torsdag 29 oktober 2015

Allhelgona - ljusglimten i tråkhösten

En bild av tråkhösten 

Med den rubriken borde bloggen naturligtvis illustreras av glimmande ljuslågor i mängd, men jag väljer att beskriva tråkhösten med hjälp av en bild från Gullmarsplans bussterminal. Herregud, vad jag hatar denna blåsiga, karga och ogästvänliga plats! 

Jag började frysa där förra hösten när jag jobbade med WSP och jag fryser där nu igen när jag tar 811 eller 816 mot Pungpinan. Folk kurar i sina vinterkläder, alla blänger på varandra och bussarna kommer bara slumpmässigt trots att ljusskylten visar "811 mot Tyresö Centrum Nu". Ett ställe för ritualmord, rån och gruppvåldäkter. 

På sommaren cyklar jag till Kärrtorp eller Skogskyrkogården. Kärrtorp är bättre, då kan man kompletteringshandla på vägenhem. Jag har hittat en fantastisk cykelkorg på Sportia. Den är stor, kubformad (fast med öppning upptill) och lätt att snäppa av och på cykeln. Men cyklarna ska få gå i idé nu när hösten nått sin höjdpunkt. 

VI bor bredvid Skogskyrkogården. Det var ett ganska starkt skäl till att vi köpte hus just här, vilket kan låta egendomligt. Men beskrivningen av ljusen på andra sidan Gamla Tyresövägen i allhelgonatid fick i alla fall mig att glömma de gigantiska lån vi skulle behöva ta för att få flytta in här. 

Nu är det vår andra Allhelgonaafton i Pungis. Vi kommer - liksom förra året - att vallfärda till kyrkogården tillsammans med 50 000 andra för att vandra omkring i mörkret och leta rätt på farfars grav. Torsten Berg, död 1949, bara några veckor innan hans första barnbarn föddes. Hans gravsten står kvar trots att Stockholms stad sagt att de vill ha tillbaka gravplatsen. Det känns fint att ha en gravsten att gå till, en slags samhörighet trots att vi aldrig träffades. En gång sa min mamma till mig: "När du sitter sådär framåtböjd då är du väldigt lik Torsten". Fint. 

Farmor ligger också där, fast i minneslunden. Henne tillbringade jag mycket mer tid med. Hon ville inte ha någon sten, utan spridas i minneslunden. Det måste man respektera, även om jag tycker att minneslundar är opersonliga. 

Under många år i Norrbotten hedrade Maken och jag våra fäder genom att fylla rabatterna med gravljus och marschaller. Man kan sörja varsomhelst. 

Ha en vilsam Allhelgonahelg du också och hoppas du har någon att sörja och tänka på. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar