tag:blogger.com,1999:blog-36891022283601991042024-03-19T01:21:07.310-07:00Du sköna, nya hem (eller hur vi lärde oss att leva radhusliv i Pungpinan)En blogg om att hitta hemjajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.comBlogger150125tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-56832130475251210452022-09-18T07:41:00.001-07:002024-03-17T03:27:13.839-07:00Tungt att packa och lämna. <p> </p><table cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="float: left; margin-right: 1em; text-align: left;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhtc3iqXtYVl_M97fA40_3gm5wcdUCBSntEHAKaWbixDSuOPXxL1bNJ5-J6VxXLUJWTo3b0wX5rIQie-p-UqnrwnWcW0XE2H_eULCWEHt71963tuDmtVq9v9_SNhvsp2AK8Cz1FirKs-k3u0Vh1_ATBSD99r0XnsffEl2EL63Nqr30OVEj-OT4ghYmZ/s2048/F14BAD22-75BC-48D9-AA7A-31E184EC1C76.jpeg" style="clear: left; margin-bottom: 1em; margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="2048" data-original-width="1536" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhtc3iqXtYVl_M97fA40_3gm5wcdUCBSntEHAKaWbixDSuOPXxL1bNJ5-J6VxXLUJWTo3b0wX5rIQie-p-UqnrwnWcW0XE2H_eULCWEHt71963tuDmtVq9v9_SNhvsp2AK8Cz1FirKs-k3u0Vh1_ATBSD99r0XnsffEl2EL63Nqr30OVEj-OT4ghYmZ/w300-h400/F14BAD22-75BC-48D9-AA7A-31E184EC1C76.jpeg" width="300" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: left;"><i>Vädret är tungt och så även jag. </i></td></tr></tbody></table><br />Himlen i Luleå befinner sig exakt en halv decimeter över mitt huvud och det har regnat i fyra dagar i sträck. Vi är här och packar ihop en lägenhet, ett fyra år långt farmorliv som nu går över i en annan fas, en ny fas utan fast boende med stort ekbord för många gäster, tekakor i frysen och Risifrutti i kylen. <p></p><p>Det är tungt. Vädret är tungt och utan luckor i molnen. Flyttandet är tungt, men inte för att det är fel beslut att fatta, utan för alla grejor. Alla beslut. Vad ska behållas? Vad ska till återvinningen? Vad vill barnen ha? </p><p>Jag vet att samma dilemma drabbar alla som flyttar, men hur kan man samla på sig så mycket under drygt fyra år? Det här hemmet skulle ju bara byggas med lite andrahandsgrejor, arvegods från ett särskilt boende och så några inköp till köket från Clas Olsson? </p><p>Men nu står vi här med ett fullt utrustat kök, svärmors broderade stjärntecken, det massiva ekbordet och den fina hörnhyllan som jag köpte på Auktionsverket (bara lite skavd på ytan). Vilken låda går legomuggarna från Kina i (som anlände sex veckor efter julklappsutdelningen), Bamsespelet som förlorat tärningen och de fina äggkopparna i form av porslinshönor (all färg är avskavd men jag tar alltid morgonmedicinen i dem)? </p><p>För att inte tala om grattiskorten, pysslet och alla barnteckningar. Grattis Farmor ÅR från (äldsta barnbarnet) och Gubbe med poop (från yngsta barnbarnet). </p><p>Svårast att lämna är ändå rönnen utanför balkongen. Den kan inte packas ned, den får jag ta med mig i minneskappsäcken. Den har vi använt som påskris och som julgran, pojkarna och jag. Vi har hängt påskpynt och glittergranar på grenarna och tävlat om vem som nått längst ut (jag). Nu står den utan pynt men med röda löv. </p><p>Vädret är tungt. Rönnen glittrar av regn. Var sak har sin tid. </p>jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-75424358032115531552022-09-15T01:40:00.003-07:002022-09-20T00:37:37.275-07:00Hur punkigt är det med återvandring? <p> </p><p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="float: left; margin-right: 1em; text-align: left;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEgMs40oNYuzu5NFELz7Z0ouEVHmUooWAL4sYZ8AcvajovtEKAUEfBaVOsx2J824RaWiR_LXp-MRtjiWamLFbEfPnmUY-9avlRY0xHgo7VBu8PVOGc9qbxkmWoJk-Gkw_b4JRicdohiDB1gLimnmzK9GZ1jqkyjV6L0QkpvZHd344y79TYruH2l_H7z5" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><i><img alt="" data-original-height="159" data-original-width="318" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEgMs40oNYuzu5NFELz7Z0ouEVHmUooWAL4sYZ8AcvajovtEKAUEfBaVOsx2J824RaWiR_LXp-MRtjiWamLFbEfPnmUY-9avlRY0xHgo7VBu8PVOGc9qbxkmWoJk-Gkw_b4JRicdohiDB1gLimnmzK9GZ1jqkyjV6L0QkpvZHd344y79TYruH2l_H7z5=w640-h320" width="640" /></i></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: left;"><i>Lycka till, Uffe! Jag önska bara att det kommer att gå bra. Källa: Omni. </i></td></tr></tbody></table><br /><br /></p><p><br /></p><p><br /></p><p><br /></p><p><br /></p><p><br /></p><p><br /></p><p><br /></p><p><br /></p><p><br /></p><p>Mitt flöde fylls nu av sorgsna kommentarer till valresultatet. Jag är mer överraskad: hur kan en majoritet av detta vanligtvis kloka och sansade folk rösta på ett parti som har en enda enkel lösning på en rad komplexa problem? SD:s starke man i Dorotea, där SD gick kraftfullt framåt som ersättning för det tidigare lokala partiet har svaret: ” Jag tror det beror på att SD är kända för att satsa på vård, omsorg och skola.”</p><p>Jaså, det är dom. Inte av vad jag hörde under valrörelsen. Årets valrörelse var väl tyvärr väldigt befriad från just sakfrågor, och i stället enbart känslomässig. ”..efter regeringens misslyckande…”. Om man spottar på en sten länge nog så blir den våt. Tills slut har bilden av två misslyckade mandatperioder satt sig och fakta om urstarka statsfinanser, fler människor i arbete och elstöd till hushållen (nej, jag är inte sosse, jag är bara intresserad av fakta) försvinner som ett sjukbidrag två dagar efter utbetalningstillfället. </p><p>Men kärnkraften och gängskjutningarna, då? Om kärnkraften kan vi ju påminna oss att fem partier var 2021 eniga om en energiöverenskommelse för att satsa på vindkraft, ta bort stödet till kärnkraften (och den extra skatten) och skjuta fram avvecklingen till 2040. </p><p>Och 47 döda i gängskjutningar är naturligtvis ett tragiskt misslyckande för samhället. Likväl som 210 döda i trafiken, 1500 självmord eller 15 kvinnor som dödas av en partner. Tragiska livsöden bakom varje siffra. Kommer alla dessa samhällsproblem att lösas med minskad invandring (som vi redan har sedan 2016) eller ökad återvandring? Kan vi bredda tänkandet liite, snälla? </p><p>Jag är inte orolig för Ulf Kristersson. Han verkar vara en trevlig kille man skulle kunna ta en öl med. Fredrik Reinfeldts styre innebar stora ekonomiska förbättringar för min situation och mitt hushåll. Men räcker det att jag får det bättre? Dom andra då, som inte bor i radhus och har sparat i ISK?
Vilka eftergifter måste Ulf Kristersson som numera leder Sveriges blott tredje största parti göra i sin regering? </p><p>Ludvig Köhler skriver i DN idag att ungdomar röstar starkt på M och SD p.g.a. att det upplevs som en protest mot samhället, lite punkigt sådär. Jag kan säga att punken på 90-talet stod väldigt långt från ett parti med rötterna i nazismen. </p><p>Hur punkigt får det bli? </p><p><br /></p><p><br /></p><p><br /></p>jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-44374866083507663912022-09-08T03:44:00.008-07:002022-09-08T04:28:20.119-07:00Att flytta från Luleå ( igen)<p> </p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEguGBo0OkZuLQp0yF0c-OH0t4CaY-L9Nk-GTTg8JwhX1f2ATGQW637G4LM0yaP3wlaWGXnxqNYxt9RD67FxL5v47eGD8wozCP3IdLq4Ers4-ezir0V4_Imu9rttUYVdYHCHPYFukvUOCjOF5CA_SmLl_ohRZAIiv6PNvVV2QScqVZf27LqUVMCUUI9O/s1887/E8150BD6-0433-4141-A8C8-3FC030E0CE04.jpeg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="594" data-original-width="1887" height="202" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEguGBo0OkZuLQp0yF0c-OH0t4CaY-L9Nk-GTTg8JwhX1f2ATGQW637G4LM0yaP3wlaWGXnxqNYxt9RD67FxL5v47eGD8wozCP3IdLq4Ers4-ezir0V4_Imu9rttUYVdYHCHPYFukvUOCjOF5CA_SmLl_ohRZAIiv6PNvVV2QScqVZf27LqUVMCUUI9O/w640-h202/E8150BD6-0433-4141-A8C8-3FC030E0CE04.jpeg" width="640" /></a></div><p><br /></p><p><br /></p><p><br /></p><p><br /></p><p><br /></p><p><br /></p><div><br /></div>Nu har jag sålt en lägenhet. Igen. Nu flyttar jag från Norrbotten för femte gången i mitt liv. Mitt velande mellan Stockholm och Norrbotten är som en vattenkoppsorsakad klåda, mjäll man inte kan bli av med. Så har det varit sedan jag i sextonårsåldern rycktes upp från Hammarbyhöjden och tvångsförflyttades till Boden. Det förändrade mitt liv, det gav mig mina barn, min yrkesutveckling, mina livslånga vänner sen gymnasietiden. Det gav mig kärlek, passion och hjärtesorg. Det gav mig det stillsamma och harmoniska liv jag lever idag. <p></p><p>Men oron och velandet finns där, alltid. Förra gången vi flyttade från en lägenhet i Luleå grät jag floder. Nu har jag levt farmorliv på Björkskatan i drygt fyra år, jag har hämtat på förskola och fritids, jag har bakat tekakor, byggt Lego, firat jular och påskar och födelsedagar och bröllopsdagar. </p><p>Nu är det en ny fas i livet. Barn och barnbarn finns kvar, men vi kan umgås på nya sätt. Vi kommer att hälsa på precis som tidigare, men nu får någon annan ta över stafettpinnen och ärva julpyntet. Jag gråter inte (än). Vi bor i Stockholm och börjar efter drygt åtta år finna oss till rätta här på riktigt. Vi har våra badplatser, våra svampställen och våra körer och rockband. </p><p>Det tar tid att bygga upp ett nätverk i Stockholm, men det går. Och våra gamla vänner och barn och barnbarn är alltid välkomna att sova i bäddsoffan i tv-rummet ( dessa eviga bäddsoffor, som man nästan knäckt ryggen i när man hälsade på hos föräldrarna. Vi har ändå köpt en ny!). </p><p>Så nu flyttar vi från Luleå och för den som är nyfiken kan jag berätta att affären gick fort och vi är glada och nöjda. </p><p>Men oron och velandet finns där, alltid. Håll ögonen öppna, så kanske jag en vacker dag publicerar ett nytt bloggavsnitt om att vi sålt ett radhus i Pungpinan. </p>jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-11955963057775936222022-08-30T02:07:00.002-07:002022-08-30T02:30:18.035-07:00Jag har gått i land nu <p>Jag har gått i land. Det tog tretton minuter och en språngmarsch för att hinna med Waxholmsbåten från Grinda. Men före det gick jag till sjöss. Det var lite krångligare. Mina vänner skulle hämta upp mig på Sollenkroka brygga, men när vi väl lastat på mig så gick vi på grund. Eller ”stod på” som man tydligen säger på sjön. Sjöspråket är som vilken annan lingo som helst - obegripligt för den oinvigde. Påstötningen var en överraskning för sjöfolket och trots insatser från pikar, starka gungande ben och vinschar kom vi inte loss. Det var inte en överraskning för mig. Som landkrabba kan jag förvänta mig vilka händelser på sjön som helst för vilka jag inte är rustad. </p><p></p><table cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="float: left;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjDS-XUSutekzvRh9-yXtwjDaNdoBQr9ZXAhA8AwuTJEMRLW_d_sbOgjfnZxSlRVA1YI7yKoa_FFJFQeDmWqcQFoaKVxZkBAL2jr4qyok3SDEWs72C8wH4gQ22jQ7f31Fe_4yb_59sfJ-nKF1LyW9XaZJxZxEwsFpIPboxa0aWL9GlgHCp3c6qRFfiL/s2048/DC3D9986-3C1F-4453-8284-78BE5C4E8503.jpeg" style="clear: left; margin-bottom: 1em; margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="2048" data-original-width="1536" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjDS-XUSutekzvRh9-yXtwjDaNdoBQr9ZXAhA8AwuTJEMRLW_d_sbOgjfnZxSlRVA1YI7yKoa_FFJFQeDmWqcQFoaKVxZkBAL2jr4qyok3SDEWs72C8wH4gQ22jQ7f31Fe_4yb_59sfJ-nKF1LyW9XaZJxZxEwsFpIPboxa0aWL9GlgHCp3c6qRFfiL/w300-h400/DC3D9986-3C1F-4453-8284-78BE5C4E8503.jpeg" width="300" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;"><i>Sjöräddningen på ingående. </i></td></tr></tbody></table><br />Räddningen blev Sjöräddningen som hade manskapsombyte vid bryggan. De kom som skärgårdens änglar och lyfte oss av grundet. Jag lovar att lämna bidrag till deras ideella arbete nästa gång jag ser en annons (och dom brukar vara bra!). <p></p><p>Planen var att njuta av sensommarvärmen i skärgården medelst segelbåt från fredag till måndag. Det blev inte riktigt så. SMHI levererade gul varning för skyfall och kuling på lördagmorgonen, så vi ändrade inriktning. På väg mot civilisationen hann vi med både spöregn och 28-gradig värme och bleke. Men det blev ändå en natt i mellanskärgården, en pärla att spara till kulna vinterkvällar.