Jag säger som Kerstin Hessius: när tar det slut?

Den oundvikliga bilden från snabbköpsaffären. 

Ekonomen Kerstin Hessius lär i Agenda ha krävt  en tidpunkt för krisens slut. Hon är ju en klok kvinna, så det kan inte ha varit så korkat som det lät.

Detta är den värsta kris som drabbat väst sedan andra världskriget och den ekonomiska krisen har vi bara sett början på och alla tjabbar om hårdare tag eller inte hårdare tag. Ingen vet förstås.

Men självklart vill vi alla få veta när krisen är över. Snälla SvT låt Belinda Ohlsson leda ett debattprogram som har till uppgift att komma fram till när krisen är över. Så vi har något att gå efter.

Jag som jobbat med samhällskriser och förberedelser inför dem blir i inledningsskedet alltid lite uppiggad av dem. Det blir mycket nyhetsbevakning, mycket konstruktiva lösningar och snabba beslut.

Men efter en och en halv vecka i halvkarantän börjar jag tröttna, väl medveten om att det finns andra som har det värre. Italienare, spanjorer, 83-åringar i karantän och unga människor i respirator. När jag vaknar på morgonen är allt som vanligt i 30 sekunder, tills P1 Morgon har försett mig med de nyaste dödssiffrorna och diskussioner om sjukvårdens otillräcklighet. Sömnens ljuva glömska. "Det känns overkligt", säger Sarah Sjöström i DN om det uppskjutna OS. Sant, Sarah, på många sätt. OS kan vara det minst viktiga.

Men det är inte nyhetströtthet som sprider sig i mig, utan en trötthet som är en tomhet. Vad kan jag göra? Vi stöttade vårt lokala nöjesliv i fredags genom ett glas vin och lite plockmat på vår lokala restaurang Centan, jag har köpt rabattkort på jobbets personalrestaurang och idag ska jag klippa mig i Hammarbyhöjden. Men det är droppar i ett hav av elände, som utgörbalansen mellan smittskydd och överlevnad för småföretagare. Maken jobbar i sjukvården och han gör verkligen sitt för att den medicintekniska utrustningen ska finnas på plats och vara servad. Jag klappar för honom och alla andra vårdanställda på balkongen varje kväll kl. 20.00.

Själv tänkte jag shopppingfasta inför denna påsk. Det har varit svårt, jag tittar lystet på alla annonser som kastar sig i ansiktet på mig på Facebook. Och nu känns det som att handeln behöver mig mer än någonsin.

Jag tittar på blåmesarna utanför fönstret som (kanske) bygger bo och jag lyssnar på P2. Jag lyssnar på vår regeringschef när han håller tal och jag håller mig hemma lagom mycket. Jag hjälper till att platta ut kurvan. Måtte det bli vår och varmt snart!

Hälsningar från Pungpinan.