De dimhöljda bergens gorillor (10/100)

Ingången till tunneln. T.h. guiden Pasqual.  

På något sätt måste man klara av att sammanfatta 16604 steg och 18 kilometer levador. Vilken otrolig upplevelse att gå på de ibland 40 centimeter smala stigarna med en brant nedanför sig. Steg för steg, fokus på varje halkigt steg, så att man inte snubblar eller halkar ner från sin smala tillflyktsort i världen. Det går inte att tänka på något annat än nästa steg. 

Det var kallare än jag trott. Trots fleecetröja, vindjacka och vindväst frös jag som en hund hela förmiddagen. Dimmorna hängde över våra pannben och luftfuktigheten var så nära 100 den kan komma utan att regna. Bergen var enorma och stigarna smala, trappstegen höga. Man kan inte förstå hur många mantimmar som gått åt till att bygga dessa stigar och vattenkanaler. Sedan 1500-talet har dom hållit på och fortfarande används systemet för färskvatten till jordbruket och för elproduktion ( som norrbottning blir man kanske inte helt imponerad när man ser de rör som ska transportera vattnet till vattenkraftverket längre ner ( se Suorva, vattenkraftdamm i Lule älv). 

Men i övrigt var det lätt att bli impad. Av bergen, av växtligheten, av de miljontals stenar som utgör stigarna. vAndringen avslutades med en 800 meter lång tunnel som förbinder norra sidan av ön med den södra delen. Den tog 14 år att bygga och arbetarna sov över i tunneln under veckorna för det var så långt ner till byn. Jag fick lite cellskräck när vi gick med ficklamporna som enda lyse. Som vanligt,litar jag inte på mina Gore tex-skors förmåga att stå emot väta,,men här hade jag inget val. Pölarna var djupa,och täckte tunnelns hela bredd. Det var oerhört skönt att komma ut i solskenet på andra sidan. 

Idag har jag lärt känna Barbro och Birgit. De är änkor och reser tillsammans, helst på vandringsresor. Birgit hade lite ont i knäet under vandringen så hon stannade på stenbron medan hennes syster Barbro gick vidare med oss. Tyvärr var det Birgit som hade hand om matsäcken, så jag bjöd Barbro på lite av min picknick, chorizo och brie på bröd. Nu vet jag inte längre vad som är sant och vad jag hittar på om mina medresenärer. Bill och Nettan kom just tillbaka från sin middag på lilla haket i backen. Vi delar våra historier. Allt är som det ska i Funchal.