</p><p>Det ska sägas direkt: jag är en landkrabba. Jag har visserligen seglat två gånger förut. Första gången på åttiotalet med en superseglare utanför Marstrand. Då satt jag som en sysslolös hemmafru. Andra gången med min syster och före detta svåger i Sankt Annas skärgård på nittiotalet. Då satt jag också ganska still, men fick en bom i huvudet. ”Akta när vi jippar” skrek svågern. Men jag visste inte vad jippa betydde. Så jag är mest i vägen på sjön. Tacksam för båtvännernas stora överseende med detta. </p><p>Det som är bra med att segla i skärgården: Man får se en stjärnhimmel utan ljusföroreningar. Man får bada i havet på morgonen. Man får lära sig skota och rulla upp tampar på ett godkänt sätt. </p><p>Det som inte är så bra med att segla i skärgården: Man har ingen kontroll över nånting. Man blir blöt när det regnar. Man får bajsa i ett hål i backen och gräva över efteråt (ändå lärorikt om vår civilisation nu är på väg att gå under). </p><p style="text-align: justify;">Så med SMHI:s varningar för ögonen blev seglatsen kortare än beräknat. Hunden behövde rastas på Grinda innan fortsatt hemfärd. Där klev jag av och hann med 15.30-båten till Strömkajen. När jag slutspurtade mot landgången applåderade folket på kajen och min axelrem till bagen gick sönder så väskan for i backen. Det gjorde inget. Jag hann. På kvällen åt jag grillad flankstek och drack vin på vår altan. Tänk, precis samma sak som jag gjorde kvällen före! Men då kändes allt mer äventyrligt. </p><table cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjoixArkdym1HztaxRl2igU_fb2mncNJbUMHZJ3nts_kW0RlqyrYwThk0Ghc8_HYh5Hpl-xhoIkBCZRmRnitrDcNCTHzWM9PB6NpCtoWG9UD4fVSPpNiaTMSrW9rg0N41Z7VA3ADs1NrWrfrashOZFeO6xcbhy7ZipdnNEQUxUOvWfpLf2XNaysETqw/s1800/E694B192-5532-4C16-BE41-54461B346754.jpeg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1800" data-original-width="1440" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjoixArkdym1HztaxRl2igU_fb2mncNJbUMHZJ3nts_kW0RlqyrYwThk0Ghc8_HYh5Hpl-xhoIkBCZRmRnitrDcNCTHzWM9PB6NpCtoWG9UD4fVSPpNiaTMSrW9rg0N41Z7VA3ADs1NrWrfrashOZFeO6xcbhy7ZipdnNEQUxUOvWfpLf2XNaysETqw/w320-h400/E694B192-5532-4C16-BE41-54461B346754.jpeg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;"><i>Fin augustikväll på skäret. </i></td></tr></tbody></table><div style="text-align: justify;"><br /></div><p style="text-align: justify;"><br /></p>jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-21577416195888708782022-08-24T00:34:00.000-07:002022-08-24T00:34:05.829-07:00<p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><b>Stockholm C- Båstad kl. 12.33<o:p></o:p></b></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><b><br /></b></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><b></b></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><b><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEhPwfyCyJCdnXcoposGHdpRkQX6oFSSwmsp_StbLv0QoS-AhOpclzBeu2d55f50TrfgxweCw8u77Fntb74-Mfj6lwFsDQuR723W2jZmCZoi7hIGI2pVlbXitQ8OWeKUIE_B9p8QJmToKPkLH3VZd-RMX_nAoPY5xn9VMHkweXFcC3phf9kD2jf_qZvt" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img alt="" data-original-height="183" data-original-width="275" height="368" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEhPwfyCyJCdnXcoposGHdpRkQX6oFSSwmsp_StbLv0QoS-AhOpclzBeu2d55f50TrfgxweCw8u77Fntb74-Mfj6lwFsDQuR723W2jZmCZoi7hIGI2pVlbXitQ8OWeKUIE_B9p8QJmToKPkLH3VZd-RMX_nAoPY5xn9VMHkweXFcC3phf9kD2jf_qZvt=w552-h368" width="552" /></a></b></div><b><br /></b><span style="font-size: 11pt;">Strax före klockan 22 glider tåget in på Båstad Central. Det är 26 grader varmt ute, svetten pärlar mellan hennes bröst trots att mörkret nu är kompakt och det borde bli svalare.</span><span style="font-size: 11pt;"> </span><span style="font-size: 11pt;"> </span><span style="font-size: 11pt;">Nu börjar tantsemestern, de eftertraktade dagarna med skrivarkompisen. De ska uträtta storverk, skriva poesi och självbiografiskt och ha uppläsning för varandra på kvällarna till ett glas vin. Kanske. Eller så blir det mest morgonbad, läsning och vin. Det är också semester. I 66-årsåldern har man rätt att bestämma själv hur man vill använda sin tid. Kulturtanter med shorts, sandaler och piffiga blusar. Samtal om vilka böcker de läst i sommar och vilka serier som är värda att se.</span><span style="font-size: 11pt;"> </span><p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p></o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;">Även för Maken är nog skrivardagarna efterlängtade. Hennes alltså. De är väl i stort nöjda med pensionärslivet, men visst blir det lite tradigt att umgås 24 timmar om dygnet. Har posten kommit? Ska vi ta en kopp kaffe? Vilken dag är det idag? Den sistnämnda frågan är den fullständiga gamechangern. När man börjar ställa den så vet man att det är kört. Demensutredning nästa. Och detta trots att frågan oftast inte är tecken på begynnande förvirring, utan mer på lättja. Om du tänker efter i 30 sekunder, så minns du nog att snickaren skulle komma igår måndag och att posten kommer två dagar i veckan. Idag är en av dem, tisdag. Vi fick post nyss. <o:p></o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;">Och idag var alltså även dagen då hon skulle åka på tantsemester. Hade hon varit en van tågresenär hade hon kollat trafikinformationen om eventuella störningar. Det är hon inte. Hon packar sin bag och sin skrivarryggsäck och beger sig på lätta fötter (i sandaler) mot Centralen och plattform 11. Fast var det plattform 11? En grupp människor står på kakelgolvet och stirrar upp mot trafikdisplayen. Något är inte riktigt som det ska. Tåget mot Göteborg från Stockholm saknar avgångstid såväl som plattform. En banner upplyser om ett stort elfel utanför Mölnbo med stora trafikstörningar som följd. Rör det henne? Ja. Ska hon bli upprörd? Nej, inte än. Hon kanske får bli intervjuad i Aftonbladet och klaga på den opålitliga tågtrafiken i Sverige. Det kan bli kul. <o:p></o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;">Hon känner en liten oro blandas med en tilltagande spänning. Det är två byten på vägen. Hon ska nog inte behöva boka om biljetterna p.g.a förseningen, det gör väl SJ. Eller? SAS brukar göra det. I samma ögonblick känner hon durret i fickan. SJ informerar om ett stort elfel söder om Stockholm som kan påverka tågtrafiken. ”Du bör hålla dig informerad om vad detta innebär för din tågresa. Läs mer på SJ.se.” Nej, det tänkte hon inte göra. Inte än. Det blir som det blir. <o:p></o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;">Plötsligt blinkar skylten till. Nu finns en plattform angiven och en ny beräknad avgångstid. Man ska inte oroa sig i onödan. Hon går upp på plattformen tillsammans med hundratals förvirrade resenärer. Jo, men se där kommer tåget inrullande. Det kanske löser sig. Resenärerna skyndar sig upp på tåget, drivna av en rädsla att det strax kommer att rulla iväg igen och de ska stå där, bortglömda och snuvade p.g.a. sin oföretagsamhet. De krockar med städpersonalen som rusar genom vagnarna på rekordtid. <o:p></o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;">Hon sätter sig. Och strax kommer en (ännu) äldre dam och knökar sig in mot fönsterplatsen. Damen ger små, små signaler att hon vill småprata, men de är lätta att ignorera. Men hon håller sin efterlängtade tantsemester hårt i handen och vill inte dela sin åtråvärda ensamhet med någon. Så de sitter där. <o:p></o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;">Och sitter. Tills högtalaren meddelar att detta tåg inom kort ska återvända till Göteborg. Fast personalen har just suttit fast länge i Mölnbo p.g.a. ett elfel och måste nu ha sin lagstadgade rast. Arbetsmiljö, vad kan man säga om det? Bara att sitta still. De får i alla fall sitta på ett tåg, rätt tåg och snart ska det väl avgå? Inte så snart. Man kan undra varför de stackars städarna var tvungna att springa genom tåget som om de avverkade ett hundrameterslopp. Minuterna går. Med jämna mellanrum meddelar en pigg röst i högtalaren att ”nu har vi personal på plats, nu väntar vi bara på signal”. När signalen till slut kommer har det gått mer än enochenhalvtimme och då måste de ändå köra sakta förbi Mölnbo, där bara ett spår står öppet. Vid Mölnbo är de två timmar och en kvart försenade. Men vad är två timmar och en kvart när man är på tantsemester? <o:p></o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;">Efter Mölnbo går det med en farlig fart. Hon bokar ändå om biljetten till Båstad från Göteborg för säkerhets skull. Det går smidigt med hjälp av SJ:s chat. Tiden går. Det finns många bra poddar att lyssna på när man är på tantsemester. Nånstans vid Herrljunga börjar det gå misstänkt sakta igen. ”Vi har ett långsamtgående tåg framför oss” meddelar rösten i högtalaren. Det går sakta, saktare och … plötsligt står de stilla. Alldeles stilla. Det börjar regna. Nej, inte regna. Utanför fönstret bildar vattnet horisontella regnkaskader och träden böjer sig i blåsten. Informationsrösten i högtalaren återkommer och berättar att p.g.a. översvämningar i Alingsås (där de måste byta till buss p.g.a. okänt skäl, banarbeten?) så kan inte tåget köra in på det planerade spåret för då måste resenärerna vada i vatten när de ska byta färdmedel. Alltså står de stilla för att invänta spårbytet. Tiden går. Och till slut går även tåget. Och kör in på rätt spår, där kaos råder. <o:p></o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;">För samtidigt som hundratals resenärer ska av tåget, nedför trapporna och upp igen till en buss mot Göteborg, så ska hundratals andra resenärer upp på plattformen och åka mot Stockholm. De möts i trappan. Barn gråter, en hund skäller hysteriskt och alla trängs med ryggsäckar och stora resväskor. I kulverten längre bort till vänster syns det vristdjupa vattnet som regnat in, men hon går som alla andra mot höger och upp mot gatan. Där står en man i trafikinformationsorange väst och försöker ropa ut att bussarna mot Göteborg går på andra sidan spåren. De vänder. Inte alla i en enda smidig rörelse, utan en i taget med bagage, hundar och barn. Trängseln är absolut och påminner om en flyktingström, men dessa resenärer är inte smutsiga, förtvivlade och hungriga. De är förvånansvärt samlade. I mitten av kulverten möter de de andra. De andra som varit uppe på den andra sidan spåren och där bibringats uppfattningen att bussarna går på ett annat ställe. De flesta vet inte vart de är på väg, de följer med strömmen. Nu tar hennes överlevnadsinstinkt över. Hon går framåt. När hon närmar sig översvämningen stannar hon och tar av sig sandalerna. Sen vadar hon över tillsammans med sina nyvunna flyktingvänner, ett steg i taget. Vattnet är ljummet, lite svalkande. <o:p></o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;">Det är ingen flyktingkatastrof. Det är en vanlig tågmåndag i Sverige då både tågföretag och resenärer haft lite otur. Ett lätt fnitter börjar växa i hennes bröst. Ett äventyr. Uppe på gatan väntar bussarna, hon har turen att få en plats på den nästan fulla bussen. Fötterna ännu blöta. Hon utbyter ett leende med tonåringen på andra sidan gången: ”Har dina fötter torkat än?”. På bussen försöker hon boka om den sista biten av resan. Nu är det kört att hinna med det tåg hon redan bokat om en gång. Det går inte att komma fram på SJ, vare sig i chat eller växel. Hon lyckas köpa en ny resa och avboka den ombokade. Sista bytet i Göteborg är bara en halvtimme försenat. Det får man ta när man är på tantsemester. När hon kommer fram till Båstad har hon varit på väg i tio och en halv timme. Hon känner sig groggy, nästan berusad. <o:p></o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;">Tre dagar senare åker hon hem igen med sol, åska, morgonbad, vin och en hel del skrivande i bagaget. En perfekt tantsemester. Resan hem tar sex timmar och 42 minuter, exakt enligt tidtabell. Inga elavbrott, inga översvämningar. Skönt. Hon saknar bara äventyret en smula. <o:p></o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><br /></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p><p class="MsoNormal" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; margin: 0cm;"><o:p> </o:p></p>jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-42365194900020046112020-04-15T10:23:00.000-07:002020-04-15T10:26:59.004-07:00Att komma hem (till slut) <table cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="float: left; margin-right: 1em; text-align: left;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhOpQ7WxWGAkqUUAeC5gfGNducxYrix5Xrl-gLKsyNw_W59_g-YiAHYi4bmJphAL5WJfqIBJkHIXNGAshDO4HHEyhsODQ_ChFKLFAt8D-XH3fylNgncnlrfpqZRE4uObymQjwYWM7BBuVM/s1600/IMG_6037.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; margin-bottom: 1em; margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhOpQ7WxWGAkqUUAeC5gfGNducxYrix5Xrl-gLKsyNw_W59_g-YiAHYi4bmJphAL5WJfqIBJkHIXNGAshDO4HHEyhsODQ_ChFKLFAt8D-XH3fylNgncnlrfpqZRE4uObymQjwYWM7BBuVM/s400/IMG_6037.jpg" width="300" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Det gick till slut. </td></tr>
