tisdag 15 mars 2016

Körsbärsträden blommar på min flygning hemåt (15/100)

Tokue - antihjältinnan


På vår långa flygning från Funchal till Arlanda har vi nu gjort en snabb mellanlandning i Norrköping (jo, faktiskt). Jag måste skynda mig att blogga innan vi flyger den sista biten. Men jag har i själva verket inte befunnit mig i luften mellan Madiera och Östergötland denna eftermiddag. Jag har varit i Japan, under körsbärsträden.

Jag har varit helt fångad av den japanska filmen "När körsbärsträden blommar", en allvarlig och tröstrik historia om en sorgsen medelålders man som mot sin vilja jobbar i en japansk kiosk som säljer dorayaki, en sorts söta plättar med bönpasta (låter ganska läbbigt, om ni frågar mig). Där söks han upp av en äldre kvinna  som vill bli deltidsanställd i kiosken och det visar sig att hon gör världens godaste bönpasta! Så hon får jobba där och lär mannen att göra bönpasta på världens bästa vis och affärerna blomstrar. 

Snart visar det sig emellertid att kvinnan har ( eller möjligen har haft) spetälska och när ryktet sprider sig slutar kunderna att köa framför luckan. En vilsen tonåring med trassliga hemförhållanden och en japansk Cruella de Vil bidrar till den sorgliga historien. 

Men är den egentligen så sorglig? Någonstans under den sista halvtimmen blir det till slut klart vem som är chef och vem som är följare och när den medelålders mannen i slutscenen ropar ut att han har dorayaki att sälja i en solig park under körsbärsträden, så blir man ganska varm i hjärtat. 

En film om ensamhet och kärlek och om friheten att förhålla oss till de förutsättningar livet bjuder oss. 

1 kommentar:

  1. Vi såg den i höstas! Vacker, hoppfull och vemodig!

    SvaraRadera