Julen börjar på en frisersalong

Doften, värmen, damtidningarna. 

Jag sitter i en damfrisering. Jag väntar. Förra veckan var det min tur att fixa julfrillan, idag är det mammas. Jag har jobbat mycket hela hösten, men den här eftermiddagen lovade jag mig själv att ge henne. Att inte vara på väg hela tiden, utan att vänta i lugn och ro tills alla lockar är lockade och håret kortare. Alla vill vara fina till jul. 

Jag gillar damfriseringar. Doften, värmen, flärden, det stilla småpratet mellan frisörskor ( för det är ju alltid) och kunder och surret av en hårtork. Det är nästan skönare att sitta i en soffa bredvid än att själv sitta i stolen. 

I många år hade jag frisörskräck. Jag trodde alltid dom skulle klippa mig kortare än jag ville (när jag var barn) och sen var jag rädd för att bli för krullig (på 80-talet). Det har jag inte längre, men ofta sker mina frisörbesök på vägen mellan det ena och det andra och jag njuter inte riktigt av omhändertagandet så som jag kunde göra ( eller så är jag fortfarande rädd för att bli för kort klippt). 

Klipp, permanent och läggning. Tvåochenhalv timme ska det ta, säger frisörskan. När jag ringt mina samtal och skickat mina mail lutar jag mig tillbaka. Doften, värmen, småpratet. Just nu kan jag inget annat. Jag bläddrar i en glansig tidning. 

Jag får en association till när barnen var små och sjuka. Plötsligt befann man sig vid en gräns som var orubblig. Någon behövde en och man fick lov att prioritera något annat än jobbet. Just då kunde jag inget annat och det fanns en oerhörd vila i den ansvarsfriheten. 

Nu har jag varit ute och köpt en kaka till mammas kaffe. Jag dricker en cappuccino och lutar mig tillbaka. Det här är början på julledigheten. Doften, värmen, småpratet. Ska vi ta lite mer i nacken? Tänk vilken konstig vinter vi har i år.