Barfotabarnet orienterar sig till sinnesro

Söderbysjöns blå vatten 

"Du har tappat ditt ord och din papperslapp
du barfotabarn i livet. 
Nu sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.
Vad var det för ord? Var det långt eller kort? 
Var det väl eller illa skrivet? 
Tänk efter nu förrn vi föser dig bort, 
du barfotabarn i livet."

Exakt som Nils Ferlin en gång beskrev det gråtande barfotabarnet kände jag mig förra veckan. Det var oroligt på jobbet, jag kände mig ifrågasatt och jag kände att människor klev ut och in över mina gränser utan att jag kunde hindra dem. För jag hade ingen papperslapp. Jag visste inte vad jag ville och jag kunde inte stå upp för det jag trodde på. Det är bra att ha en papperslapp när man kommer till handlarn.

Jag tror att Ferlin skrev om barfotabarn som var värre utsatta än jag, men jag identifierade mig ändå starkt med dikten. Jag hade ingen ordning på mina gränser och att jag saknade förmåga att stå upp för dem. Situationen redde upp sig lagom fram till lunch på fredagen, men då var jag så i gasen av snurriga tankar och för lite sömn att det bubblade i huden på mig.

Så bra då att jag bokat en yogaretreat på ett slott i Södermanland. Dit åkte jag fredag eftermiddag och försökte smälta in i en grupp, som visserligen inte var på minsta sätt ifrågasättande eller hotfull, men ändå en ny grupp med människor att förhålla sig till. Vackra omgivningar, vackert slott, bra yoga och några pass kring personlig utveckling. Jag letade efter kontakten med mig själv snarare än med de andra. På lördagen (när jag sovit ut) kändes tillvaron lite mer normal.  Jag kunde komma upp ur min grop och så småningom åka hem till Maken. Jag kom hem lite mer samlad och hel än när jag åkt på fredagen.

På söndagen hade jag glädjen att lyssna på en mycket begåvad och mig närstående psykolog som predikade i Ersta kyrka om kärlek. Det var personligt och tänkvärt och gav ytterligare bränsle till min sinnesro.

Men det var först idag på min lediga måndag som jag fullt ut kunde landa i mig själv och känna riktig glädje. Jag lade orienteringskartan och kompassen i cykelkorgen och cyklade ut i Nackareservatet. Nollgradigt bett i luften, hög himmel och en klar sol. Bara jag, tallarna och fågelsången. Och  kontrollerna runt Söderbysjöns blåa vatten.

Jag hittade fem av dem och gick hand i hand med mig själv tillbaka till cykeln. Nu är vi ett jag igen och barfotabarnet har återupprättat sina gränser. En orienteringskarta från Skogsluffarna kan också vara en papperslapp.