</tbody></table>
Tänk att sju blåvardagar är precis lika lång tid som en veckas semester på en grekisk paradisö. Det känns inte så.<br />
<br />
Tänk att fyra arbetsdagar i en krisstab i Borlänge är precis lika lång tid som en påskhelg i hemmet från skärtorsdag till annandag påsk. Det känns inte så.<br />
<br />
Nej, det kändes som att krisjobbet som jag gruvat mig så för tog mycket, mycket längre tid och var mycket intensivare. Fast det gick bra och min oro var helt i onödan. (Men säg när oro inte är helt i onödan? Finns inget så improduktivt som att oroa sig. Det skulle vara att ångra sig i så fall.)<br />
<br />
Så på skärtorsdagen kl 16.30 var min tjänstgöring i nationella staben faktiskt slut trots att den varat så oerhört länge och varit så intensiv. Och jag behövde inte stanna över påskhelgen, så jag tog hyrbilen och körde hemåt och försöket njuta av att det svåra nu var över. Jag lyssnade på bilradions blandning av happy music och Coronanyheter.<br />
<br />
Och det sista svåra steget på min tjänsteresa var att lämna bilen på Ringvägen 100. Jag visste var Ringvägen 100 låg, jag har varit där på en reklamfilminspelning en gång. Jag klarade av att köra dit genom ett hyfsat trafikintensivt Stockholm och körde in bilen på en öppen gård, där den enligt anvisningarna skulle lämnas.<br />
<br />
Problemet var att det inte fanns någon infart till ett garage på gården, bara en koddisplay som var märkt med Hertz. Jag gick dit och tryckte in min kod, men inget hände. Ett par gånger. Sen föll mina ögon på en halvcirkelformad rostfri entré som visserligen var tillsluten, men där man kanske kunde köra in en bil. Om man hade rätt kod. Ringde Hertz. De hade telefonsvarare.<br />
<br />
Så jag baxade fram bilen framför den rostfria entrén och försökte igen trycka in koden. Utan resultat. Jag stod som i en brittisk komediserie och tittade mig omkring för att se om någon såg mig stå alldeles handfallen och om det verkligen inte fanns någon infart till P-huset som jag missat för att jag var så stressad över att det var skärtorsdag och jag ville hem. Det fanns ingen infart. Ej heller någon dold kamera.<br />
<br />
Jag bestämde mig för att sonika försöka lämna bilen där vi hämtat den, dvs på andra sidan huskomplexet (inte alls Ringvägen 100). Sagt och gjort. Jag baxade tillbaks den från det rostfria spektaklet, vände den utan att köra på något, körde ut på Ringvägen, svängde höger och - hamnade på Skanstullsbron där man inte alls kan köra ner till garaget. Men till Gullmarsplan. Alltså en sväng runt Gullmarsplan, ner till Hammarbybacken, över gamla Skansbron och till slut kunde jag svänga vänster och komma in på parkeringshuset. Skönt!<br />
<br />
Fast tyvärr kom jag inte ut. När jag lämnat bilen tog jag hissen upp till Ringvägen 100 (!) och försökte komma ut på gatan genom huskomplexet. Allt var låst. Jag tog i ren desperation min infartsbiljett och tryckte in den i en automat för att öppna dörrarna. Fick betala 37 kr. Men dörren var låst.<br />
<br />
Tills jag hittade en kod som stod printad längst ner på biljetten. Tryckte in koden och - Sesam! - dörren öppnades. Och en dörr till. Och över en innergård. Och en dörr till. Tills jag till slut befann mig inne i ljusgården på Ringvägen 100 där jag tidigare försökt ta mig in. Då insåg jag att den rostfria halvcirkelformade entrén faktiskt var en entré, men inte för bilar. Det var en svängdörr.<br />
<br />
Sen hittade jag till slut en taxi och det blev faktiskt påsk. Maken tog emot mig i hallen med ett glas skumpa och hemlagad mat. Och sen gick fyra lediga påskdagar i ett enda sving.<br />
<br />
<br />jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-76234665492795837632020-04-05T12:26:00.000-07:002020-04-05T12:26:28.335-07:00Varför är Stilla veckan aldrig stilla? <table cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="float: left; margin-right: 1em; text-align: left;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgRpndjbI5HiaYeTGUOWEJP5AU4J9BNjlg91PDUpsLXIfV9jGqUdFDZKNkaDgdTzRWW8cDoB-Ejf9SxNBTDcN2sY0vyYJUgvm5n5WEMFw19UX_YPyX-MxCPgUpO0OeeGbIAsevdhxEtt9g/s1600/39AC6FE5-77E6-4545-863D-B7E9F5BF6F0B.jpeg" imageanchor="1" style="clear: left; margin-bottom: 1em; margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgRpndjbI5HiaYeTGUOWEJP5AU4J9BNjlg91PDUpsLXIfV9jGqUdFDZKNkaDgdTzRWW8cDoB-Ejf9SxNBTDcN2sY0vyYJUgvm5n5WEMFw19UX_YPyX-MxCPgUpO0OeeGbIAsevdhxEtt9g/s400/39AC6FE5-77E6-4545-863D-B7E9F5BF6F0B.jpeg" width="300" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Men fröna som jag tappade i trappen förra veckan har kommit upp! </td></tr>
</tbody></table>
<b>Inför påsken 2015:</b><br />
Jag står i skogspartiet utanför vårt radhus och skär till påskris. Min mobil ringer oavbrutet om den eventuella förtroendekrisen inom länsstyrelsen Norrbotten och huruvida landshövdingen har kört över sina tjänstemän på miljösidan för att rädda gruvbolaget Northland Resources.<br />
<br />
Jag är interim kommunikationschef på länsstyrelsen och jag sliter hårt för att vi ska hantera krisen på ett vettigt sätt. Jag får inte ta in externt stöd och jag är oense med chefsjuristen hur vi ska se på offentlighetsprincipen. Lokala medier ringer, en ettrig journalist på Svenskan skriker i luren på våra medarbetare och jag har slutat sova på nätterna. Nu har jag åkt hem till Pungpinan för att försöka känna påskens budskap i den stilla veckan.<br />
<br />
<b>Inför påsken 2020: </b><br />
Jag sitter ensam på ett hotellrum på Scandic i Borlänge, jag är förresten ensam på hela hotellet förutom receptionisten som verkar intill döden trött. De har slutat med frukostbuffé p.g.a. Coronaviruset. Jag ska få en frukostpåse imorgon bitti. Det finns ingen som helst servering på hotellet, bara en kaffeautomat och några (dyra!) chipspåsar.<br />
<br />
Jag har kört hit ikväll för att ingå i Trafikverkets nationella kriskoordinering i fyra dagar och det som verkade som en god idé när jag tackade ja har nu utvecklats till ett skräckscenario som förstört hela min helg. Jag känner mig livrädd. Jag har ingen uppfattning om vad som förväntas av mig och jag har inte jobbat med transportfrågor på dryga två år. Och jag hatar verkligen att sova borta!<br />
<br />
Jag får förlita mig på råden jag fått av min systerson om hur man klara svåra förhållanden: Drick vatten, byt strumpor och se hård ut. Jag vet inte om de är lika tillämpliga i Borlänge som i Afghanistan.<br />
<br />
<b>Inför påsken 2021: </b><br />
Jag har slutat göra svåra saker i mitt liv. Jag går i pension om två månader. Maken har redan varit hemma sedan nyår. Vi har en Jack Russelvalp som heter Gusten. Solen skiner och snart är det påskhelg. Allt är lugnt.jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-82664095246544248602020-03-30T09:19:00.001-07:002020-03-30T09:19:16.216-07:00Tröstar mig med frön, men...<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjQ8iiZvVAc8Rg6hPrcpbnVA2PauSa-0vdCFIgjVttrWfWRvmDWcacgwzvz6FKU1y1UhEID1g9O6saeBNlRKpU3Gc7h0yQ0FQhk59FS1_O03S3h3bbwMLMdK0CU2AegJ9VUGVB4q152WGw/s1600/IMG_6003%255B1%255D.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjQ8iiZvVAc8Rg6hPrcpbnVA2PauSa-0vdCFIgjVttrWfWRvmDWcacgwzvz6FKU1y1UhEID1g9O6saeBNlRKpU3Gc7h0yQ0FQhk59FS1_O03S3h3bbwMLMdK0CU2AegJ9VUGVB4q152WGw/s400/IMG_6003%255B1%255D.jpg" width="300" /></a></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
Nu har vi passerat bäst-före-datum för halvkvädet smågnäll över trista karantänvistelser. Nu är det allvar. 35 döda i Covid-19 i Stockholm sedan igår. Jag känner ingen av dem, men någon gör det. Någon sörjer. Någon fick inte vaka vid sjukhussängen och ta ett sista farväl.<br />
<br />
Jag fick en mycket bra respons på förra veckans klagoblogg. Det var en mycket duktig psykolog som i sin tänkvärda blogg <a href="https://kintsukuroi.se/vardagsliv/det-skulle-kunna-vara-sorg/?fbclid=IwAR1G8IyvoWuiLTAxYffoWLfZpS49MfBlfrK-QID9tugF4r20K9Tx6sBOW0I" target="_blank">Kintsukuroi</a> länkade till en artikel hon läst som heter "That discomfort you're feeling is grief".<br />
<br />
Om du inte orkar läsa artikeln så kommer en spoiler: Den förklarar mycket av de diffusa känslor jag känt de senaste två veckorna och får mig att inse att det faktiskt är vanlig, hederlig sorg. Författare David Kessler (som var medskapare till Elisabeth Kubler Ross' erkända sorgemodell) nämner även "i-förväg-sorgen", den som handlar om att vi inte vet när detta slutar, vi vet inte hur det slutar och vi vet inte vilka vi känner som kommer att drabbas. Kanske du? Kanske jag? Kanske en 35-åring vi känner utan underliggande sjukdomar?<br />
<br />
Den här "i-förväg-sorgen" är svår att hantera för den innehåller så mycket osäkerhet. Så vad ska vi göra? säger Kessler. Vi ska försöka att inte förlora oss i det svåra, utan att balansera tankarna med sådant som inte är lika svart. Vi ska koncentrera oss på det vi kan påverka och inte på allt som vi inte kan göra något åt. Vi ska namnge det som tynger oss, för när vi sätter ord på att vi är ledsna så kan vi känna igen känslan och den kan röra sig genom oss och inte tynga ner oss till marken. Vi ska ägna oss åt att vara närvarande, att känna solvärmen, att njuta av en kopp kaffe, av ett leende från någon vi möter.<br />
<br />
Jag ägnar mig mycket åt det senare. Jag går i skogen, jag stickar, jag satte frön igår.<br />
<br />
Kessler skriver också att han med Kubler Ross' medgivande infört ett sjätte stadium i sorgmodellen, nämligen mening. Jag klarar de första fem stegen, men har problem med meningen. Jag har mött så många new age-människor genom åren som ser en mening med allt. Det gör inte jag. Möjligen ser jag att nya händelser kan få mig att förhålla mig till omvärlden och livet på ett nytt sätt. Men ibland bara händer saker och vi måste få sörja. Finns det en mening med Coronaviruset?<br />
<br />
