Eftersom Maken är på tjänsteresa äter jag min frukost ensam, där vi brukar sitta mitt emot varandra försjunkna i varsin DN-del. Vi brukar inte prata så mycket med varandra då heller, men nu känner jag mig faktiskt ensam. Jag läser, jag plockar lite med paddan, jag kollar Instagram, jag läser lite, jag kollar Twitter. Jag är rastlös helt enkelt.
Jag bestämde mig för att avstå från Facebook när vi gick in i fastan för cirka två veckor sedan. Jag har gjort det förr. Det är lite som en vit månad, nyttigt för att upptäcka att man klarar sig utan FB, men också fär att man inser att det faktiskt är ganska SVÅRT.
Nu vet jag att det finns många därute som rynkar ögonbrynen lite klädsamt och säger "Facebook, nej, där är jag inte så ofta" . Nej, men då kan jag erkänna att det är jag. Jag har ett fritt yrke och mellan arbetspassen så slänger jag ofta ett öga på FB, gillar något eller skriver en kommentar. Mina barn bor 100 mil bort, FB är ett sätt att hålla vardagskontakt nät vi inte pratar i telefon. Samtidigt blir jag otroligt less på tjattret, på delandet, på åsiktskorridoren. Så ibland är det skönt att fasta. Bara för att.
Problemet är att att lämna FB är som att lämna en trist fest. Men vill inte vara kvar, MEN MAN VILL INTE VARA UTANFÖR HELLER! Man vill se vem som blir ihop med vem och vilka som börjar gräla. Och just när jag sitter vid mitt ensamma frukostbord inser jag vidden av mitt beroende: skälet till att jag känt mig så ensam den här veckan med Maken bortrest är att det sammanfaller med att jag lämnade festen. Jag gick hem. Jag som brukar njuta oerhört av helger på egen hand, beter mig nu som en olycklig tonåring som till varje pris vill hitta någon att hänga med.
På förmiddagen - när jag städar - lyssnar jag på hjärnforskaren Katarina Gospic ( bilden) i hennes podd "I huvudet på en banbrytare" ( fast varför den heter så begriper jag inte) när hon förklarar varför sociala medier är så otroligt beroendeframkallande. Våra stenåldershjärnor får ett oerhört dopaminpåslag av de bekräftelser vi får på skärmen och för en gångs skull känner jag att jag är SÅÅ RÄTT UTE med min fasta.
(Bloggen räknas inte. Den får jag inga "gilla" på).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar