Välkomna till Pungpinan!
Det var tre intensiva dagar med barn, barnbarn, svärmor som fyllde 90, Luleå, Kalix och Boden i en rasande fart. En harmonisk övernattning i Boden med "tjejsnack" framåt midnatt och så sova i en renbäddad gästsäng ett hav av kuddar. På morgonen lyste augustisolen in genom den rödrutiga gardinen och jag som inte tycker om att sova när det är ljust tyckte att det var alldeles underbart med morgonsol.
Kanske blir det lite mindre vemodigt att lämna för varje vi gång vi gör det? Jag är inte så säker. Att träffas innebär att komma nära igen, att röra vid de känslomässiga banden som knyter oss samman, att våga gå in i ett beroende till andra. Till L, som säger lite tyst liksom ned i bordet, "jag vill inte att du ska åka". Till K som har gjort i ordning så fint i sin nya lägenhet och äntligen verkar ha kommit "hem". Beroendet är min smärtpunkt.
Man kan inte gå ner i samma vatten två gånger. För varje gång vi ses har något nytt hänt i deras liv och deras utveckling. Vi får bara överraskade notera det nya som skett. De lever sitt liv och jag lever mitt. Precis som det ska vara, tror jag.
Men något nytt hände även i mitt liv. För första gången fick något helt nytt följa med från
Norrbotten till Stockholm och inte bara sånt vi flyttat med oss från vårt gamla liv. Vi köpte två "fnurkar" i blomsteraffären på gågatan i Boden. Rakubränd lera. "Fnurkarna" från Boden har fått sin plats på sideboardet Sixten tillsammans med en halv citron från Gustavsberg. Historien vävs ihop.
Älskar fnurkarna. Det känns på något sätt som att de har stått där jämt, som att de är hemma. Jag tycker att en plats blir som ny när den har varit ens hem, men sedan förvandlas till ett ställe som besöks. Trots att den är lika hemma som ens egna fickor, händer något när man vaknar i någon annans hem, på sin egen plats. Som att det finaste stärks och att smultronställena träs på strå först, istället för att bara vardagskonsumeras utan eftertanke. Men vemodet, det finns nog där jämt, I alla förändringar och övergångar. "Både glad och ledsen åt en grej, det är vemod om du frågar mig."
SvaraRaderaHälsa fnurkarna!
Kram
Vemodet, ack vemodet, vad gjorde vi skandinaver utan det? Kvällssol över en stilla vattenyta, juninattens ljus och Tio i topp-låtar från 60-talet.
RaderaÄlskar fnurkarna. Det känns på något sätt som att de har stått där jämt, som att de är hemma. Jag tycker att en plats blir som ny när den har varit ens hem, men sedan förvandlas till ett ställe som besöks. Trots att den är lika hemma som ens egna fickor, händer något när man vaknar i någon annans hem, på sin egen plats. Som att det finaste stärks och att smultronställena träs på strå först, istället för att bara vardagskonsumeras utan eftertanke. Men vemodet, det finns nog där jämt, I alla förändringar och övergångar. "Både glad och ledsen åt en grej, det är vemod om du frågar mig."
SvaraRaderaHälsa fnurkarna!
Kram