Igår när jag hade sått frön på altanen, så tog jag mina sättlådor på en bricka och gick uppför trappan till köket. Varvid jag snubblade och frön, jord och jag låg om vartannat i trappen. Jag började gråta av återhållen sorg och besvikelse. Jag hade slagit i halsen när jag föll och insåg att min sköldkörtel blivit större och ömmande och att jag borde ringa till doktorn.<br />
<br />
Jag tror inte att det var någon mening med att jag föll. Jag tror bara att jag trampade snett. Men det var bra att jag kände knölen.<br />
<br />
Hälsningar från Pungpinan.<br />
<br />jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-50655793602006468182020-03-24T00:05:00.003-07:002020-03-24T00:05:46.679-07:00Jag säger som Kerstin Hessius: när tar det slut? <table cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="float: left; margin-right: 1em; text-align: left;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgESWBMcys2VfpBwsRWXoRMsnkuiGLp6Qjeu2gvyGNlA6udmkxK32SkwH66IHjNZUeRcxwYuKivIQReZvjeY-Mt0GBE0oLBPmN9thmNYvgRAObhurVHI4U5EUozDEHhcnqZRHqjRct1lZI/s1600/3F9C7A35-D7E4-459E-BDC2-A2EC266CA797.heic" imageanchor="1" style="clear: left; margin-bottom: 1em; margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgESWBMcys2VfpBwsRWXoRMsnkuiGLp6Qjeu2gvyGNlA6udmkxK32SkwH66IHjNZUeRcxwYuKivIQReZvjeY-Mt0GBE0oLBPmN9thmNYvgRAObhurVHI4U5EUozDEHhcnqZRHqjRct1lZI/s400/3F9C7A35-D7E4-459E-BDC2-A2EC266CA797.heic" width="300" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Den oundvikliga bilden från snabbköpsaffären. </td></tr>
</tbody></table>
Ekonomen Kerstin Hessius lär i Agenda ha krävt en tidpunkt för krisens slut. Hon är ju en klok kvinna, så det kan inte ha varit så korkat som det lät.<br />
<br />
Detta är den värsta kris som drabbat väst sedan andra världskriget och den ekonomiska krisen har vi bara sett början på och alla tjabbar om hårdare tag eller inte hårdare tag. Ingen vet förstås.<br />
<br />
Men självklart vill vi alla få veta när krisen är över. Snälla SvT låt Belinda Ohlsson leda ett debattprogram som har till uppgift att komma fram till när krisen är över. Så vi har något att gå efter.<br />
<br />
Jag som jobbat med samhällskriser och förberedelser inför dem blir i inledningsskedet alltid lite uppiggad av dem. Det blir mycket nyhetsbevakning, mycket konstruktiva lösningar och snabba beslut.<br />
<br />
Men efter en och en halv vecka i halvkarantän börjar jag tröttna, väl medveten om att det finns andra som har det värre. Italienare, spanjorer, 83-åringar i karantän och unga människor i respirator. När jag vaknar på morgonen är allt som vanligt i 30 sekunder, tills P1 Morgon har försett mig med de nyaste dödssiffrorna och diskussioner om sjukvårdens otillräcklighet. Sömnens ljuva glömska. "Det känns overkligt", säger Sarah Sjöström i DN om det uppskjutna OS. Sant, Sarah, på många sätt. OS kan vara det minst viktiga.<br />
<br />
Men det är inte nyhetströtthet som sprider sig i mig, utan en trötthet som är en tomhet. Vad kan jag göra? Vi stöttade vårt lokala nöjesliv i fredags genom ett glas vin och lite plockmat på vår lokala restaurang Centan, jag har köpt rabattkort på jobbets personalrestaurang och idag ska jag klippa mig i Hammarbyhöjden. Men det är droppar i ett hav av elände, som utgörbalansen mellan smittskydd och överlevnad för småföretagare. Maken jobbar i sjukvården och han gör verkligen sitt för att den medicintekniska utrustningen ska finnas på plats och vara servad. Jag klappar för honom och alla andra vårdanställda på balkongen varje kväll kl. 20.00.<br />
<br />
Själv tänkte jag shopppingfasta inför denna påsk. Det har varit svårt, jag tittar lystet på alla annonser som kastar sig i ansiktet på mig på Facebook. Och nu känns det som att handeln behöver mig mer än någonsin.<br />
<br />
Jag tittar på blåmesarna utanför fönstret som (kanske) bygger bo och jag lyssnar på P2. Jag lyssnar på vår regeringschef när han håller tal och jag håller mig hemma lagom mycket. Jag hjälper till att platta ut kurvan. Måtte det bli vår och varmt snart!<br />
<br />
Hälsningar från Pungpinan.<br />
<br />
<br />jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-19161538190581965852020-03-14T07:55:00.001-07:002020-03-14T07:55:43.748-07:00Lätt tänka fel i skogen och i krishanteringen<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg3ZbY1dNpRUgIn0ZyUQHPXyWOoR4V9IpQo3WiGpr9VmW_9uhQhDSAcKdFtW5sg4FFzQ8173vXXid0Pt8O15HX2NnSxYDfBn12BzELc9y_CZbcJzLQW4AFK47I1LNb5HONPfUwW7beD75o/s1600/karta.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1280" data-original-width="960" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg3ZbY1dNpRUgIn0ZyUQHPXyWOoR4V9IpQo3WiGpr9VmW_9uhQhDSAcKdFtW5sg4FFzQ8173vXXid0Pt8O15HX2NnSxYDfBn12BzELc9y_CZbcJzLQW4AFK47I1LNb5HONPfUwW7beD75o/s400/karta.jpg" width="300" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
<br /></div>
Jag ber om överseende, bara en blogg till om orientering! Denna gång mer bildlig.<br />
<br />
Stockholm är översvämmat av Corona nu, både av virus och av oro. Vi gjorde som många andra, valde en säker aktivitet och gick ut i friska luften. Det kryllade av familjer och barnvagnar på Nackareservatets gångvägar.<br />
<br />
Vi hade orienteringskartan med oss för säkerhets skull och beslöt oss för att lämna folkmassorna och vika in i den djupa skogen. För några veckor sedan hade kontroll nr 6 gäckat oss i närmare en timme. Vi gjorde ett nytt försök. Och letade. Och letade. Vi letade trots att det inte fanns någon brant på kartan, trots att vi inte hittade stenen på udden och trots att inte stigen gick till höger om sankmarken. Vi letade för vi var övertygade om att vi var på rätt stig och blundade därför för alla tecken på motsatsen.<br />
<br />
Men vi var inte på rätt stig, insåg vi plötsligt, båda två ungefär samtidigt. Vi var bara så övertygade om att vi letade på rätt ställe att vi inte begrep att vi hade fel. Välkänd psykologisk fälla. Och när vi väl fått den insikten, så kunde vi ordna våra tankar och planera om och gå 200 meter norrut till nästa stig som gick in till höger. Där vi mycket riktigt hittade kontrollen där den skulle vara. På en punkthöjd nära sankmarken. Utan problem.<br />
<br />
Och här vill jag göra en parallell till den pågående coronadebatten: om vi är så stensäkra på vilken stig som är den rätta, så är det väldigt lätt att hamna fel. Nu är det lättare att orientera än att organisera smittskydd och sjukvård vid en pandemi. På kartan fanns det en rätt lösning, vi lyckades bara inte hitta den p.g.a. vårt tankefel. I pågående pandemi finns inga facit, inte än så länge. Vi måste treva oss fram i mörkret och samtidigt lita på de beprövade erfarenheter som finns. Och vara öppen för att kunna fatta nya beslut när det behövs.<br />
<br />
Min egen coronaprocess gjorde en liknande vändning som min orientering. Jag tyckte som många andra att "det är väl bara som en förkylning". Vi lever väl på som vanligt och tar oss igenom detta så fort som möjligt. (Så kan vi åka till Italien i maj!)<br />
<br />
Men efter att ha läst en debattartikel om effekten av att få ner varje smittkälla från att smitta 2,5 nya personer till 2,0 och hur det skulle köpa oss tid och samhällsresurser, föll polletten ned. Nu är jag all for "<a href="https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Covid-19-curves-graphic-social-v3.gif" target="_blank">flatten the curve</a>" och mina händer är torra som papper efter allt tvättande.<br />
<br />
Jag tror att alla som skäller på Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell skulle behöva orientera mer. Låt oss vara ödmjuka inför att vi inte vet vad som rätt eller fel och spara den diskussionen tills vi kommit i mål.<br />
<br />jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-40823837045270501332020-02-24T08:58:00.000-08:002020-02-24T08:58:05.370-08:00Barfotabarnet orienterar sig till sinnesro<table cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="float: left; margin-right: 1em; text-align: left;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhAkdJ07n0Vn_iAE7wpy1dcjpkfmJoTa7Jwui5v8H3IY17NlQz2f8EXMRFuMIcfj57Wt45V6gTAXPTrfcF8Bqz-CAVn4wzVmtEioLDwaYdHRQXyc2kYqwwiyWTKOHTSwtLZ2q6oOqiLSW8/s1600/IMG_5919.HEIC" imageanchor="1" style="clear: left; margin-bottom: 1em; margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhAkdJ07n0Vn_iAE7wpy1dcjpkfmJoTa7Jwui5v8H3IY17NlQz2f8EXMRFuMIcfj57Wt45V6gTAXPTrfcF8Bqz-CAVn4wzVmtEioLDwaYdHRQXyc2kYqwwiyWTKOHTSwtLZ2q6oOqiLSW8/s400/IMG_5919.HEIC" width="300" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Söderbysjöns blå vatten </td></tr>
</tbody></table>
<i>"Du har tappat ditt ord och din papperslapp</i><br />
<i>du barfotabarn i livet. </i><br />
<i>Nu sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.</i><br />
<i>Vad var det för ord? Var det långt eller kort? </i><br />
<i>Var det väl eller illa skrivet? </i><br />
<i>Tänk efter nu förrn vi föser dig bort, </i><br />
<i>du barfotabarn i livet."</i><br />
<br />
Exakt som Nils Ferlin en gång beskrev det gråtande barfotabarnet kände jag mig förra veckan. Det var oroligt på jobbet, jag kände mig ifrågasatt och jag kände att människor klev ut och in över mina gränser utan att jag kunde hindra dem. För jag hade ingen papperslapp. Jag visste inte vad jag ville och jag kunde inte stå upp för det jag trodde på. Det är bra att ha en papperslapp när man kommer till handlarn.<br />
<br />
Jag tror att Ferlin skrev om barfotabarn som var värre utsatta än jag, men jag identifierade mig ändå starkt med dikten. Jag hade ingen ordning på mina gränser och att jag saknade förmåga att stå upp för dem. Situationen redde upp sig lagom fram till lunch på fredagen, men då var jag så i gasen av snurriga tankar och för lite sömn att det bubblade i huden på mig.<br />
<br />
Så bra då att jag bokat en yogaretreat på ett slott i Södermanland. Dit åkte jag fredag eftermiddag och försökte smälta in i en grupp, som visserligen inte var på minsta sätt ifrågasättande eller hotfull, men ändå en ny grupp med människor att förhålla sig till. Vackra omgivningar, vackert slott, bra yoga och några pass kring personlig utveckling. Jag letade efter kontakten med mig själv snarare än med de andra. På lördagen (när jag sovit ut) kändes tillvaron lite mer normal. Jag kunde komma upp ur min grop och så småningom åka hem till Maken. Jag kom hem lite mer samlad och hel än när jag åkt på fredagen.<br />
<br />
På söndagen hade jag glädjen att lyssna på en mycket begåvad och mig närstående psykolog som predikade i Ersta kyrka om kärlek. Det var personligt och tänkvärt och gav ytterligare bränsle till min sinnesro.<br />
<br />
Men det var först idag på min lediga måndag som jag fullt ut kunde landa i mig själv och känna riktig glädje. Jag lade orienteringskartan och kompassen i cykelkorgen och cyklade ut i Nackareservatet. Nollgradigt bett i luften, hög himmel och en klar sol. Bara jag, tallarna och fågelsången. Och kontrollerna runt Söderbysjöns blåa vatten.<br />
<br />
Jag hittade fem av dem och gick hand i hand med mig själv tillbaka till cykeln. Nu är vi ett jag igen och barfotabarnet har återupprättat sina gränser. En orienteringskarta från Skogsluffarna kan också vara en papperslapp.<br />
<br />
<br />jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-38194091122044100782020-02-17T10:59:00.001-08:002020-02-17T11:04:28.591-08:00Men oftast händer det inte ...<table cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="float: left; margin-right: 1em; text-align: left;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhpZUhIDUfV3lRS9ectTO3MQqXL__vuPDiKil8ha4IfEKc4Ab37iS4x9yub_5-6fe3EbqRooZwjvG6WciLEua1x1k2qKidf0cZHpIcvZ-mY8XcUEzTeJvb2BAqNt7WoNGGhyphenhyphen3E5DgOyjog/s1600/IMG_5911.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; margin-bottom: 1em; margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhpZUhIDUfV3lRS9ectTO3MQqXL__vuPDiKil8ha4IfEKc4Ab37iS4x9yub_5-6fe3EbqRooZwjvG6WciLEua1x1k2qKidf0cZHpIcvZ-mY8XcUEzTeJvb2BAqNt7WoNGGhyphenhyphen3E5DgOyjog/s400/IMG_5911.jpg" width="300" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Och bara en halvtom kaffekopp stod förvånat kvar på bordet. </td></tr>
