Vårmånaden mars håller oss i ett järngrepp (7/100)

Jag sprang och blev blöt om tårna. 

Springa eller inte springa? Min kamp mot den inre motståndaren är evig. Att springa i snöslask, duggregn och lerpölar gör inte aktiviteten attrativare. Det finns mycket jag älskar i Stockholm, men vintrarna hör inte dit. 

När jag flyttade ner för några år sedan, så var det ett par rejäla snövintrar i Stockholm. Stockholmarna jublade. Eller svor.  Jag tror att det bara finns två kategorier - dom som älskar snö och dom som inte gör det. Det första kategorin är överraskande stor. Folk gör vadsomhelst för att komma ut i ett skidspår (när Maken som är infödd bodensare hörde av grannarna att dom brukar åka runt, runt i ett spår nedanför oss på Skarpnäcksfältet kunde han inte hålla färgen utan började skratta).

Att slippa sex månaders vinterliknande förhållanden är ju liksom en av de stora poängerna med att ha flyttat söderut. När jag för ganska exakt tre år sedan korsade Medborgarplatsen på min väg mot Södra station och nya jobbet var det -15 och blåste som på gågatan i Luleå en februaridag. "Vad var det för mening med att flytta?" tänkte jag då. 

Men meningen med snöslask är också diskutabel. När en marsdag i Norrbotten kan vara sol och skidåkning på isen (vårvinter kallas det och älskas av alla norr om Gävle) och fullständigt underbar, så behöver den inte vara det. Förra våren när jag jobbade i Luleå under tre månader kunde jag räkna de soliga dagarna på ena handens fingrar. När vi hade vårt avslutande möte i maj hoppade vi mellan vattenpölarna och drog jackan hårt kring kroppen på väg till grupplokalen. 

Igår hämtade jag Maken på Arlanda efter en sväng till Wien (där var det inte heller särskilt mycket vår) och han suckade när vi körde längs Karlbergskanalen. "Det kommer att dröja länge innan all snö och issörja är borta". Jag fick påminna honom om att mars inte är någon vårmånad i Stokholm heller. Det kommer upp små knoppar och man blir överlycklig och går dit varenda dag och kollar, men det händer ju inget. Norrbottningen i mig tror att all växtlighet sker snabbt. Först händer inget, sen händer inget, sen blir det maj och så bir det kanonvarmt och så händer allt på en gång. 

Min systerdotter från Stockholm besökte oss en gång i Boden en Kristi HImmelsfärdshelg när det var +25, gräset var grågrönt och inte ett träd var utslaget. Hon trodde inte det var sant. 

Något att längta till. Både Norrbotten och Kristi HImmelsfärdshelgen. Och till Madeira dit jag åker ikväll. Följande veckas bloggande sker från en plats garanterat utan snöslask.