Jag lever min bild ( och hoppas att dom inte väljer Hällakakan)

Klockan 9, lördag morgon. 

Jag gillar att baka. Det får mig att känna mig som en riktig människa, en som gör riktiga saker och inte bara konsultar och håller i stora kommunikationsprojekt om sådant som man innerst inne inte är riktigt säker på har någon betydelse för världen eller inte. Bröd har betydelse för världen. 

I många år använde jag ett urklippt baguetterecept från DN som var skrivet av en man som beskrev hur han smög sig ner för trappen på morgonen och bakade ut den deg som stått och jäst i markällaren hela natten. Sedan gjorde han frukost medan familjen vaknade till en aromatisk doft av nybakat. 

Jag tror att det var den bilden av bakningen snarare än resultatet som höll mig i gång under så många år. Jag fick en assistent av mina föräldrar, jag tyckte att matkällare var ett rimligt skallkrav för boendet och jag klev upp före resten av familjen och bakade mina baguetter med 15g jäst och 8 timmars jästid.  

Ofta föredrog dom Hällakaka från Ica. Sånt får man inte bli ledsen över. Man bara bakar och bakar. Det var under samma period som jag stickade tröjor, gjorde tjälknöl på älgstek och torkade svamp. Jag var hushålls som vi brukade säga. 

Nu är jag inte så hushålls längre. De sista åren av flyttningar, hyeslägenhet med sunkig ugn och sen en induktionsspis som kräver en mellaningenjörsexamen från KTH har dämpat min lust för bakande och  matlagande. Att barn och barnbarn är långt borta och inte kommer på middag så regelbundet har gjort sitt till. Det har inte känts kul, helt enkelt. 

Nu har vi bott ett drygt år i radhuset och jag börjar bli liiite vän med spisen. Jag har köpt en baksten som jag med fara för eget liv manövrerar ut och in i ugnen. I somras hittade jag ett recept med surdeg och dinkelmjöl som jag använt ett par gågner, men det blev inte riktigt bra. 

Nu har vi finfrämmande från Norrbotten och jag återgår till mitt gamla baguettrecept (det från mannen i gryningen). Jag har ingen matkällare längre, men bunken stod ute på balkongen hela natten. Det funkade, det också. Jag lever min bild igen. Jag känner mig som en riktig människa när jag lyfter ut de krispiga baguetterna ur ugnen. 

(Hoppas bara dom inte väljer Hällakakan...)