</tbody></table>
Jag lever mitt liv mellan två poler, syd och nord. Kanske inte som Antarktis och Arktis, men kontrasterna är stora nog ändå. Nu har jag tillbringat fyra dagar i mitt nordliga hem i Luleå. Där var det meterdjup snö och sidensvansar (jag hann för den delen med en dag med snöslask och dimma, också) och oändligt lugnt.<br />
<br />
När det inte är lugnt är det barnbarnsyrigt. Då är det full sula, Risifrutti och återkommande försök att ta ner tempot lite. Brukar inte funka. Det är pyssel med kritor och lim och det är legobygge och nya Pelle Svanslösboken. När de har åkt hem är jag helt slut. Men ingen kan klaga på närvaron.<br />
<br />
Så blir vi ensamma i pensionärslägenheten (nej, vi är ju inte pensionärer än, men alla andra i kvarteret är ) och får ingenting ur händerna. Vi dricker kaffe och löser korsord och jag tillbringade en hel kväll i hörnsoffan utan att egentligen röra på mig. Maken ser på hockey. Ska jag sätta på lite kaffe? Ja tack. När hade vi tvättid?<br />
<br />
Men hjälp, ska det bli sådär lugnt när vi är pensionärer på heltid? Så väsensskilt från vårt radhusliv i Pungis. Inte för att vi har ett så spännande liv i Stockholm heller, men vi är ändå en del av kollektivtrafikförseningarna, Slussenbygget och dom braskande nöjesannonserna (som vi bara läser men sällan gör verklighet av). Så vi skulle kunna om vi ville. Gå på lokal alltså. Men mest passar vi busstider och kryssar mellan folkmassorna i T-Centralens kakelgång.<br />
<br />
Den här skarven mellan ett stilla Luleliv och stöket och böket i storstan blir aldrig så tydlig som när jag reser emellan. Det tar tid att landa i ett nytt hem.<br />
<br />
Men vänta, det hände ju faktiskt något spännande i Luleå. Maken som skulle flyga hem före mig på måndagförmiddagen fick ett sms från flygbolaget igår morse, söndag alltså. Nästa sms kom när klockan blivit nio och han ätit frukost. Han hade just satt sig tillrätta med kaffekoppen i soffan för att läsa DN på läsplattan när han plötsligt muttrade: Men den 16:e, är det idag?<br />
<br />
Det var det. Och det var den dagen som hans plan hem till Stockholm skulle gå klockan tio. Inte dagen efter. Vi kastade på oss ytterkläderna och körde som biltjuvar till Luleå Airport, där han i god ordning hann med stockholmsplanet. Sen körde jag hem i bilen igen och återgick till min DN.<br />
<br />
Sen hände ingenting igen på hela dagen. Tills barnbarnen kom över igen.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<br />
<br />
<br />
<br />jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-27346881657552962952020-02-10T10:23:00.002-08:002020-02-10T10:26:57.126-08:00Plötsligt händer det<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<br />
<table cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="float: left; margin-right: 1em; text-align: left;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhBwqt0q9GfBu1rByHrpeXwZZRVMcT2QfxnwcZhyphenhyphenDvr2Ahar1odisG6lt3iKLtFwmnR7XPinTrPLUrup1lREriuMwvE5Q8gaurQd5VPX7gbbqzlQzGmjOSpqkCS0nRrAi0vGAI0yxjbDaw/s1600/IMG_5896.HEIC" imageanchor="1" style="clear: left; margin-bottom: 1em; margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhBwqt0q9GfBu1rByHrpeXwZZRVMcT2QfxnwcZhyphenhyphenDvr2Ahar1odisG6lt3iKLtFwmnR7XPinTrPLUrup1lREriuMwvE5Q8gaurQd5VPX7gbbqzlQzGmjOSpqkCS0nRrAi0vGAI0yxjbDaw/s400/IMG_5896.HEIC" width="300" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Överraskande tom. </td></tr>
</tbody></table>
Det hände en underlig sak. Jag var på väg hem från jobbet, drog på mig överdragskläderna, reflexvästen och cykelhjälmen. Kom ut till cykeln, stoppade ryggsäcken i cykelkorgen och cyklade hem. Väl hemma på gården var cykelkorgen tom!<br />
<br />
Min starkaste känsla kan nog beskrivas som snopenhet. Jag stirrade på den tomma cykelkorgen och undrade om jag tappat ryggsäcken i ett gupp eller om någon snott den vid ett rödljus. Vet fortfarande inte.<br />
<br />
Det var ingen stor sak. Jag fick en lånedator på jobbet. Jag fick ersättning (lite) från mitt försäkringsbolag och jag får köpa lite nya laddkablar.<br />
<br />
Inga kort eller personliga tillhörigheter försvann. "En världslig sak", som Karlsson på taket skulle ha kommenterat händelsen.<br />
Så varför blev jag så tagen? Hela fredagen och en bra bit in på helgen var jag fast i tankarna på min ryggsäck och var den kunde befinna sig. Och hur det kunde ske.<br />
<br />
Jag har funderat på det. Maken tror det beror på mitt kontrollbehov och det kan han ha lite rätt i. Jag blev överraskad över att något som jag inte på minsta sätt hade förutsett faktiskt hade skett. Men kontrollbehovet är inte hela förklaringen. Jag tror att jag är lite skör just nu. Det händer mycket på jobbet, allt vänds upp och ner och jag är i ett förändringsskede mellan yrkesliv och permanent ledighet för all framtid. Vem är jag nu? Behövs jag?<br />
<br />
För tjugo år sedan levde jag i en såpbubbla som närsomhelst kunde brista. Inget kändes beständigt ("för all framtid"- ha!) och jag visste att vilken morgon som helst kunde tillvaron - som jag kände den - raseras. Alla som genomgått en livskris av något slag vet vad jag talar om. Inget är säkert. Det går inte att planera för framtiden, för vem vet var man än om tre månader? Eller imorgon.<br />
<br />
Numera lever jag ett stabilt liv med ordnad ekonomi, ordnad Make och ordnade boenden. Och barnen klarar sig bra. Då börjar man tro att det alltid kommer att vara såhär. Att man kan planera vad vi ska göra till jul eller var man ska vara om tre månader. Eller imorgon. Att vi vet att vi ska skaffa en liten vit hund till pensionstiden.<br />
<br />
Men då har man fel. För ingen vet. Och vi ska inte leva som om vi hade all tid i världen. För det har vi inte. Ändå tror jag inte att det är nyttigt att gå omkring och leva i en såpbubbla. Vi behöver kontinuitet och tilltro till morgondagen. Vi behöver lita på att världen - så som vi känner den - står kvar imorgon också.<br />
<br />
Men ibland kan det vara bra att påminna sig om att man inte vet något säkert och att inget varar för evigt. Och såna dagar när man känner sig lite skör, då är det bra att man kan få vara hemma i sitt hem och sticka lite på en yllekofta till en tvååring som för länge slutat vara två år.<br />
<br />
<br />jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-10715530466969569092020-02-03T12:25:00.001-08:002020-02-03T12:31:29.751-08:00Räknas en vit terrier som ett livsval? <br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiFzJev7ax22yS2fLdLLVjdxfQix_rWWBRKNU2YtUAiv17cLdPAStr4vyqTH5S13gk00CHImwIaZkJEpjx-P5nHoPCW51u9M72tH0k1DlOhnRyeLSuC8vdZ7q9u7rVIH-iXpQKh1yySS7Q/s1600/40B6C06E-F955-4740-AC3A-96F13551D083.jpeg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="427" data-original-width="1005" height="168" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiFzJev7ax22yS2fLdLLVjdxfQix_rWWBRKNU2YtUAiv17cLdPAStr4vyqTH5S13gk00CHImwIaZkJEpjx-P5nHoPCW51u9M72tH0k1DlOhnRyeLSuC8vdZ7q9u7rVIH-iXpQKh1yySS7Q/s400/40B6C06E-F955-4740-AC3A-96F13551D083.jpeg" width="400" /></a></div>
En viktig del av pensionärslivet är pensionen. Dvs. hur mycket man får och från vem och bör man göra några bra placeringar såhär i sista minuten (i stället för dom halvtaskiga man haft i 15 år). Jag beställde därför tid hos min företagsrådgivare på "en personlig och lokal bank", där vi varit kunder i 15 år.<br />
<br />
En timme efteråt gick jag därifrån med bankmannens råd ringande i öronen. "Du borde sätta dig ner med din man och diskutera vilka viktiga livsval ni behöver göra i samband med pensioneringen." Eftersom han återkom med detta råd ett par gånger under vårt möte fick jag intrycket att han visste saker om Maken som jag inte gjorde. Att han har en 30-årig älskarinna som han kommer att lämna mig för? Att han har hemliga bankkonton som jag inte har kännedom om?<br />
<br />
Nej, jag tror inte på det. Jag tror att alla bankmän (även dom kvinnliga) har ett talmanus dom blir examinerade på när dom ska träffa sina kunder. Det går ut på:<br />
<br />
1. (helst) Flytta alla dina tjänstepensioner och kapitalförsäkringar till Vår Bank, det är det bästa du kan göra och nu nu är det lägre avgifter för flytt också.<br />
<br />
2. (i andra hand). Köp Multi Assetfonder för de pengar du redan har placerat hos oss. Det är samma sorts blandfond som du redan fixat på egen hand genom att vikta aktiefonder mot räntefonder, men förvaltningsavgiften är mycket högre och den historiska utvecklingen har varit bra. Ja, inte lika bra som på din hemmagjorda blandning, men bättre än om börsen skulle gått ner. Vilket den inte har.<br />
<br />
3. Om inget av ovanstående går hem, dra en floskel om vikten av att "prata igenom pensionssituationen och livsvalen".<br />
<br />
Nej, kära företagsrådgivare på Den Personliga och Lokala Banken, om jag behöver äktenskaps- eller existentiella råd så vänder jag mig inte till er. Jag ringer till en terapeut, Svenska kyrkan eller - varför inte - till en vän. Jag och Maken har gjort många omvälvande beslut i vårt liv. Vi har flyttat, bytt jobb, sålt hus och köpt hus. Nu går vi så sakteliga mot pension och jag har ingen aning om vi om tre år kommer att bo i en hyreslägenhet i Stockholm, i ett torp i Sörmland eller i en tjusig Lulevilla köpt för stockholmspengar.<br />
<br />
Vi har ingen sån plan. På samma sätt som jag inte hade någon bra plan när jag bytte anställning ett antal gånger så att min tjänstepension är ganska pissig. Jag gjorde det jag kände för och det gick bra ändå, på det stora hela.<br />
<br />
På samma sätt som det kommer att gå med vår gemensamma framtid som pensionärer. Det enda vi har bestämt är att vi ska skaffa en liten vit Jack Russel och gå i skogen med. Det räcker så bra.<br />
<br />
<br />jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-16892503061190249302020-01-27T12:13:00.002-08:002020-01-27T12:13:38.265-08:00Som i Mirleft (nästan) <br />
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhWax5-P9ChkRxy5rNlzT0C28uczYrkszxCMMWvCTPdco3rNJqSZcY0W9HSeVtUZe147xZSOY2dBIShDBwibGl_1hLDkRe8jo8uUoYBK1IrjYrn36MnnjDv3xILyUp44LUtR4Rc_HCkQ2E/s1600/2013-03-03+11.30.23.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="480" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhWax5-P9ChkRxy5rNlzT0C28uczYrkszxCMMWvCTPdco3rNJqSZcY0W9HSeVtUZe147xZSOY2dBIShDBwibGl_1hLDkRe8jo8uUoYBK1IrjYrn36MnnjDv3xILyUp44LUtR4Rc_HCkQ2E/s640/2013-03-03+11.30.23.jpg" width="640" /></a><br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
"Var morgon vaknar vi av solen<br />
som strilar in igenom dörrn.<br />
Vi mornar oss ett tag och tänker på idag<br />
och låter allting hända som det vill..."<br />
<br />
Så sjöng Hollingworth&Liungman på det glada 1970-talet om sitt liv i ett hus dom hyrde ett halvår i Mirleft. Jag tror Mirleft ligger i Marocko. Hollingworth&Liungman var mer kända för Djurens brevlåda och "Älgarna demonstrerar". (Om du vill höra sången i sin helhet, lyssna <a href="https://open.spotify.com/track/5ZN28DN93qTToy7l84nh8j?si=z96qWtPBQ3qyHBts1uXiRw" target="_blank">här</a>).<br />
<br />
Har man inte alltid längtat efter att bo i Mirleft, där det blev "en vinter utan vantar och våren kom strax efter jul"? Imorse kändes det som att det var där jag vaknade på min tredje delpensionsmåndag.<br />
