaka gravplatsen. Det känns fint att ha en gravsten att gå till, en slags samhörighet trots att vi aldrig träffades. En gång sa min mamma till mig: "När du sitter sådär framåtböjd då är du väldigt lik Torsten". Fint. 

Farmor ligger också där, fast i minneslunden. Henne tillbringade jag mycket mer tid med. Hon ville inte ha någon sten, utan spridas i minneslunden. Det måste man respektera, även om jag tycker att minneslundar är opersonliga. 

Under många år i Norrbotten hedrade Maken och jag våra fäder genom att fylla rabatterna med gravljus och marschaller. Man kan sörja varsomhelst. 

Ha en vilsam Allhelgonahelg du också och hoppas du har någon att sörja och tänka på. 

I mina hoods (på söder)

Mina hoods. Söder. 

Jag har några yngre vänner som ofta pratar om hur mycket dom gillar sina hoods på Kungsholmen. Här (http://pasvenska.se/det-har-ar-mina-hoods/) kan du läsa mer om uttrycket hoods och hur det används på svenska - numera av så vuxna människor som Filippa Reinfeldt. 

Och mig. Jag vill nämligen slå ett slag för mina nya hoods på Söder, på Götgatan, där jag numera hyr en lokal. Söder är hemma för mig. Min pappa är uppvuxen där, som vuxen gick han aldrig på bio norr om Slussen och lite av den känslan har jag fått med mig. Söder är tryggt (nej jag har aldrig hört talas om Knivsöder, det är väl förresten på västra sidan om Götgatan? )

Nuförtiden är Söder allt annat än det var på 1920-talet, när pappa sprang runt på sina pinniga skolpojksben och sköt råttor med slangbella. Söder är hippt, det är kulturellt, det är ungt och det är framför allt dyrt om man vill bo här. 

Men på Söder finns även minnen av ett annat liv och en annan tid. Min försäljare av Situation Stockholm, han som brukar stå precis vid uppgången Hökens Gata, han är en rest av ett annat söder. Han är nykter, men ser ut som han varit med ett tag med blanksliten jacka och nötta skor. 

Häromdagen skulle jag köpa en tidning av honom, men hade bara en femhundralapp. "Den här kan du väl inte växla", frågade jag. "Jorå, sa han, vänta bara så ska jag köpa cigarretter". Och så nappade han åt sig min femhundring och nickade mot tidningen som låg på en väska - underförstått "passa den där" och skyndade in på matvaruaffören som ligger i tunnelbaneuppgången. Där stod jag och hade köpt en Situation Stockholm för 500 kronor. Eller? 

En kille som jobbade med att värva nya givare till Action Aid skrattade gott åt våra affärer. "Det slutar med att du betalt både tidningen och hans cigg", sa han. Men inte. Strax kom den äldre mannen med den slitna jackan ut. Han hade koll på både växel och tidning. 50 spänn fick jag betala. Det var hans sista tidning. 

"Vad ska du göra nu då", frågade jag. Nu skulle han åka hem till Storvreten i Tumba.  Det är ett ganska slitet område, berättade han för mig. Imorgon skulle han - här sänkte han rösten - åka på häktningsförhandlingar i Flemingsberg för att se om de som anhållits för handgranatattacken mot polisbilen i Tumba skulle häktas. Han tyckte det var spännande med häktningsförhandlingar. 

Sen pratade vi lite om huruvida det är farligt i Stockholm eller inte. Sen tipsade han mig om några ställen där jag inte ska gå ensam, t. ex. McDonalds under Slussen. Note to self. 

En man i mina hoods. På söder. Snart kommer november månads Situation Stockholm ut. 

VI tömmer huvudet (och testar kroppen) på Sörmlandsleden

En vecka och en helg tog det att återhämta sig efter Singaporekonferens, semester och långflygning och inte minst jobba ikapp det aktuella uppdraget, där slutmanus för film, radio, annonser och banners skulle vara klart fredag kl. 17. Vi klarade det! 

Efter en sån vecka gällde det att lägga upp en kraftfull plan för hur man tömmer skallen på bästa sätt. Vi valde Sörmlandsleden, en ryggsäck med kaffe, macka och två bullar. 

Såhär såg det ut när vi väntade på buss 816 till Tyresö. Då hade vi sprungit med andan i halsen för att hinna med den buss som skulle gå före den buss vi egentligen hade planerat att åka med. Men den bussen kom inte, för Maken hade läst fel i appen. Så hastigt bestämde vi oss för att vandra via Brotorp och Älta ut på Sörmlandsleden och gå en annan etapp. Alltsomallt tog det 45 minuter från vår dörr innan vi var ute i Den Riktiga Skogen. Då hade vi passerat Skarpnäck för att köpa en vattenflaska också som vi glömt att ta med (jag vill inte skylla på nån, men ni vet vad jag menar...). 

