söndag 27 mars 2016

Som en påskbukett (26/100)

Påskaftons morgon. 

Min systerdotter har fått mig att upptäcka anemoner. Själv har jag mer varit inne på ranunkler tidigare, men låt gå för anemoner. Så blev beslutet hos blomsterhandlaren på Farsta Torg i torsdags. Ett knippe tulpaner och ett knippe anemoner. Påskbuketten. 
- Men anemonerna vill inte ha mycket vatten, ropade blomsterhandlaren efter mig. Ok. Och eftersom jag kan vara en mycket bokstavlig natur, så gav jag buketten en centimeter vatten när vi kom hem. 

För lite. På långfredagens morgon hängde de röda, dubbla tulpanerna tillsammans med de blålila anemonerna som döda sillar över vasens kant. Sorg. Jag skar om alla blommorna en gång till och satte dem i nytt vatten. Inte så mycket ( men lite mer än sist). Alla anemonerna klarade sig inte. De verkar vara lite ömhudade. Jag slängde en, men en annan som verkligen såg hängig ut, repade sig fram emot eftermiddagen och lyfte sitt ludna huvud mot ljuset ( här hade jag kunnat skriva något om styva stjälkar, men det kändes lite ekivokt). 

På påskaftonen var vi borta på en fantastiskt trevlig middag med sällskapsspel och lite (?) vin med påföljden att jag glömde kolla vattenläget vid hemkomsten. Imorse hängde buketten igen. Sorg. Jag gav den nytt vatten och kapade någon stjälk men inte lika många den här gången. Nu fick det gå som det går, tänkte jag. Nu står buketten står rak och stilig i förmiddagsljuset. Den kapade blomman försöker reda sig så gott den kan med stöd av de andra. Anemonerna slår ut och är sanslöst vackra. 

Vet inte om ni märkt det men historien med min bukett känns som att den följer påskens dramaturgi med död och uppståndelse på ett naturligt sätt. En bättre teolog än jag hade kunnat få ihop den här allegorin på slutet, men jag nöjer mig med att konstatera att det inte är så lätt för oss människor heller. 

Vi önskar olika mycket vatten för att trivas, några av oss behöver mer än andra, vi behöver bli omhändertagna men inte för mycket. Vi deppar ihop och kommer igen. Vi blommar ut trots knappa förhållanden. 

Frågan är hur många gånger vi orkar komma igen? Och hur vi ska komma överens om vattennivån. Glad påsk önskar jag dig! 


2 kommentarer:

  1. Jag flyttar om blommorna ganska mycket. Det brukar ofta vara någon anemon som viker sig lite. Då klipper jag av och flyttar över i något annat. Särar, sätter ihop, kastar, knipsar, vattnar och lägger i isbitar (här, där jag bor...). Och fotograferar...

    Jag tycker att din påskbukettssymbolik är mycket god. Den fick mig att förstå något annat om påsken. Och livet. Att det är den där omsorgen om oss själva och varandra som gör att vi orkar ta oss igenom det hela. Om och om igen. Och ibland glömmer vi, men det verkar vara okej. Som att människor och anemoner är tåligare än man kan tro.

    SvaraRadera
  2. Jag tror också att både människor och anemoner är tåligare än vad man kan tro. Tack för din kommentar!

    SvaraRadera