Ja, förutom att solen enbart lyste med sin frånvaro och att jag hade svårt att ligga kvar i sängen efter att ha vaknat klockan sex som vanligt.<br />
<br />
Maken säger - nästan irriterat - "men vad ska du upp och göra, du är ju ledig?" Vad svarar man på det? "Du är bara avundsjuk för att du måste gå upp och hade velat legat kvar i stället." Nej, det låter inte trevligt. Man är helt enkelt kissnödig och sen är det ingen idé att gå och lägga sig igen. Allt behöver inte förklaras.<br />
<br />
Men om det räknas att man mornar sig vid frukostbordet, läser DN i två timmar och sen lyssnar på Marie Fredrikssons minneskonsert på SvTPlay innan man cyklar iväg för att lämna in cykeln på rep i Kärrtorp...<br />
<br />
Då var jag i Mirleft idag. Jag lät allting hända som det ville och - se där! - på väg till skogen mötte jag en en gammal arbetskamrat från Boden som gick i pension redan för 20 år sedan. Nu bodde han i Halmstad sen sex år, men dök ändå upp alldeles oförhappandes på min promenadväg till Stockholmsskogen. Det var ett fint möte fast det började hagla när vi stod och pratade.<br />
<br />
Sen får jag väl erkänna att min dag rörde sig lite mer mot Kungens lilla piga än Mirleft. "Å sen går hela dagen lång uti ett enda fläng. " Jag vet inte riktigt var den tog vägen, men jag vet att jag fuskade genom att läsa igenom en konsultrapport jag ska få en överlämning på imorgon bitti och sen var det dags för yoga. Bägge två var medvetna beslut. Man behöver kanske 20 år på sig för att komma ner i varv på riktigt.<br />
<br />
<br />
<br />jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-418332505709901212020-01-20T09:31:00.002-08:002020-01-20T09:31:49.489-08:00Oxmorgonens välsignelse <div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhCafev1BT5EwXjcZQgT0rVCbGZ-UZFbI8mRVKcZ0J2xi8n38kgcBfoV3ZK3FiAF50kWA5ct_jfC7y81cT_Ez4Iwh3IZIetV4TWS3Nh-TuuBpE_c7IWVqZ21DPXXy014-EhuUueBBUYkLs/s1600/E4C978A2-A682-4EFF-AF60-95E84B454818.jpeg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="640" data-original-width="480" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhCafev1BT5EwXjcZQgT0rVCbGZ-UZFbI8mRVKcZ0J2xi8n38kgcBfoV3ZK3FiAF50kWA5ct_jfC7y81cT_Ez4Iwh3IZIetV4TWS3Nh-TuuBpE_c7IWVqZ21DPXXy014-EhuUueBBUYkLs/s400/E4C978A2-A682-4EFF-AF60-95E84B454818.jpeg" width="300" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
<br /></div>
06.45<br />
Går upp. Går till tvättstugan. Mörkt ute.<br />
07.50<br />
Går ner till tvättstugan. tömmer maskinerna. Går som en pingvin för att inte halka på gården. Grådager.<br />
09.00<br />
Går till tvättstugan. Tömmer torktumlaren och viker tvätten. Struttar tillbaka över den blankpolerade gården. Lite ljusare grått sken på himlen.<br />
<br />
Oxveckor. Oxmorgon..<br />
<br />
Jag är på farmorsbesök i Luleå. Har hunnit med att pulsa i snön, hämta på förskolan, plaska runt på badhuset, trösta en förtvivlad femåring som klämt tummen på en lucka som ville bli öppnad, sett Pelle Svanslös, lämnat redovisningen hos min ekonomikvinna och läst ut en e-deckare. Samt spelat tågspelet med min vuxne son och tvättat lite. Det var den helgen.<br />
<br />
Jag provar mig fram med mina pensionärsmåndagar. Att vara ledig i Luleå klarar jag fint. Det här stället är som en sommarstuga med lite bättre standard ( bland annat tvättstuga på gården) och jag är van att dra ut kontakten helt när jag är här.<br />
<br />
Flyger tillbaka till Stockholm på eftermiddagen. Ett Arlanda Expresståg är inställt. Vi väntar en kvart på perrongen och en man skäller ut konduktrisen för att det är j-t dålig service att han fått vänta så länge och nu dessutom måste stå. ( Han säger faktiskt ” det enda man får är en stådoja”.)<br />
<br />
Jag jagar inte upp mig. Jag är halvnorrbottning. Imorgon bitti är jag stockholmare igen.<br />
<br />
<br />jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-83012374872274613352020-01-13T10:53:00.000-08:002020-01-13T10:53:40.450-08:00Ett par centimeter blev det <a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiVq3z12lXkRSk_FQuWlgA6FxIGCfcmtygCOHgWCvq4wkHuyUfcjjMKeKb2gJ53Rr8lQLWsQE4_51w_BY8l5TyBsE_xSILsvSA7eh3kNbaUF_kzRIQkB0zNNB3UC9jIIE77301c0YZ4WiU/s1600/IMG_8953.HEIC" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiVq3z12lXkRSk_FQuWlgA6FxIGCfcmtygCOHgWCvq4wkHuyUfcjjMKeKb2gJ53Rr8lQLWsQE4_51w_BY8l5TyBsE_xSILsvSA7eh3kNbaUF_kzRIQkB0zNNB3UC9jIIE77301c0YZ4WiU/s400/IMG_8953.HEIC" width="300" /></a>Hela söndagen gick jag och gladdes åt att jag skulle få vara ledig på måndagen. Idag var jag mest stressad. Över vad?<br />
<br />
Över att jag skulle hinna ut i skogen, över att jag tänkt fixa bokföringen för 2019, över att jag skulle fika med en kompis, över att jag skulle på yoga på kvällen. Över att jag skulle hinna fördjupa mig i dagsaktuella samhällsfrågor.<br />
<br />
Jag var helt enkelt stressad större delen av dagen över att jag kände pressen att njuta av min nya ledighet.<br />
<br />
Det slutade med att jag slogs med skrivaren för att få ordning på redovisningen, bokade av mitt fika i Kärrtorp, somnade en stund i fåtöljen och tillbringade resten av eftermiddagen med stickningen medan jag lyssnade på ett gammalt avsnitt av Kropp&själ (och dagsfärska nyheter från Folk & Försvar).<br />
<br />
Inte blev det som jag hade tänkt mig min pensionärsmåndag, men jag hörde en stressforskare på Kropp&själ som sa att det största skälet till stress i vår tid är att vi hela tiden utgår från Den Perfekta Dagen och allt vi ska uppleva då i stället för att lägga oss på någon slags genomsnittsnivå. Ja, kanske ännu hellre lite under genomsnittsnivå så att vi kan återhämta oss.<br />
<br />
Min första pensionärsmåndag blev nog en genomsnittsmåndag. Ja, kanske lite under. Men ett par centimeter på stickningen blev det.jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-23808592935046284682020-01-06T09:02:00.000-08:002020-01-06T09:02:09.466-08:00Jag tappade en måndag<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEis5VEnIQ56qGMX_-J2YdalrkEjOjeoMhxF2Q1EUC1lVM30LnyW0YWD93D9BElJo08E15BmfHthaeg-GzyXRn1v2wzkqQlCbr7OQg_LmLT7pRlj1cDQv8vJ2r66wSuAFzn4gKGhNpBCBSg/s1600/20110415107.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="300" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEis5VEnIQ56qGMX_-J2YdalrkEjOjeoMhxF2Q1EUC1lVM30LnyW0YWD93D9BElJo08E15BmfHthaeg-GzyXRn1v2wzkqQlCbr7OQg_LmLT7pRlj1cDQv8vJ2r66wSuAFzn4gKGhNpBCBSg/s400/20110415107.jpg" width="400" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
Stockholm den 6 januari är en grå säck. Igår kväll snöade det, idag har det töat bort. Dagens aktivitet var att gå 4,8 kilometer runt Skogskyrkogården tillsammans med en gammal klasskamrat och jämföra inskriptionerna på gravstenar. Jag vill ligga i en askgravplats med en egen bronsplatta, hon i en grav bredvid sina föräldrar. Tänker vi på döden eller koketterar vi bara?<br />
<br />
Idag är det trettondedag jul, slutet på julledigheten. Tidigare idag lade jag in en nytvättad julduk i skåpet där jultextilier förvaras till nästa jul. Tanken slog mig för första gången i mitt liv: kommer jag att ta fram den igen? Finns jag nästa jul?<br />
<br />
Jag som alltid haft visionen att leva för evigt eller i alla fall förneka slutet. Som min mamma. "Vi pratar inte om det." Hade någon för tre år sedan när jag fick min diagnos om ett överskott av blodplättar sagt att även jag var dödlig hade jag viftat bort detta med nya planer och nya idéer. Nu är min lust att börja jobba igen närmast obefintlig. 06.14 imorgon bitti går tåget mot Borlänge och jag ser inte fram emot det.<br />
<br />
Det är klart att jag kommer att jobba på som vanligt och jag kommer att göra bra ifrån mig. Jag kommer att glömma bort att jag är 63,5 år och om knappt 1,5 år går jag hem för gott. Redan i slutet av denna vecka kommer jag att vara uppe i full fart igen.<br />
<br />
Men sanningen är den att jag från och med i onsdags förra veckan har gått i delpension och därmed sjunger på sista versen inom arbetslivet. Och att mitt fokus numera har bytts. Tiden är ändlig. I alla fall arbetslivstiden, den går att mäta upp på en kalender, ett måttband, en kam. Klipp av en bit varje dag.<br />
<br />
Medan jag räknar ner mot pensionen och bryter av pinnar på kammen vill jag reflektera kring mina känslor av att sluta jobba. Hur kan ett liv som varit så inriktat på jobbet förändras mot nya värden? Kommer jag att bli deppig och känna mig överflödig? Kommer jag att njuta av mina lediga måndagar och släppa in lite kreativa krafter i mitt liv?<br />
<br />
Jag ska skriva varje ledig måndag om hur det känns att vara en nedräknare. Idag är det den första dagen. Den råkade vara helgdag så den räknas inte. Jag tappade en måndag, men kanske håller jag på att hitta livskvalitet av ett oanat slag. En grå måndag känns det inte nära till hands, men vem vet.<br />
<br />jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-13062750862747287442019-03-22T04:01:00.001-07:002019-03-22T04:13:10.560-07:00Med fräckhet kan man komma långt<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhhuhruFBNX77dyJPxqBRiESKHogt1GSyLJdlED4I-Kt5IbKxOh84iY89ubwrbCZZhZd0B4b4wj9Kk4WEG8EPfgsWWABsCcNZyz-UP_fEQlOnqIUoivU9DijVNvxuGekR6BgyMAOSzH7XA/s1600/IMG_0122.JPG" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhhuhruFBNX77dyJPxqBRiESKHogt1GSyLJdlED4I-Kt5IbKxOh84iY89ubwrbCZZhZd0B4b4wj9Kk4WEG8EPfgsWWABsCcNZyz-UP_fEQlOnqIUoivU9DijVNvxuGekR6BgyMAOSzH7XA/s400/IMG_0122.JPG" width="300" /></a></div>
Jag skulle flyga 17.45 och hade tid för en fika på Arlanda. Då durrade det till i fickan: <i>Flight inställd. Ombokning pågår.</i><br />
Det är bara två månader sen jag tillbringade treochenhalvtimme på Arlanda p.g.a. snöoväder. Jag vill inte göra det igen. Så jag går fram till en receptionsdisk och frågar om jag ska göra något eller om jag ombokas automatiskt.<br />
”Om du du skyndar dig till gate 39 kanske du hinner med den tidigare avgången.”<br />
<br />
Jag sprang. Bara för att finna att gate 39 var fullständigt fullproppad med folk. Skulle alla dessa boka om sina biljetter för att flyga hem till Luleå? Modet sjönk.<br />
<br />
Jag frågade en man bredvid mig, men det visade sig planet var försenat och att de inte fått gå ombord än. Ok, tänkte jag, då får jag väl stå här och vänta tills alla gått på och se sen om det finns plats för mig på planet.<br />
<br />
Men plötsligt tränger sig en man förbi mig på väg mot SAS-disken. Jag känner igen honom från min tid i försvaret. Jag tyckte han var en stropp. Då vaknar min tävlingsinstinkt. Aldrig att han ska få flyga före mig!<br />
Så i röran av människor och bagage tränger jag mig försynt men mycket målmedvetet fram till disken. Jag rundar hans väska elegant med en kringgående rörelse. Jag framför mitt ärende.<br />
Efter fyra evighetslånga minuter säger SAS-kvinnan till mig: Då sätter jag dig på plats 21 F. Lycka!<br />
<br />
Hon lyckas inte få fram ett boardingkort ur sin dator, så hon vänder sig direkt till en annan SAS-kvinna som står vid insläppet och säger: ”Den här damen ska ha plats 21”. Detta händer precis samtidigt som boardingen av priopassagerarna upphör, så jag får som första Economyresenär gå in på planet och flyga till Luleå en halvtimme innan min flight skulle ha avgått ( visserligen på plats 21 och visserligen landar vi bara 20 minuter innan jag skulle ha landat, men ändå!). Enbart p.g.a. min fräckhet och min aversion mot stroppar. Heja mig och heja SAS!<br />
<br />