Det var höstkyligt i luften, men dimman lättade så småningom och solen värmde våra höstbleka ansikten. Vi gick genom Älta, förbi Strålsjön, Älta mosse och Ulvsjön. Vi fikade ovanför Sandasjön och tittade på de hundratals små spindelnäten som glittrade av dagg runtomkring oss. 

Såhär såg det ut. Wienerbröd på en bergknalle går inte att jämföra med fika på stan. Och vilket kaffe vi hade gjort (där fick han pluspoäng)! Det bästa jag nånsin druckit. 

Vid Ulvsjön vek vi av från Sörmlandsleden och löste lite logistikproblem över telefon. Systersonen ville låna bilen för att göra något ärende, jag hade messat Makens nummer till honom för att göra upp praktiskt, men skrivit en siffra fel. Syftersonen hade messat till numret med konkret fråga om att låna bilen och fått ett ok tillbaka! Från vem? Det återstår att ta reda på. Det finns generösa människor överallt. 

Efter treochenhalv timme och cirka 15 kilometer var vi tillbaka hemma och kände oss ganska pigga. Först. Sen duschade vi och åt pizza och kraschade i varsin fåtölj. Huvudet var fullständigt tömt på alla jobbtankar. Axlarna värkte och en stortånagel som länge varit på väg bestämde sig för att definitivt lämna min kropp. Maken vaknar med ryggskott. 

Men i alla fall : en alldeles underbar höstdag i skogen. Precis som man alltid minns dem men som dom sällan är i verkligheten. En nådens dag. Det hettar i ansiktet. 

På väg hem igen (snyft)

Nu är det dag 6 i Singapore och jag är på väg hem. Jag står på 63:e våningen och ser samma vy som jag sett varje dag sen jag förvirrad ramlade in här i fredags kväll och i princip sov två nätter på raken. Klockan är halv åtta här och mitt på dagen i Sverige. 

Nu har solen gått ner men man ser lastbåtarma långt ute i bukten och ljusen på andra sidan vattnet. Det har man inte kunnat alla dagar p.g.a. det kraftiga rökdiset från Indonesiens skogsbränder. Mina sista  två dagar har dock varit välsignat klara och fina. Jag har hunnit bada och ligga vid poolen  ( i en panikinköpt baddräkt på shoppingcentret) och jag har badat i min egen svett i Botaniska trädgårdens medicinalträdgård och beundrat orkidéerna. 

Det har varit en omvälvande vecka och jag är så glad att jag vågade åka hit. Visst är det konstigt att det man gjort aldrig känns svårt? Jag har ätit dumplings med pinnar ( men jag var så hungrid att jag beställde in en gaffel efter ett tag), jag har ätit indisk mat på bananblad, jag har dansat Bollydans och åkt tunnelbana kors och tvärs på egen hand. Jag gick på konferens med engelskspråkiga forskare och knöt nya kontakter. Det finns en del att berätta om den konferensen, kan jag säga. Men inte nu. 

Jag är också glad att jag blivit omhändertagen av Systerdottern och hennes man och att det finns människor som är så snälla att de upplåter sitt sovrum åt en storstadsängslig moster i en hel vecka. 

Tycker jag om Singapore? "Tycka om" känns som ett futtigt uttryck för en så kraftfull stad. Singapore har tagit andan ur mig, skyskraporna, byggena, trafiken, maten, människorna och värmen. Jag är överväldigad, men nu längtar jag hem till Maken och till hösten i Pungis. 

Jag tror jag kommer tillbaka. Något i detta avsked får mig att associera till Roger Whittakers sentimentala sång från 1970-talet: The last farewell (https://open.spotify.com/track/3AInBEwANMFfwhpUcUechO). Man kan skratta åt det eller gråta en skvätt. 

Jag lär mig om Syonan när regnet skvalar

Och rätt som det regnar kommer det en skur, sa alltid min mamma. 

The haze omsluter oss fortfarande trots att de dagliga prognoserna säger att det ska bli bättre. Just nu sitter jag lite fast på  National Museum of Singapore (http://nationalmuseum.sg/) p.g.a en störtskur utanför entrén. Och då talar vi störtskur. Det vatten som studsar upp från stenläggningen ser ut att röra sig med samma kraft som det som kommer uppifrån. 

