Idag är det trettondedag jul, slutet på julledigheten. Tidigare idag lade jag in en nytvättad julduk i skåpet där jultextilier förvaras till nästa jul. Tanken slog mig för första gången i mitt liv: kommer jag att ta fram den igen? Finns jag nästa jul?
Jag som alltid haft visionen att leva för evigt eller i alla fall förneka slutet. Som min mamma. "Vi pratar inte om det." Hade någon för tre år sedan när jag fick min diagnos om ett överskott av blodplättar sagt att även jag var dödlig hade jag viftat bort detta med nya planer och nya idéer. Nu är min lust att börja jobba igen närmast obefintlig. 06.14 imorgon bitti går tåget mot Borlänge och jag ser inte fram emot det.
Det är klart att jag kommer att jobba på som vanligt och jag kommer att göra bra ifrån mig. Jag kommer att glömma bort att jag är 63,5 år och om knappt 1,5 år går jag hem för gott. Redan i slutet av denna vecka kommer jag att vara uppe i full fart igen.
Men sanningen är den att jag från och med i onsdags förra veckan har gått i delpension och därmed sjunger på sista versen inom arbetslivet. Och att mitt fokus numera har bytts. Tiden är ändlig. I alla fall arbetslivstiden, den går att mäta upp på en kalender, ett måttband, en kam. Klipp av en bit varje dag.
Medan jag räknar ner mot pensionen och bryter av pinnar på kammen vill jag reflektera kring mina känslor av att sluta jobba. Hur kan ett liv som varit så inriktat på jobbet förändras mot nya värden? Kommer jag att bli deppig och känna mig överflödig? Kommer jag att njuta av mina lediga måndagar och släppa in lite kreativa krafter i mitt liv?
Jag ska skriva varje ledig måndag om hur det känns att vara en nedräknare. Idag är det den första dagen. Den råkade vara helgdag så den räknas inte. Jag tappade en måndag, men kanske håller jag på att hitta livskvalitet av ett oanat slag. En grå måndag känns det inte nära till hands, men vem vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar