Men oftast händer det inte ...

Och bara en halvtom kaffekopp stod förvånat kvar på bordet. 

Jag lever mitt liv mellan två poler, syd och nord. Kanske inte som Antarktis och Arktis, men kontrasterna är stora nog ändå. Nu har jag tillbringat fyra dagar i mitt nordliga hem i Luleå. Där var det meterdjup snö och sidensvansar (jag hann för den delen med en dag med snöslask och dimma, också) och oändligt lugnt.

När det inte är lugnt är det barnbarnsyrigt. Då är det full sula, Risifrutti och återkommande försök att ta ner tempot lite. Brukar inte funka. Det är pyssel med kritor och lim och det är legobygge och nya Pelle Svanslösboken. När de har åkt hem är jag helt slut. Men ingen kan klaga på närvaron.

Så blir vi ensamma i pensionärslägenheten (nej, vi är ju inte pensionärer än, men alla andra i kvarteret är ) och får ingenting ur händerna. Vi dricker kaffe och löser korsord och jag tillbringade en hel kväll i hörnsoffan utan att egentligen röra på mig. Maken ser på hockey. Ska jag sätta på lite kaffe? Ja tack. När hade vi tvättid?

Men hjälp, ska det bli sådär lugnt när vi är pensionärer på heltid? Så väsensskilt från vårt radhusliv i Pungis. Inte för att vi har ett så spännande liv i Stockholm heller, men vi är ändå en del av kollektivtrafikförseningarna, Slussenbygget och dom braskande nöjesannonserna (som vi bara läser men sällan gör verklighet av). Så vi skulle kunna om vi ville. Gå på lokal alltså. Men mest passar vi busstider och kryssar mellan folkmassorna i T-Centralens kakelgång.

Den här skarven mellan ett stilla Luleliv och stöket och böket i storstan blir aldrig så tydlig som när jag reser emellan. Det tar tid att landa i ett nytt hem.

Men vänta, det hände ju faktiskt något spännande i Luleå. Maken som skulle flyga hem före mig på måndagförmiddagen fick ett sms från flygbolaget igår morse, söndag alltså. Nästa sms kom när klockan blivit nio och han ätit frukost. Han hade just satt sig tillrätta med kaffekoppen i soffan för att läsa DN på läsplattan när han plötsligt muttrade: Men den 16:e, är det idag?

Det var det. Och det var den dagen som hans plan hem till Stockholm skulle gå klockan tio. Inte dagen efter. Vi kastade på oss ytterkläderna och körde som biltjuvar till Luleå Airport, där han i god ordning hann med stockholmsplanet. Sen körde jag hem i bilen igen och återgick till min DN.

Sen hände ingenting igen på hela dagen. Tills barnbarnen kom över igen.