Jag bekänner en fobi

Nu tänker jag blogga om något jätteäckligt. Du som inte klarar av att läsa om äckligt, kan sluta läsa NU. Ni andra kommer att tycka att det här är jättelöjligt och mina barn kommer antagligen att skratta ihjäl sig. Jag ska blogga om den enda fobin jag har: trypofobi. 

Jag är inte rädd för att flyga, jag är inte rädd för spindlar, jag är inte rädd för torg och inte för åska. Jag är  rädd för formationer av små, oregelbundna hål. Det kallas trypofobi och kan nog räknas som ett i-landsproblem, men ickedestomindre ett äckligt sådant. Jag kom på det av en slump för jag läste en blogg och snubblade in på ett antal äckliga bilder på dessa oregelbundna håligheter för något år sen. Det var grodryggar, bikakor och botten på nåpn slags grönsak. Värst av allt var bilder på kroppsdelar med håligheter. Om ni tänker er en hagelsvärm i ett knä. Jag är övertygad om att de flesta bilderna är fotoshoppade, men det fattar inte min hjärna utan får kramp och jag börjar må illa. 

Eftersom jag tycker att dessa bilder är svinäckliga, så vill jagi nte googla fram en sådan och ladda upp den. Ni får nöja er med en egen illustration jag gjorde (jag tror att en kbt-terapeut skulle ge mig en guldstjärna för denna aktivitet!). Så här kan mönstren se ut: 

Äckligt. 

Men det är väl bara att inte titta på dem, tänker ni. Så säger Maken också, men det är som att jag inte kan. När jag väl ser ett sånt där läskigt foto, så liksom dras blicken dit gång på gång. 

Och nu kommer jag till själva poängen i denna blogg: igår när jag var inne på Facebook hade någon gjort en statusuppdatering med en sån där bild! Det var i en grupp om stadsbyggnadsfrågor (Stockholm är inte Bullerbyn) som jag är med i och jag kan lova att bilder på deformerade kroppsdelar inte i vanliga fall ingår i det flödet. Uppdateringen hette "This dad was about to lose his leg". Ni kan ju googla på den om ni klarar det. Jag klarade det inte. Jag markerade att jag inte vill se inlägget och anmälde det till FB som spam. 

Men innan det var jag nära ungefär 24 ggr att trycka på pilen för att börja se videon där larver antagligen skulle börja krypa ut ur bölden med oregelbundna hål i. Och det var då Maken lite irritade sa: men titta inte då! Men då har man inte förstått mycket om det mänskliga psyket. 

För inte nog med att jag vill (men inte ville) ja, nästan inte kunde låta bli att börja se videon, jag började också grubbla på varför jag kunde se inlägget. Kunde hela gruppen se inlägget? Varför hade ingen annan kommenterat att det var olämpligt? Var det riktat mot mig? Hade någon algoritm gjort så att mina (inte så många, jag lovar) sökningar på trypofobi genererade detta inlägg? 

Jag försökte verkligen behärska mina tankar. Jag lyckades när jag insåg att jag påminde om en kvinna som jag såg på ett inslag i SvT Sörmland i veckan. Inslaget handlade om att Projekt UFO ´knackade dörr i Sörmland för att höra om sörmlänningarna hade sett några UFO:n. En kvinna intervjuades. Hon sa såhär: "jag har inte sett nåt direkt, men jag har varit förföljd av talet 33 ett tag. Jag har sett det i reklam, på portar och på husväggar. Och nu när jag häromdagen såg att månen hade siffran 33 på ytan, då blev jag verkligen orolig."

Jag försäkrar, hon sa så. Och SvT sände inslaget. Och eftersom jag inte vill bli betraktad som en galen foliehatt så tog jag bort inlägget och försökte radera bilden från mitt sinne. Idag känner jag mig ganska återställd. Det gjorde gott att rita en egen bild. 

Men googla på ni, om ni törs.