Bilden ovan är helt autentisk och jag funderar på att erbjuda den till SAS marknadsavdelning. Den lilla ljusa pricken är en nästan full måne, men ni minns väl den gamla perceptionsteorin från psykologin, att månen ser mindre ut i kameran än i ögonen, eller hur det nu var. En modernare psykolog, Carl Wenning, hävdar att detta inte gäller om man tittar på månen mellan benen. Men det hade jag inte plats att göra. Planet var fullsatt och jag såg aldrig om stroppen fick någon plats.jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-83891737535495616082019-02-21T10:54:00.001-08:002019-02-21T10:56:42.985-08:00Från personligt bemötande till rullande informationsskärmar<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhNlinQWo_tNlPV2wVSqk9FyUTbikPPGOjFUIb-ceHr9yDnmZcHsSl0W75CZkaJvTMPKVkKB4uP2lqJt4BCe0Fyh-0LxWqDhM-d1HtOX03KKaQydgn0c9hqvdFhzweaXRvQhVh9hX_0HBI/s1600/tavla+labb.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="640" data-original-width="480" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhNlinQWo_tNlPV2wVSqk9FyUTbikPPGOjFUIb-ceHr9yDnmZcHsSl0W75CZkaJvTMPKVkKB4uP2lqJt4BCe0Fyh-0LxWqDhM-d1HtOX03KKaQydgn0c9hqvdFhzweaXRvQhVh9hX_0HBI/s400/tavla+labb.jpg" width="300" /></a></div>
Professionalisering är knepigt, tycker jag. Vi går mot mer och mer professionaliserade arbetsplatser vilka präglas av fastställda rutiner, standardiserade arbetssätt och systematisk uppföljning.<br />
<br />
Sedan några år tillbaka lämnar jag regelbundet prover på KS labb som finns på flera ställen i Stockholm. På mitt favoritlabb i Bagis jobbade min gamla klasskamrat L, men hon gick i pension vid nyår. Vi brukade byta några ord om livet och gamla bekanta och hon stack så snabbt och skickligt. Samtidigt slutade hennes mångåriga kollega.<br />
<br />
Nu är det ny personal på labb. Det är skillnad. De är också snabba och skickliga, men nu märks professionaliseringen tydligare. En digital skylt vid dörren (som förresten alltid var öppen förut, nu stängd) till labb rullar fram instruktioner till oss som väntar där. "Ta fram ID så att besöket går snabbt och effektivt", "Vill du byta labb, se (och så en webbadress)", "Fotografering förbjuden inom KS lokaler".<br />
<br />
Jag är en del av ett patientflöde och jag har mitt ID berett i handen och för säkerhets skull har jag också tagit av mig ytterkläder, handskar och mössa så att jag inte ska spilla någon tid i onödan. För resten av flödet.<br />
<br />
Under den digitala skärmen har någon satt upp en utskriven A 4: "Har du synpunkter på labbet, vänd dig inte till personalen utan till (och så en adress till någon verksamhetsansvarig, långt bort från Bagarmossen). Jag har inga synpunkter på labbet och dess personal. De gör så gott de kan. Men jag saknar det personliga bemötandet, som inte bara hade att göra med min gamla klasskamrat L.<br />
<br />
Mina besök var tredje månad var en inblick i en arbetsgemenskap som varat i många år och där de båda trotjänarna gjort sig hemmastadda. Det fanns barnteckningar på väggen, tackhälsningar från patienter och gratulationskort på bemärkelsedagar. Någon tyckte kanske att det blev för privat, för personligt. Kanske barnteckningarna inte tillförde värde i processerna.<br />
<br />
Nu är det ett labb, där KS generella instruktioner rullas på en skärm, samma på varje labbställe, gissar jag. Och jag chansar inte alltför grovt om det uppklistrade A4-bladet sitter där på förekommen anledning.<br />
<br />
En annan instruktion på skärmen berättar för mig att fysisk aktivitet och stress kan påverka mina värden. Huga. Jag sätter mig mitt framför oljemålningen i korridoren, andas djupt och försöker föreställa mig att jag är i en fiskestuga på Västkusten en tidig majmorgon och njuter av solvärmen genom fönsterrutan. .<br />
<br />
Sen bryter jag mot förbudet att fotografera.jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-59585950872758894482019-02-16T08:39:00.001-08:002019-02-16T13:05:01.539-08:00Det som göms i snö...<br>
<br>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjxThTQQH9u5J28ruCpaAK1ArzuEjBlDToHct7GnmKPi1Z4x74e5sn9JNUScCEodfRK0XuNHCeSsAVDQAWpoU9MM3GrBF-hjUCOeeawl-fYKcboYh6AgJczx51QHtr7DC0n7suisCxVUqk/s1600/DC8D8D31-A076-4DD3-BA2F-9589D04321D6.jpeg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjxThTQQH9u5J28ruCpaAK1ArzuEjBlDToHct7GnmKPi1Z4x74e5sn9JNUScCEodfRK0XuNHCeSsAVDQAWpoU9MM3GrBF-hjUCOeeawl-fYKcboYh6AgJczx51QHtr7DC0n7suisCxVUqk/s400/DC8D8D31-A076-4DD3-BA2F-9589D04321D6.jpeg" width="300"></a></div>
<br>
När vår mamma dog förra hösten berättade jag i begravningstalet att jag tappat tre headsets på två veckor för att jag var så förvirrad och ofokuserad. Den här vintern kan jag inte skylla på sorg, för nu var det längre sedan vi upplevde något sorgesamt som kan förklara bristen på fokus. Jag skyller helt enkelt på snön.<br>
Och som ni vet, det som göms i snö ... <a href="https://open.spotify.com/track/5tcc0xSjlWSEcO66vBSJWz?si=poMqHab9RBGsqfY914Qjhg">https://open.spotify.com/track/5tcc0xSjlWSEcO66vBSJWz?si=poMqHab9RBGsqfY914Qjhg</a><br>
Fling, fling!<br>
<br>
Denna vinter har jag tappat två örhängen (egentligen tre, men det tredje hittade jag i ett undangömt fack i ryggsäcken, så det var aldrig borta på riktigt.)<br>
<br>
Såhär gick det till:<br>
Jag köpte ett par snygga silverörhängen på Designtorget. Jag hade inte haft dem mer än någon vecka, när jag en kväll när vi kommit hem från kvarterskrogen upptäckte att bara ett satt kvar i örat. Jag ringde krogen, vi vände på alla mattor och skakade alla ytterplagg och halsdukar, men icke...<br>
<a href="https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=3689102228360199104" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"></a><br>
Jag sökte silversmeden på nätet och hittade henne mycket riktigt. Skrev ett meddelande på hennes FB-sida och ...väntade. Konstnärer är inte så bra på sociala medier, tycker jag. Som att dom skiter i om dom säljer eller inte. Efter några veckor utan kontakt gick jag in till Designtorget och fick till slut tag på hennes telefonnummer. Messade att jag tappat ett örhänge och ville köpa ett nytt. Bifogade bild och fick svar direkt. Självklart skulle jag få köpa ett nytt. Jag swishade 190kr och silversmeden stoppade i ett kuvert och skickade.<br>
<br>
Det efterlängtade örhänget kom fram. Jag var glad. Sonen var här på besök och nästa morgon lämnade vi huset tillsammans för att gå till bussen. Stockholm hade under kvällen före begåvats med ett par decimeter tjockt täcke av nysnö. Vi genade över trädgården ner till gatan och när vi sneddar över vägen märker jag att...ena örat är tomt. Inget örhänge. Det fanns ingen tid att gå tillbaka, jag hade en workshop att starta.<br>
<br>
<a href="https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=3689102228360199104" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"></a>Nästa morgon sopade jag stigen genom trädgården ( det är en minimal trädgård, det gick fort) och även slänten nedanför staketet. Inget som glittrade av silver. Jag gav upp. Det var inte meningen att jag skulle ha designade silverörhängen. Jag gick in på Ur&Penn i Farsta. Dom hade utförsäljning och jag köpte ett par ringar, modell större för 20kr. Bra pris för den som dräller bort allt, sorg eller inte sorg.<br>
<br>
Men nu är Bore tillbakaträngd och vårvintersolen lyser över Pungpinan. Altanen är plötsligt bar igen och i morse när Maken gick ut för att ge fåglarna mat tjoade han glatt till mig: Titta vad jag hittade! Ja, ni förstår vad det var. Äntligen hade jag ett par designade silverörhängen igen.<br>
<br>
Man ska vara tacksam. Jag var tacksam. Jag tror det bär sig. För när Maken en halvtimme senare gick ut på framsidan där vi har vår farstubro, tjoade han till: Titta vad jag hittade !<br>
<br>
Ja, ni förstår. Så nu har jag tre. Och ett par billiga kreoler från Ur&Penn. Snön smälter, det drar ihop sig till vår och ingen kan vara lyckligare än jag över talgoxarnas filande.<br>
<br>
Så vad lär man sig? Att det inte är någon idé att sörja det man förlorat? Att den som inte letar kommer att snubbla över en silverskatt? Eller helt enkelt att designade silveröhängen är snyggare än Ur&Penns, rea eller inte.jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-24533011381760087362019-01-31T11:47:00.000-08:002019-12-08T07:16:35.184-08:00Tacksamhet och mellanrumsborstar<br />
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<table cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="float: left; margin-right: 1em; text-align: left;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh1YoDAxUSfPhxSSxeDqqqNObMNKVbdCOTWzbed792DTxuMOG4z6vgm9Ns9Ef6Bp9I1hwyz9ceyCY1DozMJjmopYAKXxsZF9EocWbjlF-HW4wbNQR2jxN-oBQWFuA4GBrR-Z8BqdKkWJvQ/s1600/IMG_4979.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; margin-bottom: 1em; margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="640" data-original-width="480" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh1YoDAxUSfPhxSSxeDqqqNObMNKVbdCOTWzbed792DTxuMOG4z6vgm9Ns9Ef6Bp9I1hwyz9ceyCY1DozMJjmopYAKXxsZF9EocWbjlF-HW4wbNQR2jxN-oBQWFuA4GBrR-Z8BqdKkWJvQ/s320/IMG_4979.jpg" width="240" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Värd tacksamhet</td></tr>
</tbody></table>
</div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
Lyckoforskningen säger att genvägen
till lycka är tacksamhet. Man ska helst skriva ner några saker varje dag som
man är tacksam över. Jag brukar göra en genomgång i huvudet innan jag somnar,
en mental check över sånt som hänt som jag är tacksam över.<br />
<!--[if !supportLineBreakNewLine]--><br style="mso-special-character: line-break;" />
<!--[endif]--><o:p></o:p></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
Trickset är att det man fokuserar
på, det växer. Och genom att uppmärksamma saker som gör en tacksam, blir man
också mer uppmärksam på saker i vardagen som gör en tacksam osv.<br />
<!--[if !supportLineBreakNewLine]--><br style="mso-special-character: line-break;" />
<!--[endif]--><o:p></o:p></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
Det fungerar. När man hinner med en
tunnelbana, när man nästan halkar men ändå inte, när något av barnen ringer och
är glad över något som inträffat. Man får också räkna med sånt som man själv
gjort bra. <o:p></o:p></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<br /></div>
<div align="center">
<table border="0" cellpadding="0" cellspacing="0" class="MsoNormalTable" style="mso-cellspacing: 0cm; mso-padding-alt: 4.5pt 4.5pt 4.5pt 4.5pt; mso-yfti-tbllook: 1184;">
<tbody>
<tr style="mso-yfti-firstrow: yes; mso-yfti-irow: 0; mso-yfti-lastrow: yes;">
<td style="padding: 3.0pt 4.5pt 4.5pt 4.5pt;"><div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
Ibland är det svårare. Då får man
tänka mer i termer av generell tacksamhet som att jag är glad över att vi är
friska, att vi inte bor i Syrien eller att det är fredag i morgon. Det funkar
också, men blir lite av en andrahandslösning, tycker jag. <o:p></o:p></div>
</td>
</tr>
</tbody></table>
</div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Idag
var det lätt. Igår köpte jag mellanrumsborstar på apoteket, men när kom hem var
dom inte i väskan. Jag gick därför förbi apoteket igen i morse och frågade om
jag glömt dom där.<o:p></o:p></span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
- Jag jobbade inte igår, sa
expediten, men ta du ett paket. Tacksamhet nummer 1.<o:p></o:p></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<br />
På väg hem från ett möte på Arlanda uppmärksammade jag att några unga killar
glömt en väska på bänken när tåget kom in. Jag ropade fast dem och den som
glömt väskan blev överlycklig. Tacksamhet nummer 2.<br />
<!--[if !supportLineBreakNewLine]--><br style="mso-special-character: line-break;" />
<!--[endif]--><o:p></o:p></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
På arlandamötet upptäckte jag till
min stora förvåning att jag hade två förpackningar mellanrumsborstar i väskan.
