måndag 14 mars 2016

Snart är det klart (14/100)



Mina skakande ben. 

Vägen ner. 


En semester går så fort och så långsamt. Timmarna kryper ibland sakta förbi, medan dagarna springer. Imorgon åker jag hem från min ensamsemester på Madeira. 

Idag bestämde jag mig för att promenera ner från vår lilla bergsby till Funchal. 4 km den slingriga bilvägen, 2 km rakt ner från berget, 30 graders lutning, "you must have strong legs" sa hotellstäderskan och skakade på huvudet. Jo, det har jag ju. Men en halvtimme i 30 graders lutning var lite mycket även för mina yogaben. Jag stannade emellanåt för att minska påfrestningen, men låren skakade så mycket att jag trodde att jag inte skulle kunna fortsätta min resa ned mot staden. Lika bra att gå på. 

Ungefär halvvägs började jag ångra mig. Jag tänkte på vad Maken skulle sagt om detta äventyr. Inte bra för knäna. Han skulle också ha skakat på huvudet. Just då mötte jag en äldre, madeiransk kvinna. Hon gick böjd som ett gem och stödde sig på en käpp, fullastad med plastkassar från speceriaffären. Och hon gick uppåt! Jag skämdes lite för att jag nästan tänkt avbryta min vandring, jag sneddade över gatan när jag hörde hennes "Buon dias" bakom mig. "Buon dias" svarade jag och fortsatte gå. 

Lite längre ner fick jag min belöning. Ett café i anslutning till en gymnasieskola. Jag smet in till ett bord, beställde en cappuccino och tittade ner mot Funchal som bredde ut sig nedanför mina fötter. Kanske var det först då i den stunden jag verkligen kom fram till min semester på Madeira. Många långsamma timmar smalt samman i en solig och perfekt upplevelse av liv och närvaro. 

Imorgon kväll är jag hemma hos Maken. Vi kan dricka ett glas Madeira ihop, bra årgång. Jag längtar. Till mannen som skriver att han är halv utan mig. Dito. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar