Ni måste tro mig när jag säger att jag verkligen ville kunna skriva att jag hade ställt upp som volontär på en festival och tyckt att det var kul. Att jag hade kunnat finna mig tillrätta - ja, tillochmed känna glädje - i ett kollektivt evenemang på frivillighetens grund.
Hoppborgen
Det började med att jag i starten av semestern fick en idé om att en ledighet för att känns fullödig inte bara skulle innehålla sol, bad och böcker utan även något mer substantiellt. Jag såg i en annons att festivalen Stockholm Folk Festival sökte volontärer under min sista semesterhelg. Det lät som ett uppdrag för mig! Jag har aldrig besökt festivalen, men varit nyfiken på den. Jag anmälde mig och blev antagen.
Sen gick veckorna och plötsligt var det det dags för sista helgen och det där jag hade lovat. Plötsligt kändes det inte lika kul längre. SMHI lovade högtryck över Mälardalen. Men man har ju en stark pliktkänsla. Jag åkte på informationsmöte på onsdagskvällen och fick veta att jag skulle ha på mig en t-shirt med loggan på bröstet och stå i receptionen. Det lät bra, information är ju liksom min grej.
Bilkörning i Stockholm är däremot inte min grej. Eller parkering. Så jag var ganska enveten med att vilja veta var jag skulle parkera, men utan att riktigt få klart besked. Det fanns en bollplan tvärsöver, trodde någon.
Torsdagkväll var mitt första pass. Jag startade hemifrån i god tid, eftersom jag via Essingeleden och
tranebergsbron skulle ta mig till Hässelby. Fick veta på P4 Stockholm att det varit en krock på Essingleden med köer redan från Södra Länken och upp på Årstafältet. Aj då! Kunde alltså inte köra den relativt enkla väg jag tagit kvällen innan.
Jag trasslade mig in via Söderleden, centralbron och därefter upp på Kungsholmen där det inte finns några raka körvägar längre. Man får liksom köra i kvadranter för att komma rakt fram på den väg som på kartan ser rak och direkt ut. Massor med trafik runt S:t Eriksgatan och Fridhemsplan och taxisar som tränger sig före i filen jag just tänkt byta till. Men det gick bra! Jag kände mig som en smart stockholmsförare när jag efter bara några felkörningar befann mig på Drottningholmsvägen på väg mot slottet och bollplanen där jag skulle parkera.
Jag hittade inte bollplanen. I alla fall inte de första 20 minuterna. På den tiden hann jag nästan stoppa en utryckning från räddningstjänsten för att fråga om vägen, köra in på samma stormarknadsparkering tre gånger och till slut hitta det villområde där bollplanen låg gömd i all stillhet. Inte en människa där. Varken p-vakter eller besökare. Var jag på fel ställe? Jag struntatde i det , lämnade bilen och började vandra mot slottet.
Väl på festivalområdet hittade jag till slut receptionen, som fanns inne på själva hotellet. Där satt kvinnan jag skulle byta av. Hon var skitförbannad, sa att allt var en enda röra och att hon inte haft vettiga arbetsuppgifter på hela dan. Nu sålde hon program för 40kr styck, men ingen köpte.
Hon gick i vredesmod när jag kom och sa att hon inte tänkte komma tillbaka.
Hmm. Knepig start, men man är väl en frivillig kraft på gott humör. Jag satte mig bakom bordet med programmen och försökte se positiv och godmodig ut. Efter en kvart kom en av arrangörerna och beklagade att det varit rörigt, men nu behövdes jag på annat håll. Bort med programmen! Mot hoppborgen!
Vid hoppborgen skulle jag vakta fick jag veta. Vad jag skulle vakta var inte lika klart, jag fick ingen överblick över vilka regler som gällde. Man fick inte hoppa med klubba och inte med glass. "Det värsta som kan hända är att luften pyser ut" sa hoppborgskillen på dalmål och visade mig hur jag skulle göra om tätningen på baksidan släppte. Han hade gjort det här i hundra år och verkade lite blasé.
Det verkade vara ett lätt uppdrag jämfört med att sälja program till folk som redan hade köpt såna. Men då hade jag inte tagit med i beräkningen att det var två borgar; att den ena var för småttingar och den andra för större barn och att småbarnen ville vara med sina syskon i den större borgen och att de större barnen gärna hoppade i den lilla borgen, för där blev det högre hopp. Det var oavbrutna folkförflyttningar fram och tillbaka mellan tälten. En liten flicka grät för att hon blev påhoppad vid kanten av tältet av en större kille och en annan flicka grät för att hon inte fick hoppa med sin storasyster i stora tältet där hon fått hoppa hela dagen enligt systern. En mormor skällde på mig för att vi inte hade skyltar för hur gamla barnen skulle vara i det lilla tältet - " det skulle vara mycket lättare för föräldrarna" (och för mig, tänkte jag bistert).
Och hur många fick dom egentligen vara i tälten för att inte slå ihjäl varandra med knän och armbågar? Och var var alla föräldrarna? Har MSB gett ut föreskrifter om verksamhet i hoppborgar?
Så småningom infann sig ett visst lugn, kanske inte tälten men i mig. Jag hittade på mina egna regler och bestämde mig för att dom var förankrade i rationalitet och inte i ett neurotiskt behov av styrning för att inte tappa kontrollen. Jag såg att de flesta barnen faktiskt älskade att hoppa i hoppborgarna. Andra var mer där för att deras föräldrar tyckte att tälten var ett bra ställe för dem att röra på sig så att de inte bara åt klubbor och glass.
Klockan åtta kom hoppborgskillen tillbaka. Jag hjälpte honom att ta ner tälten och få ut alla besvikna barn. Jag kunde inte tro mina ögon när jag tittade på klockan. Hade det bara gått enochenhalv timme? Jag var helt slut och förstod inte hur jag skulle orka jobba till midnatt.
Jag gick och åt och anmälde mig sedan till arrangörsstaben. De hade inte riktigt några nya uppdrag åt mig efter min hjältemodiga insats för barnen. " Det är lite lugnt ikväll", sa samordnaren. "Vänta bara till helgen." Jag föreslog försiktigt att jag kanske kunde åka hem om jag var överflödig?
Det kunde jag. Klockan nio satt jag i min bil som jag hämtat från den fortfarande öde bollplanen. Så lycklig som jag bara känner mig när jag vet att jag har ett par fridfulla timmar framför mig på vår fina altan med utsikt över vår frimärksträdgård.
Så nej, det gick inget bra med frivillighet och mina insatser för kollektivet. Men jag ska ge både festivalen och volontären i mig en chans till. Ikväll jobbar jag från halv sju till halv två. Hoppas jag slipper hoppborgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar