Tröstar mig med frön, men...

Nu har vi passerat bäst-före-datum för halvkvädet smågnäll över trista karantänvistelser. Nu är det allvar.  35 döda i Covid-19 i Stockholm sedan igår. Jag känner ingen av dem, men någon gör det. Någon sörjer. Någon fick inte vaka vid sjukhussängen och ta ett sista farväl.

Jag fick en mycket bra respons på förra veckans klagoblogg. Det var en mycket duktig psykolog som i sin tänkvärda blogg Kintsukuroi länkade till en artikel hon läst som heter "That discomfort you're feeling is grief".

Om du inte orkar läsa artikeln så kommer en spoiler: Den förklarar mycket av de diffusa känslor jag känt de senaste två veckorna och får mig att inse att det faktiskt är vanlig, hederlig sorg. Författare David Kessler (som var medskapare till Elisabeth Kubler Ross' erkända sorgemodell) nämner även "i-förväg-sorgen", den som handlar om att vi inte vet när detta slutar, vi vet inte hur det slutar och vi vet inte vilka vi känner som kommer att drabbas. Kanske du? Kanske jag? Kanske en 35-åring vi känner utan underliggande sjukdomar?

Den här "i-förväg-sorgen" är svår att hantera för den innehåller så mycket osäkerhet. Så vad ska vi göra? säger Kessler. Vi ska försöka att inte förlora oss i det svåra, utan att balansera tankarna med sådant som inte är lika svart. Vi ska koncentrera oss på det vi kan påverka och inte på allt som vi inte kan göra något åt. Vi ska namnge det som tynger oss, för när vi sätter ord på att vi är ledsna så kan vi känna igen känslan och den kan röra sig genom oss och inte tynga ner oss till marken. Vi ska ägna oss åt att vara närvarande, att känna solvärmen, att njuta av en kopp kaffe, av ett leende från någon vi möter.

Jag ägnar mig mycket åt det senare. Jag går i skogen, jag stickar, jag satte frön igår.

Kessler skriver också att han med Kubler Ross' medgivande infört ett sjätte stadium i sorgmodellen,  nämligen mening. Jag klarar de första fem stegen, men har problem med meningen. Jag har mött så många new age-människor genom åren som ser en mening med allt. Det gör inte jag. Möjligen ser jag att nya händelser kan få mig att förhålla mig till omvärlden och livet på ett nytt sätt. Men ibland bara händer saker och vi måste få sörja. Finns det en mening med Coronaviruset?

Igår när jag hade sått frön på altanen, så tog jag mina sättlådor på en bricka och gick uppför trappan till köket. Varvid jag snubblade och frön, jord och jag låg om vartannat i trappen.  Jag började gråta av återhållen sorg och besvikelse. Jag hade slagit i halsen när jag föll och insåg att min sköldkörtel blivit större och ömmande och att jag borde ringa till doktorn.

Jag tror inte att det var någon mening med att jag föll. Jag tror bara att jag trampade snett. Men det var bra att jag kände knölen.

Hälsningar från Pungpinan.