Vi blundar för den opålitliga vintern och låtsas som att allt är i sin ordning i adventstid. Julen är traditionens tid. Förr var det barndomens traditioner som skulle föras in i våra vuxenliv med förhandling om vilken dag granen ska kläs och vem som har snyggaste julgranspyntet med sig hemifrån.
Nu har skaffat vi egna traditioner som måste förändras när vi flyttar och får nya rumsliga förutsättningar. Adventsstjärnorna passar inte i fönstren och adentskyrkan från svärmor får inte plats nånstans. Men kulan - den glittrande kulan - har blivit den röda tråden i vårt adventsfirande. Vi såg den första gången i Bodsvedjan 2007 när vi tittade på det hus som skulle blir vårt i åtta år framåt. Den vintern var inte heller mycket att hurra för. I Luleå och Piteå var det regn, men när vi kom till Boden på visning blev regnet till snö. För mig blev huset i Bodsvedjan alltid ett vinterhus inbäddat i ett mjukt ulligt snötäcke och virvlande flingor. Och i dörren ut till altanen hängde den glittrande kulan.
Den var så vacker att när vi sedan flyttade in så köpte vi en likadan, som sen lyste upp alla våra adventsdagar i Boden. En slags glittrande bullerbykänsla i väntan på jul. Den fick en ny plats i sovrumsfönstret i Skarpnäck förra julen.
Men i år gick den inte att tända. Minst två av glödlamporna i ljusslingan hade gått sönder. Vi försökte köpa en utbytesslinga ( fanns inte ), vi försökte köpa en ny kula ( hade utgått ur sortimentet) och vi tittade efter möjliga andra armaturer att ersätta kulan med ( fanns inga snygga). Jag gav upp, men Maken fortsatte. Han köpte en ful kula på en billig affär, petade ut ljusslingan ur kulan och bytte den defekta slingan mot en ny, med ledlampor.
Så nu är adventsordningen återställd och kulan lyser så vackert över de små taken i Pungpinan. Bara snön fattas. Men vi har gjort en energibesparande åtgärd och på Rapport hör jag att korallöarna klarar höjningen av havsnivån bättre än forskarna hittills trott. Det kan gå.
Ha en vilsam andra advent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar