Jag har spammat i sociala medier (3/100)

Jag har gått med i @Bisonblog utmaning #blogg100 (därav numreringen i mina rubriker). Utmaningen går ut på att blogga i 100 inlägg på 100 dagar. Varför? För att transpiration anses bättre än inspiration i fråga om skapande, för att träning ger färdighet, för att nå ut bättre. Det var i alla fall mina privata argument  för att gå med.

Jag har ju inte så stor spridning på min blogg. Den är ganska privat, mer ett sätt att skriva till släkt och vänner jag inte längre har omkring mig eller för dem som kan ha intresse av att veta hur det är att komma tillbaka till Stockholm efter 30 år i Norrbotten. I somras var det mest trädgård, nu är det allmänna reflektioner kring vardag, jobb, boende och det liv som är mitt och Makens. Några kan känna igen sig, andra kanske inte.

Jag brukar länka till bloggen på Facebook och Twitter när jag gör nya inlägg. Får mer interaktioner på FB, inte så konstigt eftersom det är jag har mina vänner.

Nu kom jag på igår när jag bloggade för andra gången i utmaningen att ingen skulle ju se mina bloggar eftersom jag har tagit Facebookfasta fram till påsk. Det kändes inte inspirerande. Därför snabbskapade jag en grupp i Messenger med människor som brukar läsa bloggen eller som kunde tänkas ha intresse av den och berättade att den under fastetiden kan läsas på

• Instagram @Sparris24 (länk i bion) eller på 
• Twitter @Sparris24

Sen skickade jag iväg meddelandet med ett löfte om att inte spamma mer om detta. Men det jag inte tänkte på att i en grupp meddelas alla så fort någon i gruppen agerar. Så det plingade på ganska ordentligt med alla lajks och "lycka till" tills jag skämdes som en hund och skrev att folk inte skulle svara för att det plingade överallt. 

Därefter såg jag hur folk lämnade gruppen, en efter en. Jag tror att det är standard procedure, det kommer en hel del spam i Messenger, så det verkade vara en rimlig åtgärd efter att ha läst mitt meddelande. 

Men känslan - känslan av att se en efter en av mina vänner lämna den av mig uppsatta gruppen och därmed mig. Känslan i kombination med skammen av att ha gjort fel, att ha överträtt en gräns som jag borde ha förstått inte skulle överträdas. Känslan som förstärktes av att Maken samma dag åkte ifrån mig på en tjänsteresa till Wien. Ensam i cybervärlden. Det blev lite tungt. Jag kan säga frontalloben inte hade mycket att sätta emot när det limbiska systemet slog till med full kraft. Jag stack ut och sprang, det hjälpte lite. Sen åt jag mörk choklad, det hjälpte lite till. 

Idag har jag återhämtat mig och bloggar igen. 3% klart av uppdraget.