På väg hem igen (snyft)

Nu är det dag 6 i Singapore och jag är på väg hem. Jag står på 63:e våningen och ser samma vy som jag sett varje dag sen jag förvirrad ramlade in här i fredags kväll och i princip sov två nätter på raken. Klockan är halv åtta här och mitt på dagen i Sverige. 

Nu har solen gått ner men man ser lastbåtarma långt ute i bukten och ljusen på andra sidan vattnet. Det har man inte kunnat alla dagar p.g.a. det kraftiga rökdiset från Indonesiens skogsbränder. Mina sista  två dagar har dock varit välsignat klara och fina. Jag har hunnit bada och ligga vid poolen  ( i en panikinköpt baddräkt på shoppingcentret) och jag har badat i min egen svett i Botaniska trädgårdens medicinalträdgård och beundrat orkidéerna. 

Det har varit en omvälvande vecka och jag är så glad att jag vågade åka hit. Visst är det konstigt att det man gjort aldrig känns svårt? Jag har ätit dumplings med pinnar ( men jag var så hungrid att jag beställde in en gaffel efter ett tag), jag har ätit indisk mat på bananblad, jag har dansat Bollydans och åkt tunnelbana kors och tvärs på egen hand. Jag gick på konferens med engelskspråkiga forskare och knöt nya kontakter. Det finns en del att berätta om den konferensen, kan jag säga. Men inte nu. 

Jag är också glad att jag blivit omhändertagen av Systerdottern och hennes man och att det finns människor som är så snälla att de upplåter sitt sovrum åt en storstadsängslig moster i en hel vecka. 

Tycker jag om Singapore? "Tycka om" känns som ett futtigt uttryck för en så kraftfull stad. Singapore har tagit andan ur mig, skyskraporna, byggena, trafiken, maten, människorna och värmen. Jag är överväldigad, men nu längtar jag hem till Maken och till hösten i Pungis. 

Jag tror jag kommer tillbaka. Något i detta avsked får mig att associera till Roger Whittakers sentimentala sång från 1970-talet: The last farewell (https://open.spotify.com/track/3AInBEwANMFfwhpUcUechO). Man kan skratta åt det eller gråta en skvätt.