Hoppsan! Den första måste ha gömt sig under datorn. Det renderade ingen
tacksamhet, men något slags infall av ärlighet. Alltså gick jag tillbaka till
Lloyds apotek och berättade hur bedrägligt jag betett mig och att jag ville
lämna tillbaka den ena (för dig som tyckte detta var irrationellt på gränsen
till naivt kan jag säga att det var min mor som plötsligt tog plats i mig med
sina värderingar). Expediten tittade storögt på mig och utbrast:<o:p></o:p></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
- Men har kollegan sagt att du får
asken, så får du den!<br />
Lloyds apotek, glöm inte det. Tacksamhet nummer 3.<o:p></o:p></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
Och att Arlandamötet ( som jag
gruvat mig lite för) blev bra, uppriktigt och lite läkande för mig var ren
bonus den här dagen.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<br />
<br />jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-49501352626811513292019-01-20T10:27:00.004-08:002019-01-20T11:50:56.319-08:00Ett återbesök hos kung Bore<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhg8g9lYnZJnQ9Md6RhCl_z6iv5iJTXXc7IQ4K6mSglr_fGgvo4BF5qD0JpruYPfAX-uWFnvN3QCpOgV3tTwRZoCsXYWkf_XAwzxNh1VDFpT90toXLm7mW1lYe9eL8PmMmhUyqoxQD2fFE/s1600/06DA4620-180A-4D96-ABCC-5A7326528DBC.jpeg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhg8g9lYnZJnQ9Md6RhCl_z6iv5iJTXXc7IQ4K6mSglr_fGgvo4BF5qD0JpruYPfAX-uWFnvN3QCpOgV3tTwRZoCsXYWkf_XAwzxNh1VDFpT90toXLm7mW1lYe9eL8PmMmhUyqoxQD2fFE/s320/06DA4620-180A-4D96-ABCC-5A7326528DBC.jpeg" width="240" /></a></div>
<br />
Jag har hälsat på Kung Bore en sväng. I torsdags när flygtrafiken på Arlanda var ( nästan) förlamad på grund av halkan landade jag så småningom i Luleå och 26 graders kyla. -26 är omvälvande och uppfriskande. Breathtaking, bokstavligt talat. Luften står stilla, alldeles stilla. Man vet att man ska andas genom näsan för att värma upp luften, men det är svårt för näshåren fryser ihop.<br />
<br />
Jag hade dunjacka på mig. Den gör ingen nytta i Stockholm, men i Luleå kommer den till sin rätt. Att ha den på sig är som att gå i ett moln av ljuvlighet. Den är så stor och bullig att jag inte höll på att komma in genom dörrren på buss 816 i Pingpinan.<br />
<br />
Alla som bor i södra Sverige tror att norrbottningar gillar kyla. Det gör dom inte. Dom hatar kylan. Dom suckar och stönar och jämför morgontemperaturen i byn där dom bor. Lägst ( dvs värst) temperatur vinner.<br />
- Att gå ut i det vädret är som en hel expedition, suckade en av mina arbetskamrater i fredags. Det är sant. Man kan inte bara snäppa över till sophuset eller till tvättstugan i tofflor och en kofta. Det krävs jacka ( dock icke dun- av Michelintyp), täckbyxor, kängor, mössa och vantar bara för att springa till 200 meter till äldreboendet och köpa en lunchlåda. Och ett glatt humör. Jag skrev fel. Man springer inte. Man går värdigt och andas kontrollerat ( genom näsan).<br />
<br />
Men ändå. Jag älskar vintern i Norrbotten. Jag älskar november, december, januari och februari och dess understundom brutala köld ( håll med om att ordet ”köld” förmedlar mycket mer respekt än ”kyla”). Den klara luften, stjärnhimlen, det bleka ljuset när solen går upp eller just har gått ned. Allt det blå. Allt det som renar och stramar upp.<br />
<br />
I mars vill jag ha torr asfalt, cykelpremiär och några modiga vårblommor som sticker upp bland bruna fjolårslöv. Då tjatar norrbottningarna om vårvintern. Isen, skotern, snön och ljuset. Bah, det kan dom behålla. Det har jag haft nog av. Det är en nåd att få bo på två platser.<br />
<br />
I torsdags när jag åkte med bussen från flygplatsen såg jag en ung flicka som var barhuvad och hade bara vrister i sina vita, tunna sneakers. Precis som jag säkert skulle haft om det varit mode på 1970-talet. Jag kröp in mot mitten av mitt mjuka dunbo och suckade förnöjt.jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-69134513870313566932019-01-08T22:42:00.009-08:002019-01-08T23:10:58.355-08:00På hal is (ordvits)<p><img src="https://lh3.googleusercontent.com/-IvfbZF_ratY/XDWUhg5JEFI/AAAAAAAAC0o/4tYwXc6d55Ic8yzBzG18lqA6SgTLqlJeQCHMYCw/%255BUNSET%255D" alt=""></p><p></p><p></p><p><br></p><p>Stockholms befolkning kan i dagarna delas in i dem som har fallit p.g.a. halkan och dem som ännu inte fallit. Jag tillhörde fram till i torsdags den senare gruppen. Inte nu. </p><p>Det var en strålande fin vinterdag med några grader kallt, solsken och på morgonen några lätta byar av nysnö som lade sig på de delvis upptinade vägarna. En dag som gjorde för att gå i skogen. Så det gjorde vi, jag och min gamla skolkamrat. </p><p>Vi gick och vi pratade och skrattade, vi halkade till då och då ( eftersom gångvägarna i Nackareservatet förstås inte var halkbekämpade på en enda fläck), men vi hade inga problem att hålla balansen eller oss själva upprätta. Inga broddar eller stavar hade vi. Man är väl ingen tunnis.</p><p>Så när Olyckan faktiskt hände, då var jag totalt oförberedd. På den sekundsnabba känslan av hur foten inte får fäste, hur jag förgäves försöker återfå kontrollen över balansen, upplevelsen av att gå in i en tyngdlöshet som varade i en evighet men ändå motståndslöst till slut falla bakåt och - pang! - slå bakhuvudet ner i isgatan med en smäll. </p><p>Huvudvärken. Rädslan. Insikten om att inga ben var var brutna och att det var ett gott tecken att jag inte tuppat av. Den fåfänga strävan att så fort som möjligt ta sig upp på fötter igen för att inte sprida oro eller vara till besvär (hade jag varit ensam hade jag antagligen legat kvar och tyckt synd om mig själv tills naturvårdsförvaltaren började jobba efter helgerna).</p><p>Lindrig hjärnskakning.Vila i ett par dagar. Inga skärmar enligt 1177. Ingen mobil, ingen padda, dator eller tv. Hard cheese, men nyttigt för någon med beroendeproblematik. Det blev ett abonnemang på ljudböcker i stället. Herregud, så lång tid det tar att lyssna på när någon annan läser en text! </p><p>Jag kunde leva med skärmförbudet. Det värsta var Skammen. Skammen över att ha halkat. Inte för att det är något som gamla gör, utam mer för att " om jag bara...så hade...". En känsla så irrationell men ändå så kraftfull. Alla människor ramlar ( eller kommer snart att göra det), men inte jag. Högmodigt. </p><p>Jag känner igen känslan från Jonas Gardells senaste bok "Till minne av en gränslös kärlek" ( läs den om du inte gjort det). I hans frireligiösa uppfostran är sjukdom ett svaghetstecken. " I vår familj hör vi inte dåligt" deklarerar hans mamma och där finns ett vagt igenkännande. I vår familj är vi friska. "Nej, det var länge sen jag hade en sjukdag". Man tar en Magnecyl och går till jobbet. Smått medlidsamma men ärligt menade kommentarer om andra, mindre lyckligt lottade: "jag tror dom har varit mycket sjuka i den familjen". Underförstått: inte som vi. </p><p>Jag sa till mina barn för några år sen att jag sällan är sjuk. Då replikerade sonen: men då gör illa dig ganska ofta. Det är sant och jag skäms över det. Sen skäms jag för att jag skäms. </p><p>Nu har jag tagit ner broddarna från vinden. En tunnis på tunn is. Förlåt ordvitsen. Det är nog bara en kognitiv skada som följd av en lindrig hjärnskakning.</p>jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3689102228360199104.post-4147207993274050882018-11-10T00:45:00.004-08:002018-11-10T01:45:22.543-08:00Två vuxna vaknade i Luleå<p><img src="https://lh3.googleusercontent.com/-T5-zvcnyqUc/W-an5vKYXcI/AAAAAAAABZk/17SDqIl3A8U7zClzFrURF9pQIGc56NcBQCHMYCw/%255BUNSET%255D" alt=""></p><p>Det plingar till på mitt nattduksbord och jag plockar upp telefonen och läser Nattens nyheter från SvT. "Stora bränder i Kalifornien. 21-årig man skjuten i Landskrona. Polisen tror att den avlidne är 12-årige Dante."</p><p></p><p></p><p>Varje morgon läser jag sammanfattningar om mord, död och elände. Jag förstår att jag håller på att bli gammal när jag i likhet med min mamma och min svärmor suckar i mitt inre över allt ont som omger oss. </p><p>Jag längtar efter en nyhetssammanfattning som lyder: </p><p>"Två vuxna vaknar i Luleå. Utanför fönstret är himlen mörkgrå, regnet hänger i luften och tallkronorna rör sig i vinden. De ska snart stiga upp, äta frukost och läsa morgontidningen. Hustrun ska gå ner till Coop och köpa två små bröd bakade på mörkt mjöl. Senare under dagen ska de nog åka ner på stan och köpa lite glittrigt julpynt till övernattningslägenheten. Men de vet inte säkert än. På kvällen bjuder de en av sina söner på middag, fläskfile med parmesanbakad blomkål. </p><p>De älskar varandra. Och det är gott så."</p>jajjahttp://www.blogger.com/profile/14007869555352286815noreply@blogger.com0