Man hoppas detta regn gör något åt röken. För första gången känner jag idag av röken, den irriterar och svider lite i näsan. Eller är det en ny förkylning? Professorn på London University som jag delade åhörarbänk med igår på konferensen var ordentligt förkyld. Jag som nyss återhämtat mig. 

Röken - för er allmänbildnings skull - kommer från Indonesien där stora skogsföretag bränner regnskog för att kunna plantera för massaved och för palmoljeproduktion. Köp inget med palmolja i! Röken svider i halsen och hindrar utsikten. Och så är det synd om indonesierna och aporna som bor i regnskogen förstås. Måste ta reda på hur palmolja listas på etiketterna. 

Annar är väl det allmänna reflektionen att det är varmt i Singapore. Ofattbart varmt. "Du kan inte gå som en nordeuropé" sa den brittiske professorn till mig igår. "Ta sikte på en kvinna i sari och sandaler och håll jämna steg med henne". Jag försökte imorse. Det hjälpte knappt. 

Singapore är också en stad av underjordiska gångar. Detta hjälpte dem inte under den japanska ockupationen 1942-45 (landet döptes även om till Syonan, vilket är japanska för söderns ljus). Jag tror inte att gångarna fanns då, då fanns bara svält och elände. Gångarna verkar moderna. Jag tyckte de gav intrycket av att vara svårorienterade, jag tappar lätt riktningen under jord med få riktmärken att ta sikte på. Efter att ha färdats i morgonrusningen till tunnelbanan förstår jag dock deras betydelse: i gångarna är det svalt, uppe är det varmt. Man kan spara mycket energi genom att vandra i gångarna och ha kvar den till de tillfällen då man till exempel behöver gå uppför trappor till ett konferenshotell. (Ett steg i taget, andas, ett steg i taget). 

Allt jag vet om Singapore och den japanska ockupationen har jag lärt mig på Singapore National Museum, ett bra utflyktsställe att rekommendera om du har tråkigt någon helg. Förutom avdelningen om Syonan fanns även en mycket informativ sektion om kvinnans ställning och utveckling i SIngapore. Den handlade om rätten till utbildning, men också om kvinnors roll i ett samhälle om gick från gamla strukturer till moderna västerländska. Mycket vacker design, spännande upplägg och informativa skyltar. Och så fanns där också mycket vackra kläder som beskrev modet som en spegling av kvinnors utveckling. 

Jag har lärt mig mer av besöket på detta museum än av den tvådagars konferens jag bevistat. Men den skriver jag om på Linked In, om du är intresserad. Jag borde kunna länka här, men det fungerar inte. 

Jag vaknar i en disig stad

ø

Day 1. Eller 2 eller 3. Jetlagen har satt sina tänder i mig, redan innan Finn Air hade lämnat Stockholm mot Helsinki. Jag tappade tidsuppfattningen och rörde mig som en annan Tom Hanks i flygvärldens tidlösa existens. Åt middag kl halv två på natten (finsk tid), landade halv fem (singaporetid), åt middag, drack skumpa och somnade om. Sov en hel natt och har nu ingen aning om huruvida jag är morgon- eller kvällstrött. Jag är bara trött trots allt sovande. Huvudet svirrar lite och och jag skulle ge 1000 singaporedollar (ca 5800 SEK) för en tupplur. 

Men jag får inte sova säger min stränga Systerdotter. Man ska inte tänka på vad klockan är hemma och man får inte unna sig en tupplur förrän efter ett par dagar när kroppen ställt om sig. Annars kommer något Farligt att inträffa. Jag litar på henne för hon är en van världsresenär, inte som jag som tycker att allt söder om Sicilen är lite skrämmande. Så jag håller mig i rörelse så att jag inte riskerar att falla i sömn. 

På förmiddagen följde jag till exempel med henne på Bollywooddans - en hårt koreograferad typ av fysisk träning som ännu inte nått Stockholm vad jag känner till.  Om man kan få ett poäng vardera för kondition, inlärning och koordination, fick jag nog 1p sammanlagt. Men det piggade upp. 

Å sen ut i den 27-gradiga luften som fyllts med dis och rök från skogsbränderna i Indonesien. Det var klarare igår när jag kom och det ska bli bättre, säger Systerdottern. En del går med munskydd, men jag är inte så bekymrad. Jag har inte rökt på många år. 

Nu ska vi snart ut på stan igen så jag inte somnar. Ser det inte lite ljusare ut där mellan skyskraporrna?

Singapore är ett äventyr och väldigt långt hemifrån. Stadsbyggnaden är fascinerande och överallt byggkranar och byggnadsställningar. Jag känner mig som Pelle Svanslös i New York, men jag är väl omhändertagen.