Äntligen hemma i det lilla vita radhuset med den lilla trädgården igen! Jag är glad över att vi bytt Nordsjöns friska blåst mot en stillsam höstvind i Pungis, men nu är det ingen tvekan om saken: nu är det höst i Stockholm! Vemod. Mer vemod.
Men småfåglarna är skvittrande glada över att äntligen få frön igen. Man vill bli älskad. I brist därpå betraktad som fodervärd.
Första dagen hemma blev gardening, förstås! Äntligen kom den fina japanska blodlönnen på plats som en spenslig vakt vid staketet, skyddandes oss från gatans larm och oro. En buddleja till, när vi ändå höll på och några stjärnflocka. Nu är jag nöjd med grovplaneringen av min trädgård! Nu återstår bara gödsel och lite omtanke innan höstvilan inträder.
Men komposten går åt helvete. Vi har inte lyckats få upp luckan där man tar ut jord förrän igår. Där jag hoppades hitta fin, näringsrik mull var bara kletig och blöt jord. På inrådan av handelsträdgården i Tyresö har jag hällt på näringsvätska, inte så många gånger men 4-5 kanske. Det var nog inget bra råd. Vad ska jag göra nu? Tips emottages.
Helgens bästa händelse var ändå cykelturen hem från ett mingel i Järla sjö. Klockan var halv nio och det var kolsvart och vindstilla. Vi cyklade på stigarna i Nackareservatet och det var en magisk känsla att swischa förbi de mörka granarna och tallarna i tystnad med bara våra cykellysen som lyste vår väg. Tack för att jag får bo här och för att vi inte cyklade omkull!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar