 |
| Men fröna som jag tappade i trappen förra veckan har kommit upp! |
Jag står i skogspartiet utanför vårt radhus och skär till påskris. Min mobil ringer oavbrutet om den eventuella förtroendekrisen inom länsstyrelsen Norrbotten och huruvida landshövdingen har kört över sina tjänstemän på miljösidan för att rädda gruvbolaget Northland Resources.
Jag är interim kommunikationschef på länsstyrelsen och jag sliter hårt för att vi ska hantera krisen på ett vettigt sätt. Jag får inte ta in externt stöd och jag är oense med chefsjuristen hur vi ska se på offentlighetsprincipen. Lokala medier ringer, en ettrig journalist på Svenskan skriker i luren på våra medarbetare och jag har slutat sova på nätterna. Nu har jag åkt hem till Pungpinan för att försöka känna påskens budskap i den stilla veckan.
Inför påsken 2020:
Jag sitter ensam på ett hotellrum på Scandic i Borlänge, jag är förresten ensam på hela hotellet förutom receptionisten som verkar intill döden trött. De har slutat med frukostbuffé p.g.a. Coronaviruset. Jag ska få en frukostpåse imorgon bitti. Det finns ingen som helst servering på hotellet, bara en kaffeautomat och några (dyra!) chipspåsar.
Jag har kört hit ikväll för att ingå i Trafikverkets nationella kriskoordinering i fyra dagar och det som verkade som en god idé när jag tackade ja har nu utvecklats till ett skräckscenario som förstört hela min helg. Jag känner mig livrädd. Jag har ingen uppfattning om vad som förväntas av mig och jag har inte jobbat med transportfrågor på dryga två år. Och jag hatar verkligen att sova borta!
Jag får förlita mig på råden jag fått av min systerson om hur man klara svåra förhållanden: Drick vatten, byt strumpor och se hård ut. Jag vet inte om de är lika tillämpliga i Borlänge som i Afghanistan.
Inför påsken 2021:
Jag har slutat göra svåra saker i mitt liv. Jag går i pension om två månader. Maken har redan varit hemma sedan nyår. Vi har en Jack Russelvalp som heter Gusten. Solen skiner och snart är det påskhelg. Allt är lugnt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar